I veckan har jag lärt mig mycket om vänskap, speciellt ifrån flera personer men speciellt Cecilia och Joakim (stalj internetkompisen). I tisdags trodde jag mamma och Thomas att Nisse rymt, den dagen var en av de värsta dagarna i mitt liv. Att gråta så mycket som jag gjorde den dagen, var till och med mer än när Mikael och Amanda. Cecilia hade egentligen ett möte dagen därpå, men endå valde hon och åka till mig och var framme kl 12 på natten. Hon fick mig lugn och sansad med en gång, och fick mig att slappna av för en stund. Hon försökte sitt yttersta för att lugna mig, och var en riktig klippa. kl 4 på morgonen fick jag ett sms från mamma att nisse var funnen, hade inte Cecilia varit där den natten hade jag varit tröttare än vad jag var. Sedan har vi Joakim som brukar skriva med mig dagligen, och idag så mådde han lite dåligt. Så nu har man skrivit en stund med han, och han slänger en massa tacksamma medelande till mig. Det känns bra att ha sådanna vänner <3
Hejdå bloggen
Tacka gudarna att denna känslan aldrig kommer igen
Igår var en av de värsta dagarna i mitt liv, min kära katt hade sprungit bort i tierp. Men lyckan kom åter klockan 4 på natten, då mamma skrev att Nisse inte hade sprungit bort. Tydligen hade han gömt sig någonstans i huset hela dagen, och kom inte fram förrens då. Känslan när jag hörde att han sprungit bort var iskall, och min största rädsla var inte att han var borta för alltid utan att han skulle bli som Amandaett föträngt minne. Så idag sov jag så länge jag bara kunde utan klocka, och vaknade runt 12 tiden. Nu är jag mer än helt slut, hade ingen ork idag speciellt inte efter jag gråttit ögonen ur mig dagen innan. Är bara lycklig att jag inte såg nisse för sista gången, är inte redo för det nu kommer nog aldrig bli <3.
Hejdå bloggen
Nisse kom hem igen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Mina kinder är våta, mitt liv ligger i tusen delar på golvet. Jag går fram och tillbaka i lägenheten, medans min katt famlar runt i mörkret någonstans i Tierp. Jag vet att jag inte borde tackat ja, jag vet att jag borde låttit alla stanna hemma i jul. Men allt är försent nu, om han hittas är bara tiden som vet. Jag älskar dig Nisse snälla kom tillbaka, snälla gå tillbaka därifrån du kom. Lämna inte mitt liv i spillror, låt inte resten av alla mina tårar falla. Kom tillbaka jag kommer sakna dig för mycket, snälla lämna mig inte. Jag vill inte bli förstörd, jag vill ha dig här hoss mig. Snälla bli hittad av dom du känner, hitta hem igen och gå inte därifrån. Snälla kom tillbaka till oss, du kommer förgöra mitt hjärta annars. SNÄLLA LÄMNA MIG INTE!!!!!!!!!!!!!!
Halv kvälls tankar
Är det fel att önska att man hade någon i mörkret, är det svagt att gråta för att man inte har den som tårkar de tårarna som rinner. Är det känslokallt att hata en kompis pojkvän, är det på tok om man inte orkar höra om kompisarnas pojkvänner. Är det jobbigt om jag sa att jag inte står ut med allt rabbel om era pojkvänner, är det fel att mitt hjärta säger emot när ni använder er av ord som inte är menat att såra. Tystheten i alla rummen sprider sig, ensamheten tätt intill mig hela tiden. Saknaden beskrivs med några få ord, och sakta sakta får mörkret vagga mig till söms.
Sakta sakta drar natten in, sömnen slår till och man ligger försvarslös igen. Drömmer om livet, drömmer om fantasin. Jag drömmer om ett annat liv, t.o.m. ett bättre liv kanske. Jag sitter med så många bollar i famnen att alla ramlar ner på golvet, jag vågar inte plocka upp dom för då faller resten av de jag har i famnen ochså ner på golvet. Jag ser hur bollarna försvinner genom golvet för att aldrig mer visa sig igen, kvar har jag bara de bollar som betyder mest för mig. Så nu sitter man här i rummet, på en ostadig stol med en famn full av bollar. Konstigt? Nah bara en vanlig dag för mig, jonglera med dom?! nah hade jag gjort det hade jag blivit närvös och tappat alla. Visst kanske hade fått fler bollar i livet, men samtidigt är jag fullkomligt nöjd med de jag har. En dag kommer jag tappa bollarna, kanske inte allihop men många av dom. Då kommer hjärtat sörja, och ansiktet le. Sjukt ? nej jag kommer och le åt alla minnen, och sörja de som inte fick upplevas.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
En komplicerad kärlek
Du hör mig inte för att du inte vill lyssna, du ser inte mina våta kinder för att du blundar. När jag är frustrerad vill jag att du tröstar mig, när jag är rädd vill jag att du finns där. Är jag en så jobbig person så du måste skälla på mig, är jag en sån jobbig person att du måste gapa på mig. Jag vill att du förstår när jag inte gör det, jag vill att du finns när ingen annan gör det. Endå står du där och gör tvärt emot allt, säger att du är trött på mig. Efter varje samtal undrar jag vad som gick snett, endå pekar du alltid på mig så fort det blir bråk. Varför är jag så jobbig för dig, varför får jag inte kramar av dig?. Jag älskar dig men älskar du verkligen mig?, känns mer som jag är inget annat än en börda för dig. Saknar kramarna jag fick när jag grät, saknar att du stod vid min sida när jag behövde det. Vart tog du vägen min livskamrat, vart tog du vägen när jag gick rakt. Du svängde la av någon annan stans, så nu beter du dig som om du inte ville att jag fanns. Jag älskar dig endå kära du, får sitta här och hoppas att du kommer på samma stig en dag.
Jag saknar den varma handen emot min kind, din röst som sa att allt skulle bli bra. Varför är det alltid dig som jag älskar mest, som ska bringa mig in i dessa förtvivlade tårar. Antar att det är för att jag alltid kommer förbli det du ser mig som....En börda.
Jobbigt att vara ångerfylld över saker som inte kommer än
Det är jobbigt och sitta här och tänka att en dag så ska jag flytta, är jobbigt att tänka att en dag kommer jag bli mormor. Alla saker som inte ska hända på ett tag, känns redan ångerfyllda och jobbiga. Varför jag känner det nu vet jag inte, kan ha med någon av mina syndrom och göra. Sitter här och tänker på alla stadierna i livet jag ännu ska genomlida, kommer nog sakna det här stadiet mest.
Kommer sakna tryggheten att veta att jag har någon att komma hem till, tryggheten att utforska världen lite innan man är helt själv. Tryggheten att kunna ta steg för steg, tryggheten att kunna göra lite som man vill. Men mest av allt tryggheten att ha ett bo att återvända till, och en varm kram att få.
Lördagen
Allt gick som det skulle och det var en underbar kväll x3 tack till de som var här ;3 skriver mer imorgon hejdå bloggen
Värme finns även om jag inte visar det
Mina inlägg är lite mörka ibland, men idag ska dom vara ljusa och glada. Inte bara för att det är min speciella dag, utan ochså för att man inser hur mycket folk som finns runt om en. Folk som man hade i klassen, som man varit skilda ifrån över ett år skriver. Folk du inte träffar dagligen skriver, folk du har vanliga fall runt dig skriver. Så mycket värme överallt att det blir överväldigande, trotts att min trötthet kan ta överhand när jag skriver så gör den inte det idag. En svag längtan inom mig håller mig uppe om natten, då jag träffar nästan alla igen. Alla jag en gång haft nära till hands, som nu är utspridda men endå finns där. Visst ensamt kan det vara när man ser avståndet, men då ser man även de 1000 ljus som lyser från olika hörn av sverige. Vänner, Familj, Internet kompisar och släkten alla folk skriver i massor, och jag står och ser på medans fler ljus tänds. Det är varmt runtomkring mig, och kylan hålls på avstånd ifrån mig. Dagen är ljus, och min kropp känner sig pigg och full av energi.
Värmen fortsätter i vågor i min kropp, allt jobbigt försvinner för en sekund av livet. En dag då du bara kan tänka på att du har din egna dag, där du är speciell. Du kanske alltid varit detta, men det lyser som klarast under denna dagen. Tack alla som förgyller min dag.
Hejdå bloggen <3
Tårar av glädje
Idag öppnade jag min födelsedagspresent ifrån pappa, när jag öppnade en av paketen var det en bok med texten"Till dig du är viktig för mig!". Jag började nyfiket läsa i boken, där alla möjliga saker stod i den, ett skratt fick man sig även tårar av lycka. Goda råd och en hel del saker som gav mig en tankeställare, den här boken var en av de finaste grejer man kan få. Den sprider inte bara glädje utan ger dig insikt i dig själv, och även hur en annan person ser på dig. Att läsa den här boken har inspererat mig mycket, den gjorde så mycket för självkänslan och fick mig och piggna till fast jag var helt slut i min kropp.Denna lilla bok gav mig ljus när jag inte hade så mycket kvar, den fick alla moln på himmlen att spricka upp. Värmen ifrån just den boken fick mig och känna mig hel, den fick mig att se mig själv ifrån en helt ny vinkel.
Jag fortsatte läsa den, desto djupare in i boken jag kom desto mer såg jag mig själv i helheten. Sedan fann jag en del med goda råd, först tyckte jag det lät lite skumt men insåg snart att de råden var väldigt mycket vettigare än vad man kan tro.
" Du borde lära dig att gå på vattnet
Du borde testa att Ta ett steg i taget
Du borde skaffa dig Vatten
Du borde börja gå
Du borde sluta Sjunka när du går på vattnet
innan du dör bör du ropa på hjälp ifrån vattnet"
Fast det kanske inte menar mycket så gör det det för mig, på något sätt så är det ett råd som jag facktist förstår. Detta rådet är ett mäktigt sådant, ett som har stor betydelse i mitt liv. Denna boken kommer jag vända mig till när jag är som mörkast, det skapar ljus och värme direkt. Ett bra tips till er som har en vän som behöver detta, en underbar bok ifylld av världens bästa pappa <3.
Hejdå bloggen
Åren vart tog ni vägen!?
Jag ser en kvinna i spegeln, jag gillar henne inte speciellt mycket. Hon ser ensam ut, och rädd för att le. Då börjar jag undra vad som gick snett, vart leendet är idag och om det någonsin kommer tillbaka till henne. Jag ser att hon försöker le, men slutar så fort hon märker det. Vart försvann lyckan i dig?, vart försvann dom som du höll kär. Finns det för många dömande ögon i din vardag, eller för få snälla ord i din värld. Ligger du vaken för sent om nätterna och tänker, eller ligger du där och dränker de sorger du har. Din hand börjar sakta treva efter något, men ingen annan hand tar den och ger svar. Saknar du bekräftelse att du behövs, saknar du smaken av livets lust. Dina läppar ler så gott dom kan, men dina ögon berättar en helt annan historia. Jag ser hur du försöker säga något, men ur din mun kommer inte ett ljud. Jag ser en kvinna som saknar hopp, ser ut som det är bara en liten låga kvar. Jag ser en kvinna som hatar sin kropp, och undrar hur det bara kunde gå så snabbt. Kvinnans höjdpunkter är kärlek från kompisar och familj, men allt blir alltmer sällan när ingen finns tillräckligt nära. Hennes hjärta dunkar än, hennes andetag finns fortfarande där. Åh tänker hon om jag endå kunde vara kär, bli kär på nytt bli kär igen. Kär i livet, kär i sig själv, kär med små ljusglimtar som livet ger henne. Svårt att hoppas, svårt att tro när kärleken inom henne vägrar gro
Tiden rusar iväg utan oss alla ibland, men ibland blir det överväldigande vad mycket tiden gått. En skvätt tårar kan jag ha ibland, bli jätte nostalgisk bara för en liten melodi. Smaker, dofter och allt därvid, allt är saker som är långt borta för mig nu. Jag saknar närheten med kompisarna, när man bara kunde åka en hållplats eller två, och vips vips så var man hoss dom. Jag vill inte klaga dock, dom finns här i trakten endå. Men allt nytt i livet verkar ställa till det på vissa plan endå, nu har du ett jobb att sköta, en pojkvän att möta vem vet kanske en egen lägenhet. Klart alla har la inte den lyxen att hitta en riktigt än, känns jobbigt från dag till dag då brukar jag gråta ett tag. Tysta tjut om natten, och ensama tankar på morgonen när man är som mattast. Klart att jag kan alltid anstränga mig mer, men nåt i min kropp säger att jag inte borde det. Den lilla rösten har blivit tokig, och skriker att alla är nog upptagna och att jag ej bör störa. Ett tack går endå ut till alla där som lyssnar, som facktist orkar lyssna på mig och mitt envisa gnällande. Så slut på tårar för dagen, och full av skit i magen. Tackar till er alla som läser och lyssnar, nu så ska min skrivna text tystna.
Hejdå bloggen
En tröttsam men lönsam dag
Ullared en inhandlingsplats för vissa, för mig? rena minfältet. Jodå jag älskar ullared, det är bara det att jag vill vara moses där så att alla folk kan vik hädan för mig när jag går. Annars så älskar jag Ullared, inhandlingen funkade smidigt men folket USH!. Folk som knör till höger och vänster, ingen visar hänsyn och alla bara mosar på. Just nu sitter jag nöjt och tänker att jag facktist överlevde, tänka sig och så gjorde man nytta och inhandlade delvis julklappar :O. Ja du Ullared måste bra allt vara den tufaste delen av sverige, ja till och med tuffare än stockholm. Nu har jag inhandlat ett par nya hörlurar med mick, som var väldigt nödvändigt ialafall.
Hejdå bloggen
Kvällens ro
Nu e det lugnt i huset, bara tysta steg hörs. Imorgon ska jag till ullared, med morsan och thomas. Ska bli as kul, fick ledigt ifrån jobbet så. Nu ska jag spela lite Minecraft, kanske Grand fantasia och sen sängen. Har dock inte varvat Zelda skyward för andra gången än, känns lite vemodigt att göra det. Heter det så o.o, anyways Be fabolus
Hejdå och natti bloggen <3
Hejdå och natti bloggen <3
Tusen ord i natten
Visst är det svårt ibland att vara hoppfull?, jag menar dom där ensamma nätterna då man sitter i mörkret. Det är då de mörkaste tankarna är där, eller även de ljusaste. Min mamma gav mig en lampa för att lysa upp detta mörkret idag, en kvist med körsbärsblommor som lyser. Den kommer lysa som klarast om nätterna, speciellt när jag ligger i mina tankar. <3 Älskar dig mamma, tack för att du lyser upp natten för mig ännu en gång.
Livet traskar vidare i ständig takt, med eller utan en vilsen själ. Jag har vänner bakom mig, men inte tillräckligt nära för att känna värmen. Mina föräldrar är brevid mig, men endå når jag bara fingertopparna av deras händer. Kärlek är ständigt runt omkring mig, men endå så fortsätter mörkret härja i mig. Jag kommer dock aldrig berätta vad som verkligen stör mig, för jag vet att det alltid sårar någon. Mitt ljus i livet är inte min dator, inte mitt tv spel och inte saker. Mitt ljus i mitt liv är vännernas skratt, deras leende när dom får något det gäller även min familj. Nu när alla ljus är så långt bort, och bara ett fåtal kvarstår så blir det mörkt. Alla skratt glöms, all värme glöms, kvar står bara jag som försöker vrida tillbaka tiden. Trotts att alla tårar finns där, så fanns ochså ljuset där. Saknaden av det ljuset gör mig mer bestämd, men tiden väntar inte snart är det även dags för mig att sträcka på vingarna. Rädslan för att mina vingar inte håller hela vägen finns alltid i bakhuvudet, hur kan jag påbörja ett nytt kapitell av mitt liv när jag inte är redo att avsluta det som redan var innan. Men en dag blir jag redo, och då kanske det finns ett starkt ljus vid min sida.
Tills dess skapar jag mina egna färger, mina egna drömmar, Mitt egna ljus.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
Älskade, Älskling, Hjärtat Min livs kärlek
Mitt liv är just nu omgivet av folk, folk som hittat sin väg och sin kärlek. Varje gång jag hör dessa människor säga dessa ord, gör det ont djupt inom mig. Jag undrar om det beror på att jag altid känt mig utanför på den punkten, eller att tryggheten i dessa orden försvunnit för mig. Smärtan när man ber en kompis att inte säga dessa orden, det är jobbigt men ett måste ibland. Jag känner hur hela kroppen bryter ihop när jag hör de orden, varför känner jag mig så utanför?. Jag vill aldrig såra någon av mina kompisar, de är ju trotsallt en sådan stor del av mitt liv. Men när jag väl gör det, känner jag mig så taskig och så tom.
Där jag förr fann en trygghet, vänder jag nu mig och kollar en extra gång för att vara säker. Orden en person en gång sa till mig, är nu tomma, kalla och döda. Hjärtat som en gång öppnat sig för alla, är nu stängt och gömmer sig. Allt jag en gång hade, allt som en gång var hela mitt liv tinar nu bort likt sand i mitt minne. Jag är rädd för det här, jag vill inte bli kall emot folk jag älskar. Orden bränner på näthinnan igen, och endå kläcker jag ur mig saker jag egentligen inte vill. Önskade bra allt att hoppet var tillbaka nu, en person,en som kan få mig uppåt igen. Svårt att andas när man är så djupt nere, jag kommer uppåt men det går för sakta.
Så många vägar som säkert finns, men så få som lyser klart för mig. Så många som hjälper, men så få som nått ända fram. Var är du den specielle, var är du som ska få mig upp till ytan. Var är du mitt hjärta, vart är du den jag någon gång ska våga älska?!.
Livet går i en ständig takt frammåt, men jag sitter fast någonstans på vägen. Jag är emellan när allt hände, och att jag gått vidare. Jag når nog tunnelns slut, men det tar nog en lång stund. Livet fortsätter utan mig, jag sitter brevid och ser det försvinna. Jag är förvirrad, rädd och vill bara hitta vägen hem. Mitt leende finns där, men inte fullt ut. Jag är där, men samtidigt inte. Jag försöker hitta min väg, men allt känns för suddigt för att ens försöka.
Så snälla själsfrände, träd fram innan glädjen av att vänta tar slut.
Hejdå bloggen
En sen eller en tidig Tanke
Hej bloggen igen, suttit och gjort bullar med morsan idag. Satt även men GF en hel dag typ, är as stel i hela kroppen. Men mest av allt trött och flumm, tackar alla er därute som läser. Ni ska veta att ni betyder mycket :3. Nåja lite MC sen sängen natti natti bloggen
Synden straffar sig själv
Jag frågade min vän här om dagen hur Amanda hade varit efter allt, och hur det var för henne med allt. Jag var dock inte förvånad vad som hänt,allt hade rent ut sagt skitit sig. Kan man ju tänka sig eftersom de flesta i skolan kände mig, och lärarna tyckte om mig ochså. Jag fick höra att Pierre gett Amanda ett saningens ord, och att han bara pratat med henne när det verkligen behövdess. Hon var inte populär alls bland de andra eleverna, och Mikaelhan fick inte komma inom skolans område sa t.o.m. lärarna. Det känns på något sätt skönt, jag trodde aldrig lärarna skulle stå upp för mig även om jag inte fanns där längre.
Detta var en gång min bästa kompis, en person jag hjälpte att komma upp på benen igen. Hon jag offrade allt för, så att hon skulle komma tillbaka till skolan. Hon var en person som var som min själsfrände, men samtidigt bara en väldigt bra kompis. Vi förstod varandra väldigt bra, konstigt att jag inte förstod det sista du någonsin sa. Jag borde egentligen fattat mer, men nu ja nu är det redan försent. I mitt minne kommer du alltid finnas kvar, som personen du alltid var. Den du blev senare är en ond tvilling till den riktiga Amanda, saknar det forna du men det finns inget kvar att göra nu. Jag glömmer aldrig hur vi gick timtals på stan, pekade och skrattade åt allt som små barn. Vi kunde misstolka allt och ingenting, och vi levde för stunden. Den platsen i mitt hjärta du hade finns alltid kvar, även om den blev söndertrasad av dig. Jag har gått vidare ifrån dig, men smärtan du gav mig ligger fortfarande djupt. Önskade dock att vårt liv tagit en annan vändning, jag menar jag såg fram emot att ha dig som en av dom vännerna som fanns kvar. Men allt är förlorat nu, det finns inget någon av oss kan göra, och det är jag glad för. Den du har blivit inser skadan du gjort, men är blind av kärleken du snott. RIP Kompisen som jag hade för ett kort tag, ses aldrig mer hoppas jag.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
Tjenis bloggen
Nu sitter man och ugglar på Grand fantasia x3 roligt spel :D. Nu har dagen gått över till natt, och man har en hel helg framför sig <3. Om någon har Grand fantasia snälla säg till xD, hade varit lite roligt med fler personer där. Dagen känns lugn nu, och jag känner mig sansad. Känner mig lycklig att jag har alla runt omkring mig, och att man får så många besökare O_O. Det är lite wow känsla över det hela, men nu ska jag fortsätta och uggla där. Bye bye folks ha en god natt <3 Hejdå bloggen
Drömmar och förflutet
Inatt drömde jag om dig igen, du var dig lik med allting. Jag minns att vi bråkade, allt jag kom ihåg var att jag inte var ohövlig och pratade när jag behövde. Vi pratade mycket om varför du gjorde det, jag minns hur min ilska bublade upp i drömmen. Hur mycket än saknaden tar vid, så är du borta, utslängd och snart föträngd. Det är jobbigt dock att drömma om dig, för det gör en liten påminelse varje gång. Men det viktigaste glömmer jag aldrig, och det är att du sårade mig djupt och är aldrig välkommen tillbaka. Hur desperat man än är på kärlek, så ska man Aldrig ALDRIG sno en annans pojkvän.
Jag såg oss två som två sidor av ett mynt, vi gjorde nästan allt tillsamans. Hur man kan göra så mot en bästa vän är fortfarande de svåraste att klura ut med dig, men tårarna för dig är borta nu. Nu väntar resten av dagen, med lite katter, spel och internet kompisar. Känner mig lite gladare än igår, och känner på mig att idag kommer det bli underbart. Känner värmen från släkt, familj och vänner som läser bloggen, det känns skönt och utrycka sig om olika saker här. Snart nu ska jag spela lite minecraft igen, med Mia så ska vi spela på en server som heter prevailcraft. Där slår man sig igenom vågor av zombies, as roligt <3. Tack till alla läsare här :D , det e bara att skriva om ni vill kram kram bloggen :D.
Tjena tjena
Hellow bloggen jag igen, idag var man ledig YESH. Hade hoppats på det, och var lika bra det mensverken härjade som värst idag. Var på väg att spy när jag och morsan var på ica, inte kul alls D:. Men men ingen olycka skedd ialafall, och hemfärden var halvt springandes. Men ett par timmars sovande löste problemet, nu ligger helgen framför mig. Mys imorgon med härlig tacos,en bra film och lite popcorn kanske xD. ahh vad kan jag säga, längtar tills nästa vecka :D, då får jag öppna det gigantiska paketet som står i mitt rum. Som mamma så snällt placerade här D:, hon gör alltid det. Anyways ha det gött alla läsare nu ska jag kolla om Minecraft servrarna updaterats Kram kram x3
Kärlek i livet
Ibland grubblar vi alla över kärleken i livet, inte minst jag då. Men någonstans vet jag att jag alltid gjort det, ni vet den där lilla delen i hjärtat som har varit förvunnet ett bra tag. För mig finns det dock ett stort hål där nu, tack vare två stycken som inte längra finns i mitt liv. Jag grubblar mycket på den händelsen, trots att jag vet att jag borde låta bli. Men det är nog normalt och grubbla, speciellt när en sådan händelse händer. Jag minns dom två som en stark del av mitt liv, den ena var min första pojkvän den andra min själsfrände och bästa vän. Den tiden ligger bakom mig, men det är fortfarande stora luckor o mitt minne. Dessa luckor inehöll minnen av er två, men dom tinar bort sakta sakta med tiden.
För mer än ett år sedan så fick jag den mest traumatiska saken en människa kunde få, sitt hjärta sönderslitetoch sårat svårt. Min bästa vän som jag hjälpt genom större delen av gymnasiet, och även hon jag hjälpt göra slut med sin dåvarande pojkvän helgen innan. Sen min dåvarande pojkvän som hade velat göra slut i 1 och en halv månad, anledningen var att jag facktist inte ringde så mycket och när jag gjorde det så bad jag bara om en massa grejer. Svåra grejer det där, jag förlät dom aldrig för det lika bra det antar jag.
För mer än ett år sedan så fick jag den mest traumatiska saken en människa kunde få, sitt hjärta sönderslitetoch sårat svårt. Min bästa vän som jag hjälpt genom större delen av gymnasiet, och även hon jag hjälpt göra slut med sin dåvarande pojkvän helgen innan. Sen min dåvarande pojkvän som hade velat göra slut i 1 och en halv månad, anledningen var att jag facktist inte ringde så mycket och när jag gjorde det så bad jag bara om en massa grejer. Svåra grejer det där, jag förlät dom aldrig för det lika bra det antar jag.
Nu sådär ett år senare saknar man endå en annan människa i livet, men jag tänker ta det lugnt frammåt i villket fall. Fortfarande känslan av ensamhet som trycker på, ni vet dom där ensama kvällarna när man tänt ljus. Det kan lika väl vara en morgon när solen börjat gå upp, eller när man ser ett par passera en. Hårt kanske men det funkar, jag menar väntar jag så kanske jag finner dig. Spelar ingen roll villket kön, om du finns där så hittar vi kanske varandra en dag. När den dagen är kommen, så ska jag skryta med allt jag har om dig. Men tills dess väntar jag, och dränker min längtan efter någon med ett par spel, vänner och min familj. En dag hoppas jag att jag inte är en sådan grinolle, då jag facktist har styrkan att inte gråta för det minsta. Men just nu läker jag fortfarande, och det är bra och gråta det lättar. Så tills dess har jag mina älskade familjer, och mina underbara kompisar nära som långt borta. Tack alla :D
Vänner från nätet men mycket mer än så
Vänner på nätet har vi alla, men jag har några mycket speciella sådanna. Även fast vi aldrig träffats, så bryr vi oss om varandra och tänker på varandra. Dessa människor på nätet betyder mycket för mig, även om de inte finns direkt i mitt liv. De finns endå i vardagen, och gör den lite ljusare när allt annat är ganska trist.
Denna tjejen har jag känt i över 5 år, jag kallar henne syster för att jag aldrig hadde någon i familjen. Vi två möttes via Bc manga, när den då fanns. Hon är en otroligt stark kvinna, som borde få det bästa som finns att erbjuda i livet. Hon finns där för mig dag och natt, hon frågar alltid hur det är med mig. Hon är en sådan person som kämpar när glöden nästan försvunnit, jag har hört om hennes liv och hoppas att jag uppmuntrat henne på ett bra sätt. Hon har ett komplicerat liv, endå gör hon det bästa utav det. Jag ser upp till henne, för hon gör det jag inte alltid kan....Tror att det blir bättre. Du är min idol och insperation Leila, du finns där även om jag inte visar att jag stöttar dig. Förlåt att jag ligger på latsidan varje dag, och inte skriver så mycket när du väl vill något. Tack för att ger mig hopp <3 <3
Denna damen är en annan insperationskälla i mitt liv, hon heter Mia och är bara nåt år äldre än jag. Hon och jag möttes via Cecilia, och har hållt kontakten sen dess. Man kan säga att Mia är min psykolog vid vissa tillfällen, en underbar lyssnare och även en bra diskuterare. Vi har gjort mycket Minecraft tilsamans, villket känns speciellt på något sätt. Hon försöker alltid vara där när hon behövs, och lyssnar innan hon talar. En väldigt rak människa ochså, sådanna personer behövs mer!.
Denna damen är en annan insperationskälla i mitt liv, hon heter Mia och är bara nåt år äldre än jag. Hon och jag möttes via Cecilia, och har hållt kontakten sen dess. Man kan säga att Mia är min psykolog vid vissa tillfällen, en underbar lyssnare och även en bra diskuterare. Vi har gjort mycket Minecraft tilsamans, villket känns speciellt på något sätt. Hon försöker alltid vara där när hon behövs, och lyssnar innan hon talar. En väldigt rak människa ochså, sådanna personer behövs mer!.
Tack för att du lyssnar <3 <3
Stalj kallas han på skype, jag skäms för att jag glömmer ditt namn jag tror det var Tobias.
Vi har känt varandra ett bra tag, men inte förens nu vi pratar igen. Du är ochså en stor källa till kraft, att skriva med dig gör mig glad. Du skämtar om allt, och du ser det possetiva i allt möjligt. Vi tävlar i spel, fast vi inte ens bor i närheten av varanra. Vi har aldrig pratat på senare dar, men något säger mig att vi kommer det. Du verkar som en bra kille, som menar allt och alla väl om dom inte är dumma i huvudet förstås. Vi två verkar ochså finnas där för varandra, vi skriver från dag till dag om allt mellan himmel och jord. På något sätt blir jag glad av det, att du endå finns där bland alla andra skype kontakter.
Tack för att du lyser upp dagen !
Vi har känt varandra ett bra tag, men inte förens nu vi pratar igen. Du är ochså en stor källa till kraft, att skriva med dig gör mig glad. Du skämtar om allt, och du ser det possetiva i allt möjligt. Vi tävlar i spel, fast vi inte ens bor i närheten av varanra. Vi har aldrig pratat på senare dar, men något säger mig att vi kommer det. Du verkar som en bra kille, som menar allt och alla väl om dom inte är dumma i huvudet förstås. Vi två verkar ochså finnas där för varandra, vi skriver från dag till dag om allt mellan himmel och jord. På något sätt blir jag glad av det, att du endå finns där bland alla andra skype kontakter.
Tack för att du lyser upp dagen !
Det finns massor av människor där ute jag inte nämt, men dessa 3 har förändrat mig mest. Detta var mitt inlägg om internetkompisar som facktist betyder mer än andra, och jag hoppas att dom finns där föralltid. Ne nu ska jag nog sova, klockan är ju trots allt 03:22 Godnatt bloggen <3
Tjena bloggen
Jag igen sitter här på rummet och tråkar, updaterade Minecraft till 1.4.4 dåligt val. Nu har man INGET och göra , Då menar jag INGET. Ska till jobbet snart, jobbar kväll lite tråkigt men funkar. Känner mig sådär lagom slö, så man känner sig inte i tipp topp att gå till jobbet precis men det måste endå. Thomas kommer snart mammas pojkvän alltså, en trevlig man men ungefär samma humor som morsan. Nä nu får ni ursäkta mig nu ska jag gå lite rampage på min ängel till katt =_= ses bloggen
Vänner för Livet !
Jag är en av de få i världen som har UNDERBARA vänner, då menar jag folk man gärna tar emot en stött eller två för. Trotts att det gått upp och ner, så bistår dessa fantastiska människor än idag. Detta inlägget är tillängnat er <3.
tis
Rebecca är en klippa att luta sig emot, och henne har man känt ifrån start. Hon är en av de kompisarna som hållit sig fast vid mig längst, och jag kommer alltid älska henne för det. Hon var som ett ljus i allt evigt mörker som jag hade runt mig, och vi fanns alltid där för varandra. Hon är en av de starkaste personerna jag vet, och hur hon skrattade pär telefon även fast hennes mamma gått bort. Nog för att man aldrig ska dömma efter ytan, men klarar man av en sådan sak så är man stark. Själv satt mamma och jag i soffan och grät ögonen ur oss för Rebeccas skull, att hon ens orkade gå till skolan under den tiden?! Är det inte styrka så vet jag inte då måste hon vara en gud. Trotts att jag och Rebecca inte träffas så ofta så finns hon i hjärtat, där jag har en speciell plats för henne. Glömmer aldrig en sång du sjöng för mig en gång
" Lyssna till musiken.... Känner den blir din.... Kommer till ditt öra..Kryper sakta in...Smyger runt i kroppen ner i varje tåå å upp i alla fingrarna ut i minsta vrå" <3 <3 Tack för att du finns
Anneli var en av de första vännerna här i nödinge som hängde kvar. Anneli verkar aldrig gråta, hennes leende och skratt skiner upp allt runt omkring henne. Under de perioder vi umgicks som mest, så kändes det underbart. Vi pratade mycket om Anime, Spel, Manga och filmer, vi gjorde allt möjligt under vårt tid. Endå träffades vi aldrig förrän spanskan i 6 klass, vi hade endå gått i samma klass fram till 5an. Anneli var en vän som man kunde ha i vått o tort, hennes skratt gjorde mig alltid på bättre tankar. Det man minns mest av henne är hennes skrik i skräck spel, eller i skräck filmer. Tiden har gått vi har glidit ifrån varandra, men vi kommer träffas mer det vet jag ^^ Tack för att du get mig ett leende på läpparna <3<3
"Hahaha Jag stal en kyss
Hahahaha Innan Idioten Rei
Hahaha Jag gav honom en smäll ochså
Hahaha oo jag tror jag kommer bli steril"
De där orden var ett minne för livet. För det häftigaste tjejen i världen Tack för att du fanns där och gav mig minnen som jag aldrig glömmer. <3<3
Cecilia har varit min klippa i många lägen, och varit en av de få jag har mest kontakt med i nu läget. Vi möttes en sommar på ett Krokholms läger, men vi fick inte kontakten förrän något år senare. Vi upptäckte att vi båda var lika spelgalna, och galna överhuvudtaget. Cecilia är en person som man kan luta sig emot och gråta, men samtidigt en person som är mycket unik. Hon är som en diamant i en hög med guld (med andra ord en jackpott). Även om jag har varit orättvis emot henne, så försöker jag alltid göra mitt bästa för att hålla ihop med henne. Hennes stöd har gjort tragedin för mer än ett år sedan lättare att bära, vid henne vid min sida känner jag mig trygg. Hennes Leende och skratt gör hela min själ glad, saknar henne ochså trotts att vi träffats nästan nyss. Ett lungt efter stormen Tack <33
Malin ochså en vän man mötte på Krokholmen, och en extremt bra tecknare readan då. Vi två umgick mycket under denna tiden, det var spelande spelande och lite film tittande. Kommer ihåg hur vi kunde flumma om precis allt, och hur vi satt hemma hoss dig och spelade innan natten tog vid. Saknar den tiden men allt kan inte alltid vara som det vart. Tappat kontakten har vi allt, men du är en underbar människa som jag alltid kommer lita på. Du förstod mig på en del sätt som andra inte gjorde, du brukade ofta vara så hyperaktiv att det smittade av sig väldigt lätt. Livet går ju vidare men du finns kvar i mina tankar, Tack för att du lyssnade <3<3
Mathias en av de käraste vännerna man kan ha, givmild som fanken med ett gott hjärta. Denna killen mötte jag i min klass när jag precis börjar 2an på gymnasiet, det var först jag och Amanda som flummade runt och stökade. Sakta sakta började den Då blyga Mathias vara med oss, ångrar inte en dag jag spenderat med honom. När vi ses blir det ofta spelande och flummande, han är en sådan person som bara behöver säga några ord för att få dig glad igen. Om jag har haft en urusel dag, och vi pratar på skype eller inrl då lyser hela dagen upp resten av den dagen ialafall. Vi två umgås ganska ofta, och vi brukar ofta snacka allt möjligt som faller oss in. Han har ochså varit ett starkt stöd emot Amanda eftersom han verkar visa stark ogillande. Villket på något sätt får mig lugn, men annars skulle han inte ens göra en fluga förnärd eller??
Tack för alla goa skratt <3<3
Tack för alla goa skratt <3<3
I samma katergori presenterar jag nu Pierre, han som inte sätter stopp för nåt. Pierre är en person som säger vad han känner, och är inte rädd för att utala sig om sina tankar. Väldigt rak människa emot dom som stör honon, och en as kul person att hänga med. Har et underbart skratt och en OTROLIG Pervers humor. Men utan honom med i gänget som vi hadde på gymnasiet, hade det varit ganska tomt. Vi träffas då o då, men sällan nu mera. Han är ochså en stolt ägare av snart blivande "Viagrapartiet" säger han. ^w^ Tack för att du får mig o förlora i alla spel av ditt skrikande av "HETS MANNEN " xD <3<3
Stephanie x3 En av de kompisarna man aldrig trott att man någonsin skulle träffa, en unik tjej med likasinnad humor som jag. Hon finns mycket ofta där för mig, frågar alltid hur jag mår. Vi har gjort mycket tillsamans under de året hon varit min kontaktperson, och jag är oehört takcsam att det blev just hon. vi kan diskutera saker som inte många kan, vi går aldrig över någon gräns med varandra. Vi kan sitta och sträck titta Anime ibland, och det är facktist ganska skönt att kunna det. Nu när alla flygit iväg åt olika håll, trotts att vi ses då o då så har vi alltid så roligt att det blir så kort. Men en väldigt omtänksam människa är hon allt. Kommer ihåg när jag skulle hem och följde med en bit, så var det nån galning med en bil som sladdade och hadde sig. Den åkte efter ett tag, men endå så ringde hon upp sin bror och bad han köra oss för min säkerhet. Denna tjejen är speciell och hon har gett mig stöd på olika plan som jag facktist inte visste att jag behövde stöd på <3 <3 tack för att du ger stöd
Sist men inte minst min vän Felix ^^
En kille med ett stort hjärta, en person som jag känt sedan långt tillbaka. Han förgyller mina kväller på onsdagar när han kommer dit, vi sitter o pratar om allt och ingeting. Han är en stark kille som inte är rädd att visa vad han tror på, villket gör honom för mig som en insperation att fortsätta gå. Hur tungt livet än verkar så verkar han aldrig nedstämd, utan han verkar endå uppåt på något sätt. Han finns vid min sida om jag vill prata, han finns där om det skulle vara något. En av vännerna man känner sig trygg i <3 <3 tack för att du värmer med hjärtat
Dessa är dom som har satt mest spår i mitt liv, det finns tonvis med folk på nätet som har satt sina spår ochså, men dom kommer i ett senare inlägg. Så till alla er Tack och godnatt
Min Familj
Min familj är speciel, min familj är unik på sitt eget sätt. Men min familj är ochså splittrad, men det är nog de flestas familjer i dagens samhälle.
Jag vill börja med den här speciella kvinnan, hon som har gjort mitt liv så bra hon bara kan. Min mamma är unik för hon bär hela sin värld, och min på hennes axlar utan att falla ihop. De flesta av mina kompisar skulle nog beskriva henne som glad, skojfrisk och en drömm mamma, och vet ni vad det är det ochså. Jag är lyckligt lottad att jag fick henne som mamma, hon har gett mig sälskap när ingen annan gjorde det, hon gav mig stöd när inget stöd fanns att hämta. Att mamma orkat med mig är nog ett mirakel, de flesta Mammor skulle nog ge upp efter några år. Men vet ni vad hon kämpade genom 20 år med mig. Hon gick säkerligen dagar i sträck till fröknar, rektorer och kuratorer för att få ändring på allt men hur mycket hon än gick dit hände inget. Det känns tungt och tänka hur mycket smärta jag orsakar henne ibland, och hur nära gränsen hela tiden ligger En sak som är helt fantastisk med henne är när vi spelar tillsamans, då känns vi riktigt conectade till varadra. Det är en av mina favorit dagar när vi spelar tillsamans, för de visar ganska ofta hur lika sinnade vi är . Ibland kan våra bråk gå upp i höga skyn, oftast pga mig. Det e svårt och mycket jobbigt när vi bråkar, mest för att vi lyckass alltid trycka på de knappar som skadar varandra mest. Det tror jag nog de flesta som bråkat med antingen syskon eller föräldrer känner till. För mig blir det mer som en bubblande ilska som jag försöker dra ner, men när värmen dras upp så är jag ändå där jag planerade att jag inte skulle vara. Ibland blir jag bara frustrerad över bråken, det känns ibland inte som man tas på allvar utan att man blir sisådär 7 år igen och måste lyda. Men trotts allt detta så kan jag aldrig hata henne, hon är kvinnan som räddar min dag med ett enkelt skratt. Hon är ochså den som jag aldrig kommer förstå, men det är okej för att på nåt sätt förstår jag endå. Älskar dig mamma <3
Detta är min pappa, ochså en låga i mitt liv och min hjälte.
Jag och min pappa har aldrig varit så nära varandra som jag och mamma, men han är endå en stor del av det liv jag lever idag. När jag var liten var han min hjälte, ni vet den där personen som aldrig var arg på en när man gjorde något dumt. Han där som inte verkade ha ett problem i världen,men samtidigt kanske han hade över 1miljon. I villket fall som helst visste man aldrig det, för han visade det aldrig för en. Var han missnöjd talade han ofta med mig, han brusade sällan upp över saker. Han brukade oftast värdesätta varje liten minut av vårt liv tillsamans, varje liten sekund räknadess . Men när han fick en ny familj ändradess mycket för mig, jag var nog ganska bortskämd när jag var liten eftersom det gick som det gick. Allt gick både snabbt och fel för min del, mest för att jag inte såg helheten som fanns. Att bara vara där varannan helg fick det ju och bli lite konstig känsla, när det nu dök upp en helt främmande kvinna som jag aldrig mött in i pappas liv. Men jag inser idag att ödet skapade detta, och jag e facktist mycket tacksam för det. Älskar dig pappa min hjälte i vardagen <3
Denna knasboll är ochså familj, Min älskling nisse <3. Även fast han är allt annat än vanlig, så finns det något med honom som gör mig glad av hans närhet. Även om alla gånger han står och knackar på min dörr inte är så lyckat, så menar jag bara väl när jag slänger gårdagens läkerolpaket efter honom <3.
Denna solstrålen är ochså en av mina ögonstenar, hon må vara gammal men än e de då fan krut i gumman <3- Hennes pipande är som de sötaste kattungar, men samtidigt så kan hon vara lite för mycket inne på att döda Nisse det får ju inte gå till överdrift x3.
Från Start
Hej Detta är jag, kanske inte helt från början men så tidigt som jag kunde hitta. Som alla andras liv har jag ochså problem, båda på insidan och utsidan. Mycket likt alla andra runt omkring mig, även folk jag aldrig träffat ochså. Mitt liv är som alla andras, fast bara med en gnutta problem, en tesked sorg och en stor portion kärlek. Jag gör denna bloggen för min egen skull, och vill att ni som läser denna bloggen ska ta mina ord med försiktighet. Det finns många dolda gångar i mitt huvud, mycket föträngt och mycket oarbetat som behövs göras. Skriva komentarer är helt okej såklart, men läs och tänk efter lite det är allt jag ber om.
När jag var liten var jag nog en mycket förvirrad själ, jag tror de flesta är det vid den åldern. Jag blev mobbad för mina syndrom redan när jag gick i sexårsgruppen, kanske inte så ovanligt men det tar mycket hårt på en. Visst det mesta är antingen föträngt, eller hänger kvar som en litet moln av oväder över huvudet. Jag minns vissa saker väldigt starkt som gör mig både lycklig, och lite nedstämd. Jag minns hur jag brukade skrika på skolgården om att jag ville ta mitt liv, jag är dock väldigt glad att jag aldrig var dum eller modig nog att göra det. Jag levde under den här tiden hoss mamma i ett åtta våningshus på kalendervägen. Inget drömmställe precis men det funkade, inte mycket man kan göra åt andra människors beteende. Jag var ingen stark person från börjar, kanske jag inte är nu heller. Men hur som helst så började allting där, min resa till den jag är idag började precis där.
Jag träffade ochså en av mina bästa kompisar i nu läget Rebecca, hon var en av dom få som såg mig som människa kändess det som. En som man kunde utrycka sina ord med, och även utrycka sin fantasi med ochså. Förutom henne så var min vardag inte så ljus, man insolerade sig själv i sitt rum för att man visste att om man gick ut skulle mobbarna komma. Rebecca var en person som gjorde mig till mig i dagens läge, och jag är oehört tacksam att hon finns kvar.
Dagarna gick och jag spenderade mer och mer tid inomhus, rädslan för att gå ut var alltid mycket stor. Så en dag bestämde sig mamma för att vi skulle flytta, till ett ställe som var 20 minuter utanför Göteborg. Hennes avsikter var goda, det vet jag idag. Men när jag fick höra det blev jag ledsen och arg på henne, jag ville inte flytta jag ville ju stanna. Där kommer andra saken som ofta ställer till i mitt liv, Förändringar det är en av de saker som har ställt till det och som fortfarande ställer till det i mitt liv. Jag upplever inte som andra att förändringar tar tid, eller att de ska ta tid. För mig kändess det som allt bara susade iväg. Så känner jag fortfarande ibland att jag blir rädd, blir rädd när förändringarna händer det är precis som om jag inte är beredd på det. Det är som om jag skulle vilja att alla dagar går i repris, och trotts att jag vill så fortsätter tiden utan mig.
Flyttan skedde över en helg precis innan jag skulle börja 2an, vi kom till ett ställe som min moster bodde vid. Det verkade trevligt, men som vanligt har man fel på den punkten ochså. Denna fina stad skulle bli ett helveta i minst 10 år om inte mer. Lättlurad, inte speciellt stark, gick konstigt och hade glasögon. Det verkade vara de perfekta ingridienserna till att bli utsatt för mobbning, minsta lilla fel på än så var de som flugor vid sopor. Två personer i mitt liv har lyckats hålla mitt huvud över ytan i över 10 år, även om jag har varit kanske det värsta att ens försöka hjälpa. Den första är min Mamma, hon har kämpat ensam med mig sedan jag var 5, visst pappa tog hand om mig varanan helg men han har aldrig sett hur jag kan blir. Jag bar på mycket som ung, och skolan och mobbningen gjorde inget lättare för mig. När jag började 3an så spydde jag varje morgon innan skolan, för att jag visste vad som väntade mig. Mamma gick dit stup i kvarten för att prata med dom, men INGEN reagerade som dom skulle. Själv har jag svårt och fatta hur mamma orkade med mig, hon hade sina egna problem och fick ingen avlastning heller. Jag inser idag att jag borde vara en bättre dotter och sköta mig mer, men även det tar stopp på nåt vis. Det gick så långt vissa gånger att jag inte ens gick till skolan, för att mamma höll mig hemma därifrån. Men trots detta reagerade ingen speciellt mycket, mina dåliga betyg fortsatte och mitt humör strök oftast med. Uppåt sexan sjuan var då mitt liv började gå helt åt helvete, och då menar jag rakt neråt. Mitt liv är så olikt alla andras, ingen vet hur jag mår. Ni kanske kan ha en aning men aldrig upplevt exact vad jag har känt. Mer om Sjuan och uppåt får ni en annan gång, då man kanske orkar skriva om det. Kramar till alla som jag känner ni vet att jag alltid kommer älska er
Välkommen till min nya blogg!
Jag är en tjej på 19 med smått och gått på hjärnan. Ups och downs hit och dit. Liten bit av mitt liv i varje text jag kommer skriva eller åtmistånde hjärtat