tearsofblue.blogg.se

Mitt liv är inte enkelt, det är ingens egentligen. Min blogg handlar om mitt liv, vad som hände, vart det fört mig idag, vad jag vill gå nu. Allt som jag lever med varje dag, mina oroliga tankar. Ja det mesta som en sådan som jag kanske egentligen borde släppa.

På utgång

Publicerad 2013-10-24 12:44:18 i Allmänt

Nu har man fixat det man behöver för nu, och ska vid klockan tre iväg emot ulricehamn. Jag tror jag och mamma måste ifrån varandra, dessutom måste jag få lite lugn o ro så jag återhämtar mig. De senaste dagarna har varit så olika den andra, jag har försökt och hålla humöret uppe men de svävande problemen finns fortfarande där. Kanske får jag en tyst stund på bussen idag, där jag bara kan sitta och höra ingenting.
Som lugnast är det när jag kommer till ungdomens hus, där kan man slappna av och bara snacka lite. Jag kanske är lite för trött för att se det bra i min lilla håla just nu, jag behöver nog det här.
 
Jag saknar de som inte finns
Och sprider ut mig själv i vinden
Bara du kan bära det
Som gör så ont i mina ögon
Vi har nåt stort på gång
Så länge ingen bryr sig om
Vilka höjder vi kan nå
På vilken sida som vi står

Hejdå bloggen
Kommentarer (0)

Bryten

Publicerad 2013-10-22 00:49:11 i Allmänt

Idag fick jag mig ett rejält bryt, är väl på gränsfall till en stor deprission. Jag har inte gjort något annat än gråtit hela kvällen, har knappt orkar prata med någon rädd att jag ska börja storlipa för inget. Jag gissar på att det är psykets sätt att säga att jag behöver en paus, det har aldrig varit så här illa så att jag inte orkar gå till jobbet på morgonen. Smått irriterad och rejält ledsen för inget, ingen rolig känsla precis. Jag ska ringa min handledare imorgon och prata och kolla upp lite, för jag behöver semester, ledigt, vad som helst bara jag får det lugnt. Det känns som hela jag verkligen blivit en klump med gelé och inte kan göra mer än att röra mig sakta på ostadiga ben.
 Blir så sjukt trött på folk som kommer hit och kommenterar en massa skit, fick en fin hälsning från någon random snubbe som tyckte att jag skulle sluta vara i min låtsas deprission. Till dom som inte har något bättre för sig än att komma hit och påstå en massa skit har jag ett medelande till, så lyssna noga innan ni kommenterar sådan skit. 
för det första är detta MIN blogg, denna finns till så jag kan få ur mig massa skit för att MÅ BÄTTRE. Så skriver jag hur min livssitvation ser ut och att jag tycker den är illa, så LÅT DET VARA jag behöver inte någon dumjävel som berättar för mig hur ni har det. Jag vet att folk där ute kan ha det tuffare än vad jag har, men knappt hälften av sakerna jag går igenom ligger på bloggen så ni vet egentligen inte vad jag går igenom. Jag hade förstått om det varit er blogg jag skrivit på, men nu är det MIN blogg jag skriver på så ta eran skit någon annan stans.
För det andra så tycker jag det är jävligt dumt av er att skriva kommentarer hoss en som redan har det svårt, då menar jag kommentarer som att jag har en låtsas deprission osv. Allt detta jag skriver är verkligheten för mig och det får mig att må skit, så låt mig dumpa min skit och skriv inga jävla kränkande kommentarer tack annars bannar jag er IP punkt slut.
Som det sista vill jag bara säga tack till alla er som finns där , det spelar ingen roll om ni är nära eller långt bort. Bara ni finns där värmer mig mycket, älskar er alla <3 <3.
 
/hejdå bloggen
Kommentarer (2)

Det var ett tag sedan

Publicerad 2013-10-20 17:38:33 i Allmänt

Ständig oro för ekonomi är ett heltidsjob, när samhället inte tar i måste den stackaren i kläm göra det. Jag har kanppt orkat upp på morgonen just för alla kretsande problem, jag har försökt att se saker possetivt men allt verkar bara mulna på just på den gnutta blåa himmlen jag skulle behöva. finns det något slags uppehåll någonstans, en plats där man kan ta några andetag och få tillbaka krafterna för just nu kan jag inte ens samla kraft längre. Det känns som hela min värld ligger i en ständig gungning, och allt gör mig bara illamående. Sociala känns som ett enda stort skämt nu mera, jag betalar allt jag får i månaden till mamma så vi överlever räkningar 5000kr till henne och så får man bara 900kr från soc som ska räcka till kläder och annat. Visst de har sina planer och så vidare, men faktum kvarstår att jag är ingen person som står framför dom utan ett till problem. Det är svårt att erkänna sig nerslagen ibland, och det är jobbigt att se det varje gång man ser sig i spegeln. Jag ser inget leende längre, det smög fram bara för en kort sekund innan det sakta sakta försvann med alla problem som växte detta året.
Även om mitt liv spårat ut för länge sedan, så finns det något i mig som längtar efter att få kontrollen innan man åker över kanten igen. Lite tystnad till ett surrande huvud, lite lugn till ett slående hjärta.
Bara för en sekund en våg av lugn, och kanske till och med lycka. Att försöka hålla huvudet högt är lite svårt, när alla dessa tunga känslor tynger än längre ner. Sådan simpel sak som att vakna och känna att gå till jobbet det pallar jag, börjar ochså försvinna den lyckan försvinner i allt mörker på något sätt.
 
Jag minns aldrig gatorna så här gråa, jag minns inte träden så mörka som de är. Jag minns inte husen så tråkiga, jag minns inte vägen så lång. Jag minns inte livet så ensamt, jag minns inte tiden så kort.

Hejdå bloggen
Kommentarer (0)

Mycket att ta in

Publicerad 2013-10-03 01:02:03 i Allmänt

Jag antar att min dystra syn på mitt liv är tack vare att året har varit som det varit, det känns som man inte orkar stå för att man inte hunnit svälja allt riktigt än. Först kommer ena smällen sedan nästan direkt efter så kommer nästa, man hinner knappt tänka innan man drunknar i alla nya tankar som poppar upp. Det känns svårare att stå på benen nu, även om allt kanske är på väg emot ett slut så går det segare än någonsin. Det känns som allt runt omkring mig stannar till för en sekund, inte tillräckligt för att se vart jag är eller vart jag står men jag ser endå klart villka av mina mål som är förlorade och villka som fortfarande är nåbara. Det känns fel av mig att säga att jag är svag just nu, mend et är så jag känner psykist. Ensamheten är en av de stora delarna som talar till mig nu, jag vet inte riktigt varför jag känner mig ensam omgiven av alla dessa människor som älskar och bryr sig.  Jag vet att något fattas i livet det har jag vetat länge nu, men det känns som tillståndet jag är i blir jobbigare och bära var dag som går. Det känns som jag slutat vara helt ärlig med mig själv, och med andra ochså. Jag mår fint fint även om insidan på mig bryts ner bit för bit, jag behöver en väns hjälp men räcker inte ens ut handen för att försöka få den. Jag känner mig fast i en ständig speedup av dagarna som gått, jag spolar tillbaka jag går sakta frammåt och sedan speedas det upp för varje gång hjärtat tar en smäll.
 Jag drömde om en plats igår
Jag hade varit där förut men det var inget jag ville minnas
Jag visste att det var en drömm men jag kunde inte vakna upp
Platsen skrämmde mig på ett anorlunda sett
För då visste jag att du var tillbaka i mitt huvud igen
Terrorn av minnen som aldrig tycks sluta
De jobbiga bilderna av den gammla jag som älskade livet
Den gammla jag som facktist vågade tro på allt
Jag må varit dumdristig men jag var lycklig
Den lyckan saknar jag i mitt nya jag
Så ge mig den åter
Låt mig lysa med samma nyfikenhet och samma glädje som då
Låt mig finna mitt leende i detta oändliga mörker
Låt mig finna det jag behöver
Låt mig finna... det som höll mig vid liv
 
Låt hjärtat finna sin väg en sista gång



Hejdå bloggen
Kommentarer (0)

Svåra känslor

Publicerad 2013-10-01 00:42:23 i Allmänt

Det känns svårt att förklara allt, det är samma kämslor som rusar än och det irriterar mig på ett underligt sätt. Den vännen som dog för mig år 2011 sitter fortfarande kvar och kryper under skinnet på mig, det känns nästan läskigt hur känsligt det fortfarande är för mig efter dessa år. Det har läkt men jag antar att ärret är den stora biten i detta, det gör ont när jag petar på det eller kliar för mycket när det börjar blöda får jag panik. Tankar om hur allt annars hade hänt är anorlunda, men samtidigt sitter dessa mentala bilder fast i ögonlocken på mig. En sån liten sak som en sång om en räv, att den kunda väcka sådanna minnen gör facktist mig rädd. Jag vet att ärret finns där, de mesta av tiden täcker jag över den med nutida skit och problem. Men de ensama tysta stunderna, då jag verkligen får tiden att tänka kryper det fram. Jag lästa åter igen medelandena mellan henne och Cecilia, det känns läskigt och smärtsamt. Varför jag gör det vet jag inte, jag känner mig snurrig och yr av alla minnen som strömmar tillbaka. Trots att det gått mer än två år, är jag endå inte redo och släppa detta än. Även om mitt fokus ligger på viktigare fronter så känns det fortfarande som det blöder djupt inom mig, det är så hjärteskärande att se och läsa allt igen.
 Det känns som det minsta gör mig upprörd, och din röst flyter tillbaka in i mitt huvud. Tänk att människor kan vara så dumma, tänk att människor kan vara så oskuldfulla men endå onda. I texten stod det att jag kommer behöva dig om ett år, jag tror vi båda visste att loppet var kört långt innan det. Även om det är svårt och erkänna så skulle jag behöva en som var lika bra vän som du, alla mina vänner är bra men på olika sätt. Jag vill ha samma förståelse som du gav mig, men jag vet att det är passé och ingen ide att gräva mer. Ibland vill jag bara tysta ner alla skrikande röster i huvudet, men ju mer jag försöker desto mer tränger andra smärtsamma saker fram. Minnen av skolan är en av de svagaste minnena nu mera, tack vare att du var där. Hade jag ansträngt mig hade jag minnts allt, men en del av hjärnan bara stänger av sig helt. Det är ingen ide att ens försöka, det är låst djupt inne och kommer aldrig ut igen. Det svider mer i huvudet mer än någonsin, varför ska det vara svårt att glömma dig. Antagligen för att jag inte vill det, det var än av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Allt passerar igen och nu blir hela skallen tom, ekande fötter som går emot sten golvet i huvudet hörs. Jag vet inte vem som skulle vilja vandra dessa tomma salar, fulla med hat, ångest och deprission. Kanske vi möts en dag, hör jag någon viska igenom det tomma rummet. Jag kan inte tala tillbaka men jag tror att den här personen redan vet mina tankar, och vem vet vi kanske möts en dag.
Och när våra ögon möts vet jag att du är
där du alltid varit
både nära och långt ifrån
Då blir du den du alltid varit
ett enda stort mysterium


Hejdå bloggen
 
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Angie

Är en tjej på 21 år än så länge som skriver om känsliga delar av livet och ibland inte alls känsliga saker för mig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela