tearsofblue.blogg.se

Mitt liv är inte enkelt, det är ingens egentligen. Min blogg handlar om mitt liv, vad som hände, vart det fört mig idag, vad jag vill gå nu. Allt som jag lever med varje dag, mina oroliga tankar. Ja det mesta som en sådan som jag kanske egentligen borde släppa.

Så svårt att vara ärlig med sig själv

Publicerad 2013-06-25 13:05:21 i Allmänt

Ärlighet finns det många former, men ibland är man inte helt ärlig med sig själv eller andra. Jag och min pappa diskuterade ärlighet, och det är ganska intressant hur man ibland finner sig själv i en stivation där man ljuger för sig själv eller kommer på ursäkter för att slippa göra något. Det känns nästan löjligt och luga för sig själv, oftast handlar det om att man inte vill eller orkar något. Då blir det som en konversation i huvudet där du kommer på massa ursäkter för att inte göra det, och det behöver inte vara att någon annan vill att du gör det utan det kan vara en sak du själv bestämt. Du kanske ska gå ut och gå, eller gå för att träna på gymmet eller bara städa för att det behövs. Lögner är jag aldrig ett stort fan av, men ibland behövs det. En dum sak och säga men ibland är det bättre att tiga om en sak, istället för att såra än djupt. Jag brukar sällan ljuga men ibland blir det så än då, jag ljuger oftast för mig själv. Saker som att jag är okej, även om klumpen av gråt sitter i halsen. Det är svårt att ljuga för vissa, och andra kan det gå lätt för, en av de värsta sakerna är att ljuga för den man älskar. Visst mamma och pappa har vi altid ljugit för någon gång, de har säkert gjort samma sak någon gång i sitt liv. Hur svårt det än är så gör man det oftast för att överleva, och på något sätt skydda sina föräldrar. Det kan vara mobbning det handlar om det kan vara droger det kan vara stöld eller till och med våldtäckt. Det är sällan ett barn vågar berätta sådanna saker för sina förädrar, även om det är dom de drabbar. Jag tror man inte vill oroa sina föräldrar, man vill alltid göra dom stolta och göra dom lyckliga. Jag tror många känner att man svikit den plikten någon gång i sitt liv, för att man gjort ett fel som många inte gör eller att man inte skiljer fel från rätt. Jag har gjort många fel i mitt liv, men det största felet av alla är att jag aldrig vågade berätta grejer för mina föräldrar. De är nog en av de största felen man kan göra, för oavsett hur arga dom än är finns dom där för att hjälpa en. Genom vått och tort så finns dom där, visst det finns gränser och tämja på gränserna är aldrig bra. Men vad man en gör ska man aldrig tro att man är ett misstag, för hur det än är så är alltid en del av våra föräldrar stolta att vi orkar ta oss an livet i sig. Det är inte många i vår värld som orkar det, så grattis för att du kommit så långt du har.
Livet är en av de svåraste sakerna vi kommer ta oss an, men våra föräldrar finns oftast där som guider som leder oss och ger oss läxor om rätt och fel. Mitt liv har aldrig varit enkelt, men utan mina föräldrar hadde jag aldrig överlevt. Det blir tjiv och det blir bråk, men det är oftast för att man oroar sig om varandra. Så lev till fullo och ångra inget för just de dumma sakerna lär dig läxor, antingen lever du med läxorna eller så dör du ovetande.


Hejdå bloggen

 

Känner mig

Publicerad 2013-06-17 17:29:58 i Allmänt

Känner mig tyst, känner mig lugn.
Känner mig arg, känner mig stum.
Inga ord sagda, inga vägar att gå.
Ingen tid för mig, ingen verkar förstå.
 
Känns för tyst i mitt rum igen, inga glada rop finns här längre. Alla är för upptagna med sitt liv igen, alla är borta igen. Ingen som skriver hallå på skype, ingen som har tid och spela en minut eller två. Jag flyter in i det mörka molnet igen, och önskar mig fri. Det känns tomt i hjärtat, och nästan så tung luft att den går och skära med kniv. Jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde bra nu, men jag skulle även ljuga om jag sa att jag mådde skit. Jag är ett mellan ting, jag har ont i hjärtat medans det läker. Men ensamheten sliter mig än i stycken, alla har flugit sin kos och har andra planer än mig. Kanske är lika bra, kanske är det inte det vad vet jag. Ingen ser ju hur mitt ansikte ler, ingen ser om en tår rinner ner. Allt är bara fullkomlig tystnad, jag behöver bekräftelse att ni finns kvar. Eller tar jag miste, är det endast jag.
 
 Hejdå bloggen

Underligt

Publicerad 2013-06-11 12:02:56 i Allmänt

Min smärta var kortvarig, det var som att ta kylbalsam på en brännskada. Det slutade brännas med en gång, det känns lättare och ta sig fram och gör inte ont alls. Kanske gårdagens utbrott behövdess för att skapa lugn i själen, kanske ditt raka svar hjälpte till där. Inga svarta korridorer, ingen gömd smärta.
Antar att jag bara ville säga att det känns bättre för alla er som läser, det gör inte ont alls och jag måste säga jag är mer förvånad själv än vad någon kan tro. Men lugnet i mig gör mig glad, mitt leende sitter där det sitter. Antar att det beror på att jag inte förlorade någon denna gången, eller kan det bero på att du värdesätter mig fortfarande högt. Känslan av värdesättning är härlig, det får jag ofta från familj och vänner det är jag mycket tacksam för. Kanske så spelar det ingen roll längre, att jag förlorade det jag trodde jag skulle vinna. För i slutändan så finns det där endå, men på ett annat sätt. Det var allt för denna stunden.
 

Tack och hej Bloggen

Tomhet

Publicerad 2013-06-10 15:30:41 i Allmänt

Ett gapande hål i hjärtat igen, ett tyst sus i mina öron. Jag ligger i sängen utan ett hopp igen, allt har dragit sig vidare. Jag gråter inte ögonen ur mig, men tomheten har sakta börjat göra sin verkan igen. Varken ledsen eller glad, det är en väldigt läskig känsla att vara tom. Jag dömmer ingen i detta, jag beskyller enbart mig själv för tomheten i mig. Alla runt om mig sa att inte hoppas för mycket, men som vanligt är den hopplösa romantikern ingen som lyssnar på detta. Jag vet inte om jag misstolkade signaler igen, jag vet inte om hjärtat skriker eller om den bara är tyst. Den kanske är för tyst för att prata igen, kanske tyst för alltid vad vet jag. Det är vingligt att stå på benen, det gör ont i hjärtat. Jag visste att det skulle hände, jag bara visste det på ett eller annat sätt. Vad mer kan jag göra än att försöka hoppas igen, jag vill hitta rätt att det tar tid vet jag redan.
Det är som ett osagt löfte som aldrig upfyllts, det är som en väderprognos som visar sol men man får bara regn. Smärtan har många ansikten för mig, det gör ont men jag skyller inte av mig på någon. Hoppet var det enda som kanske gör ont för mig, det är det enda som verkar svida mest i det hela. En tom säng är inte så illa, en ensam stund och då sätter kanske lite spår. Men inget svider så mycket som att känna den bittra smaken av nederlag, den där känslan att man snublade på mållinjen. Ett kuvär från det förflutna, men inget inehåll i det. Jag vet inte om jag övereagerar med smärtan, men händerna slutar inte skriva. Vart är min drömm någonstans nu, vart ska jag befinna mig nu. Ett steg på vägen hjälper inte mycket i längden, mitt mål är fortfarande för långt borta för att kunna se. Ibland känns det otröstligt att ligga ensam om nätterna, inte för den rivande saknaden av någon utan hungern efter en gnutta kärlek. Lite romans med blommor och choklad, ett litet alla hjärtans dag kort med ditt namn på. Allt känns för mycket för att begära i dagens samhälle, jag sitter kvar i tiden igen. Jag orkar inte gå frammåt för det fallna träden blockerar min väg, jag kan inte gå tillbaka för vägen är redan försvunnen. Kvar står jag i intet igen, hålet i hjärtat sitter kvar och är synligt som dagen. Att stänga det kommer itne bli lätt, att bli lämnad kvar igen är en sak jag alltid fasar för. Men endå ett faktum som jag vet kommer hända, för alla verkar gå förbi trädet som jag inte kan förmå mig ta mig över.
En kram i regnet, ett kyss i mörkret, En tyst viskning i ett öra. Alla drömmar flyter iväg, och kvar ligger jag i det kalla regnet, utan en väg att gå. Vägen försvann med regnet ner i marken, och utan en väg vet jag inte längre hur jag ska göra. Tiden utvisar många saker och jag är trött på det, jag vill hitta rätt väg nu. Jag behöver inte höra att det kommer när det kommer, eller folk som redan har sina vid sin sida berätta vad jag ska göra. Ni sitter inte i detta sjunkhål och hoppas på att dö, ni sitter inte med ena fotet i gränsen till helvetet och bara hoppas på att sluta ha känsel av någoting. Jag orkar inte ha känslan av hopp längre, den är för tung för mig att bära nu. Det gör bara ondare för var dag jag tänker på det, kommer jag få ett slut på denna eviga smärta. Himmel eller helvete jag vet inte, jag orkar inte tänka mer på min framtid eller vad som händer. Skuggan av min mr right följer mig fortfarande, men den visar sig aldrig det smärtar mig. Jag ska sluta leta helt efter kärlek nu, jag ger upp då kanske livet slutar krossa mig. Det gör ont men mer kan jag inte göra, allt jag kan göra är att vänta. Men en dag orkar jag inte vänta mer, jag borde sluta innan tankarna tar över helt.
 
Hejdå bloggen

Uppriven men okej

Publicerad 2013-06-10 00:48:44 i Allmänt

Ett nej var vad jag fick, ingen förvåning men samtidigt allt som kunde gå fel. Hans ögon hade redan fallit på en annan för länge sedan, men samtidigt är jag varken arg eller förstörd. En liten del av mig viskar att jag misslyckadess igen, men annan viskar att du gjorde en triupmh. Visst det är hårt att sitta här nu bara minuter ifrån händelsen, men vad kan jag mer göra. Fler sömnlösa nätter väntar mig, fler tårar om förlorat hopp står på tur. Jag vet att jag går iväg med gråten i halsen, men endå ett litet leende på läpparna. Att gräva ner sig funkar aldrig, men endå ligger jag redan under 3 cm sand. Det gör ont mer än vad jag trodde, men ändå mindre än vad jag hoppats på. Smärtan försvinner tårar rinner, det gammla vanliga börjar igen. Sökandet efter något nytt, kommer jag någonsin finna dig mystiska skugga i mitt hjärta.
Smärtan söker sig in i den mörkaste vrån av hjärtat, där alla minnen av ett krossat hjärta ligger. Det kommer göra ont, för att jag hoppadess för mycket. Men samtidigt att inte hoppas, skulle inte ge någon spänning i det hela. Med ett ovanligt stort hål i hjärtat igen, och med ett leende som säger tusen ord sluter jag ögonen igen. En tyst känsla av behag letar sig fram, och en ny drömm öppnar sig. En vacker dag skulle jag vilja sluta drömma och leva igen, men tills dess så är drömmar den enda verklighet jag har.
 


Hejdå bloggen

Inte bestämt än

Publicerad 2013-06-09 11:54:22 i Allmänt

Dagen igår sniglade sig fram, jag låg vaken var och varannan timme i rädsla eller i hopp. Han kom inte förrän sex på kvällen, men det funkade lika bra det. Vi satte oss i bilen ännu en gång, och bara pratade om allt och ingenting. Tiden gick snabbt och jag vet inte något riktigt svar fick jag aldrig, men jag känner mig ganska nöjd endå. Om han inte hade velat ha med mig alls och göra så hade jag inte fått den där kramen, då hade han inte köpt den där colan till mig. Vi satt och skämtade mycket, men ibland när det var knäpptyst tror jag att vi båda tänkte på samma sak. Han är verkligen något ovanligt, nästan lite overklig till och med. Att se någon som funkar bra med din katt som du sätter högt på listan, se att han funkar otroligt bra med morsan allt det där lilla gör mig ganska lycklig. Men som sagt tid att sluta drömma sig för långt in, trotts allt svaret kan ochså bli ett nej. Men jag är inte ledsen för att det inte hände något, det kanske var menat för en annan dag vad vet jag. 
Att vänta på en framtid to hoppas på är aldrig lätt, speciellt inte när man anser att det är dags att förändra livet. Ilska kommer nog dock inte min historia sluta med, jag tror den kommer sluta med tårar eller glädje men aldrig ilska. Jag skulle aldrig kunna ta ut min ilska på någon av mina vänner, eller dom jag håller kärt. Visst de som står min närmast kanske märker om jag är ledsen, eller funderar mycketmen jag skulle aldrig kunna ryta till ordentligt. Bara tanken på det smärtar mig, så jag hoppas att han aldrig tror något sådant om mig. Ialafall skickade jag frågan idag till honom, jag la ingen tidspress eller ingen gräns för hur länge han hade på sig. Om han inte gillar mig borde svaret komma inom den närmsta tiden, om inte kanske han fortfarande funderar. Men pressa någon om ett svar är inte bra heller, så det kommer nog ta ett tag innan ni och jag vet vad som händer. Jag tackar er dock, jag ser hur mätaren på bloggen går upp det gör mig lite lycklig. Tiden är knapp nu på morgonen, och vad kan man säga, det ska bli skönt och gå en runda och tänka lite tyst.
 
Hejdå bloggen ~~

Nojjig

Publicerad 2013-06-07 21:52:44 i Allmänt

Imorgon sker antingen det ofattbara, eller det helt förutsägbara. Hur jag kommer ta det vet jag inte, jag kommer göra allt för acceptera om jag inte blir vald. Att tjura och grina som en unge på fem år leder ingenstans, och även om det är svårt så vet jag hur det är när man själv inte känner starka känslor som den andra gör för dig.
Det gör ont och vänta på ord som inte ännu blivit sagda, och smärta som ännu inte blivit upplevd. Svårt att tro på saker du aldrig sett ske, eller någonsin trott skulle ske i ditt liv. Att tänka sig ett ögonblick är en sak, men att uppleva den är en helt annan sak. Det kan vara som magi, det kan vara som ett helt berg som rasar ner över dig. Det du ser, känner och hör beror alltid på din bakgrund, kanske inte alltid men väldigt ofta. Vi grundar ofta saker på vårt förflutna, och bygger oftast stabilare saker av askan. Du gjorde ett misstag som du lärde dig av, så du bestämmer dig för att lära dig och bygga ett stabilare hus. Ibland behöver det bara vara du som bygger, ibland behöver ni vara två som bygger på samma drömm för att orka. Då och då kanske du inte orkar gå dit för att ta tag i det, då kanske någon stannar för att hjälpa dig upp. Det är alltid enklare att vara två som bygger, även om det inte alltid är menat så funkar det oftast bättre. Drömmar gödj av oss människors tro på dem, spelar ingen roll om det är bra eller dåliga drömmar. Oavsett drömmen eller mardrömmen utesluts inget av dera, jag förbereder mig på lycka och total förstörelse. Det kanske är bäst att göra det, då kanske du inte bryter dina sköra ben lika lätt. Då kanske det stora gråa molnet blåser iväg snabbare, och då kanske ditt hjärta redan förberett sig på en smäll och tagit skydd.
Kärlek är klumpen i halsen som varken går neråt eller uppåt, den skapar oro, den skapar hopp och den skapar värme. Den kan få dig att gå andra vägar än förr, den kan få dig att skrika av ilska. Den kan få dig att bråka med allt och alla, den kan ochså ge dig en glimt av sinnesro. Kärlek flyger fritt omkring oss, inga gränser eller stopp. En dag flyger den in i dig, har du tur så kommer det snabbare än vad du tror. Den kan även riva upp sår som man trodde inte fanns, men det kommer alltid vara ett faktum.
Så allt jag säger är önska mig lycka till imorgon, antingen kommer jag tillbaka visare eller lyckligare.
 
Hejdå bloggen

Närvös

Publicerad 2013-06-07 00:49:31 i Allmänt

Jag är osäker och rädd just nu, ditt svar var kort men possetivt. Lördagen närmar sig med stormsteg, är jag redo för att höra vad du har och säga. Hjärtat skenar iväg, och alla känslorna tar över igen. Jag skulle inte hoppas för mycket sa vi ju, men sedan kom ditt svar som en chock för mig. Tankarna har redan gått igenom ett helt liv flertal gånger, ett alternativt liv kanske jag borde säga. Jag vet inte än hur eller vad som händer, det känns som jag ialafall tog det vid en bra tidpunkt. Vad en svaret blir kommer jag gå ifrån denna helgen starkare, kanske krossad igen kanske inte. Att hoppas för mycket kan verkligen göra dig svag på många sätt, och jag är en sådan som aldrig lär mig från mina misstag heller. Oron sköljer över mig just nu, jag kallsvettas av rädslan för ditt svar. Hur tacklas man egentligen med allt vi upplever, hur tacklas man egentligen med känslor överhuvudtaget. Alla känslor som flödar från topp till tå, eller de små vibbarna som kan vara avgörande på rätt och fel. Jag är ialafall lycklig att jag rest mig ur askan, och gjort ett nytt försök. Jag är redo att tro på gudar och vägledning, eller kanske till och med i mig själv. Att bli nedtryckt när man gör ett nederlag är naturligt, men att försöka igen är ovanligt. Alla bär vi på olika villjestyrkor beroende på vad vi mött tidigare i vårt liv, min viljestyrka är stark med många olika saker men aldrig med mitt självförtroende. Det kommer det nog bli med tiden, men just idag under dessa timmarna så finns det knappt. Men hoppet är det som håller mig vid liv just nu, och om man lyckas så kanske man inte alltid behöver förlita sig på hoppet. Kärlek är nog det mest komplicerade jag någonsin stött på, till och med mer komplicerat än försäkringskassan och föräldrarnas logik med vissa saker.
Att hoppas för mycket för mig är att se något som ska ske inom snar framtid, men mer drömma vidare på tanken om det sker så som jag vill. Vi kan inte alla få vad vi vill bara för sakens skull, och det vet jag sen innan. Men det vorre skönt att kunna le med hela ansiktet igen, och att kanske en gång till få uppleva att vara på toppen igen. Såklart kommer jag inte kunna påverka ett skit, jag har gjort det jag kunnat och inte låtit tjansen glida förbi mig. Vad som än händer kommer han alltid ha en del av hjärtat, det har alla personer jag träffat. Som min fd kille han har det ochså, min fd bästis med alla har det. Vissa glömmer jag andra sitter kvar där inne, så kommer det bli livet ut. En dag kanske jag kommer minnas detta som en oskyldig romans som slutade som vänskap, eller så blir det en dag som jag minns för att jag lyckadess vad vet jag. Egentligen vill jag inte ens veta om det sker eller ej, det känns mer spännande så här. I villket fall går livet vidare, antingen kommer jag fastna på vägen igen eller få hjälp att gå en bit till.
Oroligheten lägger sig för stunden, och ett leende kryper fram i mungipan. Tänk om man kommer ur detta levande, jag tvingar ut ett litet skratt. Kommer jag ens ihåg hur man är ihop, hur man säger gör och beter sig. Kommer jag lyckass med det, är vi gjorde för varandra eller inte ens menade för varandra. Är detta bara ett av ödets fula spel igen, eller har jag en tjans. Jag sjunker ner i min stol och ser på alla månaderna som glidit förbi med dig, vad ska jag säga du fick tiden att flyga och stå stilla på samma gång. Jag beundrar ditt sätt och tänka och din humor, ditt leende gör mig så glad så det smittar av sig. Du har gett mig en massa saker i mitt liv, allt jag hoppas är att den du förtjänar finner dig tillslut. Som ni ser är hoppet fortfarande inte tillräckligt för att få mig possetiv, men lite hopp är kvar och det är vad som hållet mig uppe om nätterna. Jag har bett ett antal gånger till den stora fullmånen, om det funkat? ja det får vi se på lördag. Ett steg i rätt riktning kan man ialafall säga, alla vad säger ni?

Vad jag minns av kärleken är lite luddigt, men jag minns en obeskrivlig frid i hjärtat. En röst som sa att alla bitarna äntligen låg på plats, och att allt skulle lösa sig. Från morgonen till kväll kom jag ihåg hur possetiv jag var, och även hur blind man blev. Jag hoppas mitt hjärta inte ljuger för mig, jag hoppas att ödet inte sviker mig. Om det är menat så är det det, om inte så fortsätter vi vara goda vänner.
Allt jag kommer göra är att fortsätta hoppas på det bästa, tills jag vet eller får ett svar. En till sömnlös natt väntar och imorgon väntar en annanm om jag har tur så kanske kroppen tuppar av innan en annan video spelas upp om hur jag ser vårt liv tillsamans. Hoppet fyller mig till det yttersta, kanske för mycket.
 
Hejdå bloggen

Stormande känslor

Publicerad 2013-06-04 15:57:52 i Allmänt

Jag känner mig hopplös, och överlycklig på samma gång.
Jag är svag och nere på knäna, men endå inte hela vägen.
Jag har lyckasts, men samtidigt är jag inte där än.
Det känns som stegen mot frammtiden går snabbare, och att jag inte längre står stilla på samma ställe. Chansen har inte blåst förbi, och en gnutta harmoni har äntligen slagit till ro. Att förklara sina känslor för någon är aldrig lätt, speciellt inte för någon du verkligen gillar. Jag gjorde det jag trodde jag aldrig skulle göra, jag tog steget som annars skulle försvinna framför mig. Jag känner mig stolt, samtidigt lite rädd. Jag har inget klart svar om min framtid är där eller ej, men vart den än är har jag tagit steget mot den. En lycka sprider sig över mina läppar, en oro sprider sig i magen. Detta elementen är så känsliga för mig, och jag vet inte vad jag ska förbereda mig på. För vad jag än väljer, eller vad än denna personen svarar så kommer jag få lida på ett sätt. Men mitt mål är siktat på min lycka, och om jag träffar den vet jag inte än. Kanske äntligen tar lidandet slut här, eller så får jag söka vidare. Men jag känner mig lite självsäker, elller så är mina tecken fel igen. Jag vet inte vad framtiden bär, men det känns som det bär mot en varm sol. Känns skönt att ha känslan av att lyckats, men endå inte riktigt där än.
 
Hejdå bloggen

Om

Min profilbild

Angie

Är en tjej på 21 år än så länge som skriver om känsliga delar av livet och ibland inte alls känsliga saker för mig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela