tearsofblue.blogg.se

Mitt liv är inte enkelt, det är ingens egentligen. Min blogg handlar om mitt liv, vad som hände, vart det fört mig idag, vad jag vill gå nu. Allt som jag lever med varje dag, mina oroliga tankar. Ja det mesta som en sådan som jag kanske egentligen borde släppa.

Försöker

Publicerad 2013-07-30 22:43:24 i Allmänt

Jag försöker lösa allt men det är jobbigt, mamma orkar inte längre bry sig om något. Jag vet att det är påfrästande för henne med, men min hjärna pallar inte allt detta. Det gör så ont när hon alltid ska ta till det som svider mest när vi bråkar, jag är trött på att bråka trött på att gråta. Men mest rädd att hon facktist vill släppa mig för alltid, det svider och gör så ont att jag ibland bara önskade att jag blivit dött fött. Jag ångrar inte mycket i mitt liv men allt svider, och allt mamma kan säga är att jag borde klara detta själv jag önska att jag inte var sådan besvikelse jämt. Älskar dig mamma....lämna mig inte...
Kommentarer (0)

Krafter

Publicerad 2013-07-27 00:17:00 i Allmänt

Känner mig långt nere i botten just nu, det är mörkt och väggarna är täckt av tårar. Det känns för hopplöst för att rycka upp sig i detta läget, jag kommer snart falla tillbaka på mina knän. Jag ser tårarna och alla jag förlorat bara bli fler, det gör ont att sitta här. Men vart annars ska jag ta vägen?, mitt hjärta är det enda jag kan fly till. Mitt hem är en rutin, min kropp är min förbanelse och mitt liv det enda jag verkligen har kvar. Vad gör jag för nytta egentligen, min glädje räcker inte ens till mig själv längre. Jag orkar inte resa på mig för att hämta krafter, jag orkar inte heller sitta kvar för att försöka. Jag fortsätter sjunka in i det mörka bultande hjärtat, där bara min fantasi besöker då och då. Den absolut mörkaste delen av min kropp, och det som svider absolut mest. Jag vill bara att allt ska vara över jag orkar inte detta längre, min metala hälsa är helt nedbryten och mitt sinne finns inte någonstans och hitta. Det känns så ensamt bland alla förstående blickar, det känns tyst bland alla dessa hjälpande röster. De vill inte hitta mig en lösning, de är bara glada att de inte är jag. Jag orkar inte stå mer, och mina knän faller snart ihop och rasar. Hur ska jag orka med resten av årets smärtor, hur ska jag orka jobba när både min oro för pengar och mitt psyke tynger ner mig.
Jag har väl nog med mig själv och kämpa med, och nu ska jag fortsätta kampen med resten av alla delar i livet. Jag får inget att funka, och det är tröttsamt. Ingen kärlek som ger mig hopp, tomt på pengar och folk som vill hjälpa ordentligt.
 Mitt magra försök att orka gör det mer värdelöst än innan, hur jag än vrider och vänder på det är jag som en insekt som drunknar i ett glas med vatten. Kippar efter andran, och försöker breda mina vingar för att flyga. Men de är redan för våta av alla tårar för att flyga, de är redan för tunga av alla stenar för att orka slå ett vingslag. Det gör ont när jag försöker, det gör ont att stanna i detta inferno mellan att vara okej och vara på gränsen till att vilja sova för gott. Min blick på mig själv försämras varje dag av detta året, inget get mig lusten att orka uppleva livet. Det verkar bara vara smärta sparat för mig, och guld och gröna skogar för alla andra. Allt detta stiger mig åt huvudet, snart är gäller det bara överlevnad. Ingen lycka för det man har, ingen ork att sörja längre. Kroppen känns så tung, känns som jag inte kommer komma ut ur kammaren av mitt hjärta. Där kommer jag sitta, tills någon kanske räddar mig. Men jag skulle inte tro för mycket på det, för hur långt kan en människa egentligen flyga. Vart hittar man sin lycka tillslut, och varför lyckas jag aldrig få rätt. 

Hejdå bloggen

Kommentarer (0)

Det känns

Publicerad 2013-07-25 23:05:26 i Allmänt

Om jag sa att jag var ledsen för en sak beror det inte på att jag tycker synd om mig själv, en del kanske men det som ger mig mest sorg i hjärtat är nog att jag föralltid kommer vara hjälplös i ett hjärtlöst samhälle. Mitt hjärta slits i tur när jag tänker på att jag förmodligen aldrig kommer vara oberoende av någon, det skär så mycket att man får så lite hjälp i samhället. Jag känner mig värdelös och sorgsen när jag tänker på det, mina tre diagnoser gör det svårt för mig att tänka klart, att vara rakt frammåt och att röra mig hur mycket jag vill. Det känns svårt med framtiden för mig i en del av det, för att se att jag kanske inte lyckas med de vägar jag ville kommer nog bli ett faktum. Jag kommer få inse att samhället aldrig kommer hjälpa mig som individ så mycket som jag behöver, och att jag aldrig kommer orka med motgångar här i livet lika bra som förut. Det här året har tärt på både kropp och mitt psyke mest av allt, det känns som det inte kommer ta slut. Det slutar väl med att jag och min mamma går skilda vägar i tårar, för att ingen av oss har psyke nog att ta oss igenom detta helvete. Jag vill resa mig ur sanden, jag vill ta mig upp ur askan av allt som varit. Men ständiga problem trycker ner mig igen, och jag ligger kvar och ser på den oskyldigt blåa himmlen som är ovetande om var och annans liv. Om jag fick drömma så skulle jag se ett slut på det hela, och vakna en morgon utan att känna mig tygnd av alla tankarna. Ligga en natt utan att sova oroligt eller ligga vaken, somna direkt utan att tänka ett skit på dagen därpå. En dag då jag får ett sms från en jag älskar kanske, en dag då både jag och mamma inte har mörka tankar om livet längre. Då jag orkar stå på egna ben, och kanske till och med klarar ett hushåll själv. Jag vill göra allt detta, tiden sätter sår djupare än olyckorna själv. Tiden pressar mig till saker jag aldrig visste att jag skulle orka med, såren blir djupare och synligare för varje dag. Mitt sinne skadar mig gång på gång, en dag vill jag vara fri. Men hur ska det gå när du idag är bunden att göra saker du inte vill, när du är bunden att bete dig och skall kunna vara lika stark som en frisk människa. Du skall orka ta tag i ditt liv som ligger i bitar framför dig, du skall orka le varje gång även om ditt liv inte står rätt till.
 Min bild av livet är ensamt, en oövervinnerlig strid som du utkämpar oftast ensam. En stig med varken träd, skog eller något tecken på liv. Dom med psyket eller smak för livet går tills vägen tar slut, eller tills det hittar det dom sökt efter. Hittar du det skatta dig lycklig, alla har inte hittat det eller dött i sökan efter det. Jag kan lycka mig skattad att mitt sinne är starkt, annars hade jag inte träffat någon av de jag har träffat eller kommer och träffa. Jag är lycklig men lyckan har dragit sin kos, ett leende stannar alltid kvar men det är svårt och hålla det där. 
 
Hejdå bloggen

Kommentarer (0)

Lugnt men jobbigt

Publicerad 2013-07-24 00:41:44 i Allmänt

Jag kan förklara det senaste dagarna med några få ord, Smärta, rädsla, tårar och tillslut lösning. Det är jobbigt och ha med F kassan och göra, speciellt när de inte ger raka svar på vad som är fel. Jag fick reda på att bostadstillägget hade ochså ansökts till, och dom hade inte fått in 1 papper på fonder som inte finns. Inga lappar om att jag skulle skicka in det, och detta skapade mycket lidande. Men det har löst sig, tack och lov för det. Det känns lite lugnt men jag är fruktansvärt trött nu, det känns som allt bara rasar som ett jävla korthus. Visst det är löst så vaddå då, det tar inte tillbaka att jag blev helt förstörd 2 gånger eller. Javisst jag överlevde igen, men det känns inte som det gör någon skillnad längre. Jag överlever men börjar känna mig väldigt tom inuti nu, livet har inte visat någon god sida mot mig detta året. Inget lindrigt svar, inga lindriga månader. Jag känner mig fast i en ond cirkel, och helvetet har bara börjat känns det som. Kärlek allt har bara flugit ur min hand, vi reser oss för sakta ur askan som F kassan skapat. Hur länge orkar jag med dessa förbanelser, som ständigt följer mig natt som dag. De som ger mig mardrömmar under de mörka nätterna, som ger mig hemska bilder under min vakna tid. Mina tårar har slutat rinna betyder det att det är över?, min kropp är på väg att rasa betyder det att jag har varit stark?.
 Den mörka natten ger mig inte svaren jag behöver, den ljusa dagen ger mig inte trösten som jag söker.
Kanske en dag kommer mystiken finna mig, men tills dess vandrar jag utan svar eller trösten. Till mina vänner som var berädda och skänka och stötta mig inför krisen tack. <3 älskar er alla
 
Hejdå bloggen

Kommentarer (1)

Varför ska de styra vårt liv

Publicerad 2013-07-20 02:44:17 i Allmänt

Jag hatar dom av hela mitt hjärta, men det är även en strävan alla vi människor har. De styr liven redan från start, dom ger oss lycka men inte långvarig. Hela vårt samhälle vilar på dess axlar, och allt vi kan göra är att vänta och se om vi får turen. Mitt liv har jag aldrig riktigt haft med de och göra, men samtidigt är det allt mitt liv och upplevelser är uppbygt på. Dom finns där på alla ställen av världen, vi kan inte alltid se dom men dom finns där. Vissa av oss blir dödade för dom, andra har överflöd av dom. Jag kan upriktigt säga att det är något jag har hat kärlek för, det är det som styr alla våra liv Pengar. Jag har aldrig riktigt kunnat hålla i den pga av min och mammas sitvation, och regerien i vårt land gör det inte bättre eller lättare för oss. Vi är ju trots allt inte sjuka jag och min mor, utan bara lata och inte vill jobba. Blir väldigt trött på deras bevis på för liten hjärnkapacitet, hoppas inte det är bara jag som känner så. Just nu är min önskan att pengarna kommer nu på måndag, men det ska dom annars så blir jag lika knäckt som igår. Den känslan att hela världen bara rasar, detta året har inte gått annat än käpp rätt åt helvete för min del. Först får man uppleva årets första dagar med fasa, tack vare mammas ex som vi satt fast hoss för tillfället. Sedan kommer vi hem till återbetalningskyldighet för min del hoss f kassan på 8 tusen, sedan kommer den andra käftsmällen med mammas återbetalningskyldighet som var på 14 tusen. Vi levde på luft i flera månader, vi oroade oss mest för våra älskade katter, så dom skulle få sin mat. Sedan var det lite uppåt igen, sedan träffade man Emil och det gick mycket uppåt. Sedan gick det ner och sedan bara längre ner, jag är djupt ner men inget jag inte klarar att gräva mig ur.
 Det är svårt att beskriva mitt förhållande till mitt liv, det är hatkärlek där med till nästan allt förutom människorna i det. Dessa personer som fortfarande står vid min sida, som fortfarande finns vid mig. Hoppet är det lilla som håller mig kvar, och även det som alla dessa personer har lärt mig att tro på. Även om det är svårt att tro på sådanna saker i min sitvartion, så sa en av mina bästa vänner att det bästa man kan göra är att tänka possetivt så händer det possetiva saker. Hon ser nog just nu att jag försöker mitt bästa, och jag hoppas hon är stolt över det. Pappa sa till mig att aldrig ge upp, och det har tagit mig långt både i spel och i verkliga livet. Mamma sa till mig att kärlek är gränslös, det kan jag se genom all den uppoffringen hon gjort för min skull. En annan av mina bästa vänner sa att jag var unik, jag slutade aldrig tro på det och henne tackar jag än idag även om hon aldrig lär höra det igen. En av dom som fortfarande är kvar sa att jag inte var hennes vän utan hennes syster, hon gav mig styrkan att lämna sveket bakom mig och hennes styrka ger mig hopp även om vi hamnar på kant med varandra. En annan säger att jag gör så mycket för henne, fast jag egentligen bara frågar hur hon mår hennes tacksamhet visar hur lite det krävs för en människa att bli lycklig. En annan frågar mig nästan jämt hur jag mår, och kallar mig en av världens under och till denna tackar jag ochså det har fört mig ur 10 tons jorden som har legat över mig. Jag önskar jag kunde visa er alla min tacksamhet, även om jag inte kan så finns den där. Jag är ledsen till er som jag kanske sårat eller gjort illa på något sätt, men till dessa personer säger jag låt oss börja om och det har vi alltid gjort. Jag hoppas en dag att jag blir den jag alltid velat bli, den som ser mig själv som en underbar person och inte har en ond sak och säga om mig själv. Kanske en lång väg och gå dit, men meed dessa personer vid min sida kommer jag en dag att lyckass. Även ni som läser ger mig styrka, ni ger mig hopp om att min röst blir hörd i denna stora värld. Till alla er som läser vänner familj och okända personer, tack för att ni finns . 
 
Hejdå bloggen <3
Kommentarer (0)

Löste sig

Publicerad 2013-07-19 11:39:49 i Allmänt

Ush ingen trevlig natt alls, sov oroligt och hade bara mardrömmar.  I villket fall som helst är det löst, tydligen kunde inte handläggaren medela när pengarna kommer. Men hon jag ringde sa nu på måndag, så det är en lättnad ialafall. tack och hej
Kommentarer (0)

Det var det

Publicerad 2013-07-19 00:47:55 i Allmänt

Ja det var det det, tydligen får man inte ett skit ifrån försäkringskassan som dom lovat. Så nu sitter vi utan pengar en hel månad förmodligen, jag orkar inte med detta mer. Varför gör dom dessa saker, varför kan dom inte bara göra rätt för fan. Jag är så trött på allt nu precis allt, jag är mest trött på mig själv. Det verkar alltid vara jag som ställer till allting, även om dom säger att jag ska få pengar. Känns hopplöst det är liv ni har och göra med, huvudet bara snurrar och tårarna vägrar sluta rinna. Vi kommer inte ha pengar till mat eller katterna, vad gör man då.
 
Hejdå bloggen
Kommentarer (0)

Lite poesi som jag gjort :3

Publicerad 2013-07-15 20:43:08 i Allmänt

Gillar en sida som heter Pizap som min älskade sis Leila visade mig :3, satt med den en hel del tänkte lägga upp dom bilderna här. Skriv gärna vad ni tycker :D x3
 
En låt av Hollywood visste inte jag facktist xD :3


 
Gjorde denna av en annan som hade hittat dikten tyckte den var så fin <3
 
  
^^ den har jag skrivit och lagt till bilderna(dom 2 andra ochså men texten hittade jag på helt själv här)
 
 

Gillade denna lite :3 som sagt även de mest heligaste kan vara onda :>
 
 
De flesta här är några rospelskaraktärer jag har (jag har inte gjort dom men jag säger som så här det är så här jag tänkt mig dom :>)
 
 
 
Den som förstår hela bilden får en kaka :>
 
  :>
 
Känns så ibland :3
 
 

Som sagt älskar dom här ^^ känns så kreativt på nåt sätt
 
 
Denna bilden är mycket som känns igen
 
 

^^
 
 

 
Som sagt mycket känslor av mina som är intryckta här
 
 
^w^
 
 
Går ibland sakta men det funkar ^^
 
 
svårt som fan :3 men ibland funkar det
 
 

^^
 
 

 
Lite min stil det :>
 
 
 
 
 
 
 

 
Hoppas ni funnit lite insperation för kvällen

Hejdå bloggen ~~
Kommentarer (1)

Tystnaden av mitt hem

Publicerad 2013-07-14 23:27:59 i Allmänt

Hemma igen efter över en veckas styrke samlande, det har varit panik, ångest och totalt nerbrytande. Hade hoppats på en lugn vecka, men mesta tacken var försäkringskassan med deras velande. Sedan har man varit lite nere tack vare alla man trodde skulle vara kvar, jag borde lärt mig att inget stannar för alltid. Det värsta som finns är att komma hem till en väsande kommentar om vad jag får och inte får skriva, men vet ni va jag bryr mig inte så mycket som jag brukade och gjorde en gång i tiden. Att tvinga mig att välja mellan två personer har ingen rätt till, och när jag väl gjorde det tycker denna personen det är fel. Men det spelar ingen roll, en dag blir vi alla olika och skiljer oss på ett eller annat sätt.
 Att vara så otroligt korkad och tro att allt föralltid skulle vara enkelt, är både dumdristigt och en del av barndomen. Jag borde växt ur de barnsliga drömmarna av evig vänskap och enkla lösningnar på livets prövningar. Att vara så dum och tro att man överlever, eller att man någonsin finner rättvisa eller tröst i dina vänners armar. Mitt leende har funnits och finns där än, jag ler inte för att jag måste utan för att jag är trött på tårarna som gör ansiktet ömt. Varje prövning är förbi trots att vissa av dom svider än, jag har lärt mig att stå på mina ben tack vare min mamma och pappa. Mina prövningar är unika för just mig, alla kanske upplevt dom eller inte ingen vet. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte haft mitt sinne i behåll, kanske jag hade legat mosad mot marken eller uppskuren. Jag är glad att jag har de jag har kvar, det är svårt att leva med mina val här i livet. Men jag ångrar inget av dom, de har låtit mitt skinn på näsan gro mer. Jag är stark som individ enbart av folket runt om mig, enbart för att jag aldrig tagit den lätta vägen ut eller fått det jag ville serverat. Visst många här i världen har det tuffare än jag, och har defenetivt mer skinn på näsan än jag det vet jag. Till dom vill jag säga tack för att ni kämpar, till alla som blivit mobbade vill jag säga starkt jobbat. Till alla er som överlevt ett brustet hjärta vill jag säga det blir bättre, till dig som läser nu vill jag säga tack. Denna bloggen har både lyft mig och sänkt mig, men det är en av de få ställena jag försvinner när jag är ltie vilsen eller går på överrus. 
En dag finner jag en väg som leder mig till en ny väg, men än så länge har jag bara irrat runt. En dag finner jag dig mystiska framtid, och då kommer jag ochså finna mitt liv som väntar på mig. En dag finner jag dig mystiska person, som kommer betyda allt och inget för mig. En dag så kommer jag le för att jag orkar, den dagen kommer gudarna äntligen sett mig. En dag så kommer jag falla för någon igen, jag längtar tills armors pilar skjuter hål på mitt hjärta igen.

Hejdå bloggen <3

Kommentarer (0)

Borta

Publicerad 2013-07-10 12:30:50 i Allmänt

Just nu är jag i ulricehamn hoss min goda vän Cecilia, jag har varit här sedan torsdag förra veckan. Jag är på bättre humör men samtidigt, sitter fortfarande kniven djupt i hjärtat. Det känns som om hennes hem ger mig mer tid och tänka, villket gör alla tankar värre än förrut. Har halvt dåligt samvete över att brytit kontakten men en till kompis, men det rann över till slut antar jag. Nathalie hennes namn har fortfarande en mening för mig, men allt detta mellan mig emil och hur hon bettet sig funkar inte. Till och med Rebecca orkade inte med det, då är det banname något fel. Det gör ont att klippa trådar som suttit där ett tag, minnen strömmar alltid tillbaka då. Jag känner mig lite svinig, hon behöver mig endå klippte jag tråden. Men gjort är gjort, och jag kommer nog aldrig orka stå mellan två stycken personer jag gillar. Det har jag redan gjort tillräckligt i mitt liv, men nog om det.
 Det känns jobbit och bråka med sig själv, man är oenig om saker i sig själv och får aldrig riktigt frid. Man känner sig tomm inombords och fyller det med allt man kan få tag i, spel, mat  vänskap och mer spel. Det känns lite ensmat och inte vilja visa en tår eller två, man håller dem helst för sig själv.  Ni vet som en sen natt bakom en stängd dörr, eller en ensam dag i en tom lägenhet. Nog för att inga tårar fälls just nu, men inom mig så strömmar det ut i varenda del av kroppen. Inte för att jag är ensam, utan för att jag saknar tiden som försvann ur mina händer, och aldrig komm tillbaka på samma sätt. Jag måste medge att jag saknar den gammla tiden just för alla verkade så oskyldiga, Amanda som var min närmaste vän, Malin som facktist bodde nära mig och Nathalie med hennes awsome personlighet. Alla dom jag har förlorat är borta för att vi alla har så olika mål i ivet tror jag. Amanda och jag blev på två våglängder när det hände, Malin och jag vi blev för olika och Nathalie hon förändrades för mycket. Jag hoppas att alla vänner jag har kvar stannar hoss mig, det känns tufft och inse att dom kanske inte gör det. En dag kanske det blir som alltid igen, jag sitter tyst i ett hörn av rummet utan ett ord och säga. 
Vad vet jag, så kanske mitt liv kommer bli.
 
Hoppas drömmen ennu en gång vaknar....

Hejdå bloggen
 
Kommentarer (0)

Spelutvecklare kanske det

Publicerad 2013-07-04 00:31:36 i Allmänt

Hejsan alla ett kort inlägg innan jag drar mig i sängs, ska till Cecilia imorgon och få lite mer ork. Jag behöver nog det och morsan med för den delen, känns skönt att komma iväg från verkligheten en sekund eller två. Ialafall pratade jag med min bästa kompis via skype idag, ush saknar henne något fruktansvärt. Vi pratade om allt från livet, till kärlek och till jobb. Jag kommer nog försöka mig på Spelutvecklare, låter lite som ett drömmjobb för mig. Hon sa att hon älskar hur jag skriver, och hur hon alltid brukade läsa mina historier när jag var ung. Vem vet kanske jag borde satsa på det, tanken lockar mig oändligt mycket. Vem vet en dag kanske det går, först av allt behöver jag söka den utbildningen. Om någon har ett förslag eller om någon vet något snälla skriv en kommentar, jag är så taggad på iden. Jag vill studera i något jag är riktigt bra på, kanske äntligen vinna på hemma plan. Så vad tycker ni om iden? skulle jag passa som det ?
Iden får mitt hjärta att banka, mitt blod att rusa och min mun att le. Tanken på att utveckla spel gör mig lycklig, det är det jag gjort och ängnat mitt liv åt. Spel och deras story, jag hoppas denna iden går i uppfyllelse ska snacka lite mer runt och sen får man väll se. Nu ses vi dock inte på en vecka, så alla ni som läser mig blogg tack. Det värmer när ni lämnar ett litet hej eller en annan kommentar, för då vet jag att jag hörs ialafall. Så tack och hej till nästa gång
 

 
Hejdå bloggen <3
 
Kommentarer (1)

Bortappad

Publicerad 2013-07-03 00:28:58 i Allmänt

Jag känner mig lite bortappad, lite trött och seg. Jag känner mig lite svår smält, och jag känner att humöret försvinner lite. Vissa kallar det olycklig, jag kallar det bara lite bortappad. Jag är inte arg för det som hände, inte ledsen heller jag är bara okej med det. Men känns som att man går och inväntar nästa smäll, kanske det finns något litet över till som livet kan skänka. Lite mer trubbel med pengar, lite mer krossade hjärtan kanske. Jag vet inte vad som står på spel, men det känns som hela detta året har haft en dålig start, och för mig har det fortsatt neråt. Visst jag är inte nere i botten, men känner lika gott som begraven. Ett krossat hjärta klarar jag, det gjordess på ett sådant varsamt sätt. Men att stå ut med att vinden ylar varje natt innan läggdags känns lite svårare. Kanske är lite mesig med mina grejer, men det känns verkligen tomt. Nu när man inte är närvös eller förhoppningsfull länge så blir det gott om plats för annat, både lite mer lycka men mest nederlag och oro. Det känns som man går lite i cirklar igen, går över signaler går över allt igen i huvudet och försöker smälta det. Att söka någon är aldrig lätt, speciellt inte när du inte vet vart du ska leta. Jag letar inte aktivt men samtidigt önskade jag det på ett sätt, kanske ta mig frammåt och uppåt igen hade inte varit fel. För tystnaden gör ont, även om det är det andra gillar bäst. Jag skulle behöva någon som sveper mig upp i luften, och sätter inte ner mig förrän jag fått nog. Det vorre en drömm, men jag vet mycket bättre än så än att hoppas på den.
 Kärlek börjar gå mig på nerverna, att sitta i ett tomt rum utråkar mig. Känns som livet får sig goa skratt så fort jag förlorar, kanske ödet väljet dessa vägar för att verkligen bryta ner mig. Jag känner mig nästna tom igen, en kall känsla i kroppen utan slut. Jag vill inte hamna för långt ner, men samtidigt kan jag hindra det?. Ingen hoppas på sådanna smällar, men alla får en då och då. Det är en väldigt mycket upp och ner tid för mig, jag mår som jag mådde för en minut sedan men nästa minut kanske blir anorlunda. Jag vill ha en vändpunkt snart, jag vill kunna få min livslust tillbaks.
 Dessa tysta rum skänker inget annat än minnen, den ylande vinden ger mig ingen lust. Den tysta sucken hörs enbart av mig, allt sker bakom samma dörr. Den svaga lampan lyser varje kväll, för att hålla mig sälskap tills jag somnar. Den ilska tonen av mobilen på morgonen, för att väcka mig innan klockan tickar iväg. Det mjuka surret från min dator, som försäkrar mig att någon hör mina ledsna tjut. Röster på tvn som ger mig lugn, för vem vet de kanske hör. Två kuddar under huvudet mitt, istället för en arm att vila på. Två kuddar brevid mig, som påminner mig att en dag kanske någon finns där. Det varma täcket som sveper in mig, istället för en varm kram som går in i hjärtat. Ett tomt rum, istället för värmen från en annan. 
 
Hejdå bloggen

Kommentarer (1)

Om

Min profilbild

Angie

Är en tjej på 21 år än så länge som skriver om känsliga delar av livet och ibland inte alls känsliga saker för mig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela