Publicerad 2014-05-26 00:46:59 i Allmänt
Han skrev till mig, det skar djupare än jag trodde att det skulle. Det känns som man får för lite respons nu mera, att man aldrig får höra ifrån kompisarna att man är stark. Det känns som allt för sällan i villket fall, om en mamma eller pappa säger det är det standar grej även om jag uppskattar varje gång. För jag klarar allt antar jag, eller är det så de ser mig?. Är jag obrytbar i deras ögon, utan problem och ett leende på läpparna. Det känns som alltför sällan så ser dom mina tårar, alltför sällan är jag väll den vilsna ledsna tjejen eller?. Jag är väldigt rädd, för att vara den som aldrig gråter är inte jag. Glömmer dom bort den sidan av mig jag så sällan visar, eller vill dom bara inte se. Jag känner mig lite bortglömd, jag vet att jag inte har den största smärtan av alla. Men jag bär endå på smärtor och rädslor, och de växer varje gång jag förlorar eller gör mig av med en vän. Tänka sig vad ett litet ord styr upp i en, även om jag hellre vill glömma allt.
Känns som allting bara faller, hur länge ska jag orka vara oberörd. Jag är alltid redo och ta smällar om det behövs men, när man inte ens får det minsta beröm för att man orkar eller ställer upp eller ens bryr sig. Känns plötsligt fasaden med känslor inombords väldigt meningslös, även om jag aldrig varit en person som velat prata om personliga grejer med mina kompisar. Inte för att jag inte litar på dom utan för att jag inte vill tynga dom med mina saker, men nu när jag väl behöver det vet jag inte om jag vill. Det känns som mina problem inte finns mer, mina problem är en liten del procent av något att bry sig om. Visst dom ställer upp för mig det gör dom men, varför kan jag inte tala när jag behöver. Kanske munnen ska förbli tyst tills det inte går mer, då kanske jag äntligen får sagt allt på en gång. Då kanske allt surr inom mig slutar, och kanske då kan jag tänka problemfritt igen.
Hade önskat dock att tiden var nu, så man slapp tänka på onödiga känslor inför någon som gjort fel.
Bara glömma allt onödigt och stänga in sig ett tag, tills vidare så får jag blåsa bubblor av kärlek och önskevärda tankar. Tills bubblorna kanske spricker, tills dess så fylls himmlen med önsketänkanden från en lågflygande fågel.
Hejdå <3
Publicerad 2014-05-22 18:20:58 i Allmänt
När man ser upp till människor är det svårt att tänka annat, när deras sätt att vara förgyller en hel dag.
När allting snurrar i takt, bara för att man har någon och vara med. Men vad gör man när den här personen krossar allting med en enda sak, och allting om personen blir svart och smutsigt. Antingen stannar man kvar för att se om personen kan bli den den var, eller så vänder man ryggen åt den för att man inte orkar längre. Jag vände två personer ryggen för någon dag sedan, det var lika smärtsamt som vanligt. En av dom hade jag glidit ifrån, den andra hade jag nästan glömt. Ingen av dom var rena för mig, inte för att alla mina kompisar äe detta men jag ser det så. Jag har inget samanhang med en person som inte gör mig gott, ibland kan jag ha fel och ibland har jag rätt.
Ibland blir det svårt och släppa att mina vänner blir färre, vissa försvann för att vi växte ifrån varandra. Andra försvann för att de betedde sig illa, och vissa försvinner bara in i dimman. Jag oroar mig mycket för det, men som en god vän sa till mig att alla som är kvar är dom som är äkta vänner. Jag tror det ochså, klart saknar man vissa man gett upp. Men någonstans kanske det var bättre så, och någonstans så gjorde jag mig av med en av dom för min närmaste väns skull. Man skadar inte en person jag känner och bryr mig om så väl, utan att jag ochså försvinner .
Dessa slingriga vägar tar mig frammåt, även om jag inte alltid gillar vägarna själv så måste jag leva med dom.
Hejdå bloggen <3
Publicerad 2014-05-18 21:38:27 i Allmänt
Trött på att känna mig instängd, känslan av att bli kvävd samtdigit som den tunga känslan i huvudet inte vill försvinna. Masken flyger snart av och vad som händer där vet ingen, skulle jag ens föreställa mig lite av det skulle jag inte ens kunna sova en blund. De mörkaste av senarion ligger vid ytan än så länge, men om de kommer längre vet jag inte. Känslan att vara så ilsken att du vill spricka utan någon som helst anledning gör en ensam. Gråten sitter i halsen på en, och timmarna som var framför dig försvann redan till det förflutna. Att en simpel regndroppe kunde vara så svår att hankas med det visste man inte, för alla är inte som den andra. Trygga armar som försöker se till att skaka av min oro är om mig både dag och natt, men inga trygga armar kan bespara mig smärtan att tänka både i klarhet och totalt kaos. Känslan när du kunde berätta för regnet om allt, men plötsligt vågar du inte ens göra ett ljud. För varje gång du öppnade din mun för att förklara, piskade regnet emot din kind så hårt att själen grät.
Så jag förblev tyst, och lät regnet piska mig så mycket det ville. Men vad händer om jag talar igen, kommer regnet fortfarande piska eller kommer det tystna och kanske lyssna på det jag och säga. Kommer fortfarande tankarna svärma runt den dagen, eller kommer jag kunna sova lugnt i stormigt väder igen.
Hejdå bloggen <3
Publicerad 2014-05-16 23:28:38 i Allmänt
Den varma vinden som jag längtat efter vad som kändess som år var äntligen här. För första gången saknade man lite kyla emot en varm panna, och så såg man allting blomstra igen. Även om himmlen inte är blå imorgon, vet jag att det finns fler chanser. När mörkret äntligen börjar falla så ligger man och stirrar efter den klara månnen som alltid brukade titta till mig. En glimt och jag kan sova lugnt igen, men en månlös natt är en sömlös en. Ett mörkt ensamt rum bringar både tankar och gammla drömmar till liv, vissa flyger framför ögonen för att bli sedda. De andra gömmer sig under sängen som en dålig dag, med ett snabbt skakande på huvudet försvinner allt för en sekund. Vad i mitt liv missar jag,
jag gäspar nästan av utråkning när jag tänker på mig själv. Antagligen saknar jag känslan att finnas där för andra, men plötsligt när du inte är så behövd längre vad händer då?. Jag antar att det inte blir mycket mer spännande än några få toner i huvudet, och några få steg runt i rummet.
Som två sidor av ett mynt så förändras tankarna, efter allt drama och nu när det äntligen blir lugnt så vet jag inte hur jag kommer ner till jorden igen. Jag svävar i någon daglig rutin som retar skiten ur mig, och som ochså får mig och känna mig mer ensam. Andas sakta och försöker ta det sakta frammåt igen, men osäker hur man behåller lugnet efter en sådan storm. Vad är det som fattas i det jag har, vad är det som behövs för en för stor dos av mig själv är bara ibland för mycket. Så skiner månnen lite försöktigt igen och tankarna lägger sig ner för att vila, och när dom försvunnit kan äntligen mitt huvud ochså det.
Hejdå bloggen <3
Publicerad 2014-05-14 13:26:21 i Allmänt
Igår var jag på ett evenemang som heter Spotlight, ett evenemang för alla med daglig verksamhet där jag bor. Dom gick upp på en stor scen inför nära och kära, även okända människor som dom kanske aldrig träffat förut. Dom sjöng, dansade och spelade teater inför alla oss, villket fick mig och tänka en hel del. Hur modiga alla egentligen var som gick upp och sjöng, eller visade vad de kunde. Jag som har ett handikapp som inte syns så mycket på utsidan, tyckte det var otroligt av dom som facktist har värre handikapp än jag. Jag ångrar nu i efterhand att man inte hade kammeran, då hade jag gärna velat visa några av dom fantastiska människorna som man träffar nästan varje dag. Men det bästa med upplevelsen igår var inte att alla vågade, det var att alla i både publiken och på sen var en del av föreställningen. Inga skratt som det hade varit om man hade varit med sin klass, och i mitt fall den klassen jag hade när jag gick i 6an och uppåt. Inga opassande pekande eller fnissande, utan alla var en del av det hela. Man började tänka att det nästan var som skolan man gick på, Hvitfeldska där alla ochså var en del av allting.
Mitt huvud tyngs fortfarande av minnena från skolan, även om alla inte är dåliga. När showen var slut och alla drog sig tillbaka hemmåt, så gick jag den lilla biten hem. Små droppar av regn föll från himmlen, under den biten så såg man en blå himmel som skymdess av få gråklädda moln. Himmlen kändess lite som huvudet ibland, inte alltid klart på min himmel men när det är det så skiner solen igenom varje springa.
Hejdå bloggen<3
Publicerad 2014-05-09 19:18:17 i Allmänt
Dagen skjölde över mig som en våg av känslor, okända känslor och även gammla känslor. Dagen fick mig både lite upp och ner, och även lite ledsen och nedstämd. Så kan vissa dagar vara för mig, men dagen lyftes av en liten gåva.
Ett mystiskt paket som jag hämtade, den innehöll inte några suddigum från min älskade syster som jag trott.
Gåvan var ochså en mycket vacker sak, något som jag nästan gick i taket på. Gåvan var en samling nördiga Zelda grejer, saker du kan både ha som nyckelring och halsband. Det fick mig upprymd, och må helt fantastiskt.
Varje detalj fick mig att tjuta av glädje,och jag kände igen nästan varje svärd av alla som var i asken. Livet är verkligen full av överaskningar, och detta var en av dom man aldrig var berädd på. Kommer fortfarande ihåg när pappa gav mig det andra spelet i serien Zelda, Majoras mask det var ochså en sådan speciell känsla. Att se att han och resten av min andra familj, skrapade ihop till detta gör mig oehört tacksam att ha dom.
Imorgon bär det av till skövde, lite oväntat men det är alltid kul. Ska på någon armé grej och kolla, det är uppvisningar osv. Mer bilder på det blir det imorgon, och jag kanske filmar lite till och med.
Hejdå bloggen <3
Publicerad 2014-05-07 13:09:18 i Allmänt
Folk inser nog inte hur mycket som bubblar under ytan, hur mycket av allt jag egentligen minns. En glimt och en hel flod av olika saker strömmar igenom mitt hvuud. Att se frammåt hela tiden görs aldrig för någon, hur man än ser på det finns alltid fragment av personer, djur, platser och liv som man korsat på vägen dit. Även om hälften av alla minnen som jag har kunde försvinna, så är det till ingen nytta endå. Även om jag har lärt mig att leva mcyket efter mina mål, så finns fortfarande drömmar av andra i bakhuvudet.
Drömmar som kom ifrån folk som ville så mycket mera, drömmar av barn som ville aldrig växa upp. Drömmar av starka personer, som förlorade all styrka på vägen. Drömmar om evig vänskap som försvann mitt i tomma intet. Jag sörjer de som försvann, jag fäller tårar för de som saknadess i strid. Men hyllar de som kom segrande ur striden, och höjer glaset i minnet av de som aldrig kom tillbaka mer. Jag ber en tyst bön för de som blev bortglömda, en tyst suck för ett vilset hjärta. Jag önskade så mycket mer än det jag har nu, men som livet lär ut till en tillslut är att man aldrig kan få allt.
Det är sällan en sovande själ fär ro
Det är sällan en orolig själ får frid
Det är sällan en komplicerad själ hittar hem
Det är sällan en fantastisk person får ett lyckligt slut
Det är sällan livet ger dig det du behöver
Hejdå bloggen <3
Publicerad 2014-05-04 12:05:06 i Allmänt
Tiden bara svishade förbi igen, tyst obemärkt och osedd. Dammet i mitt rum har samlat på ställen man trodde man städat precis, och en glimt av solen strömmar igenom fönstret. Jag trodde aldrig jag ens skulle komma såhär långt i mitt liv, inte för att jag påstår att jag gjort något som alla kan förstå. Men att gått igenom nästan halva livet och en fjärde del att säga att man vill dö, är i mina ögon ganska stort. Att förlora kära vänner, och gammla förälskelser utan att sedan försvinna helt är ochså stort. Ni alla som läser har säkert varit med om ett och annat ochså, jag känner mig visare än skoltiden villket jag säkert är men samtidigt känns det lite sorgligt. Minnen är det enda som jag inte tål ibland, inte för att dom var dåliga utan för att dom var bra. Att sakna någon från sitt förflutna är både jobbigt och ledsamt, inte för att jag vill ha tillbaka personen utan för att personen finns där oavsett vad. Det sticker till i ögonen och en bild av henne målas fortfarande upp där, och sedan målas en annan bild upp av mig. Det svider mer av att tänka på den jag var, för då låg livet framför mig på riktigt.
Livet ligger fortfarande framför mig, men samtidigt inte lika tydligt som då. Att ta sig igen det många av oss gjort, är omänskligt och hemskt. Vissa klarar sig hit där jag står nu, andra faller bort på vägen. Men vart jag ska ta vägen nu är en återstående fråga, men dit jag ska kommer jag nog tillslut.
Hejdå bloggen
<3
