Lite trött
Trött på att känna mig instängd, känslan av att bli kvävd samtdigit som den tunga känslan i huvudet inte vill försvinna. Masken flyger snart av och vad som händer där vet ingen, skulle jag ens föreställa mig lite av det skulle jag inte ens kunna sova en blund. De mörkaste av senarion ligger vid ytan än så länge, men om de kommer längre vet jag inte. Känslan att vara så ilsken att du vill spricka utan någon som helst anledning gör en ensam. Gråten sitter i halsen på en, och timmarna som var framför dig försvann redan till det förflutna. Att en simpel regndroppe kunde vara så svår att hankas med det visste man inte, för alla är inte som den andra. Trygga armar som försöker se till att skaka av min oro är om mig både dag och natt, men inga trygga armar kan bespara mig smärtan att tänka både i klarhet och totalt kaos. Känslan när du kunde berätta för regnet om allt, men plötsligt vågar du inte ens göra ett ljud. För varje gång du öppnade din mun för att förklara, piskade regnet emot din kind så hårt att själen grät.
Så jag förblev tyst, och lät regnet piska mig så mycket det ville. Men vad händer om jag talar igen, kommer regnet fortfarande piska eller kommer det tystna och kanske lyssna på det jag och säga. Kommer fortfarande tankarna svärma runt den dagen, eller kommer jag kunna sova lugnt i stormigt väder igen.
Hejdå bloggen <3
Hejdå bloggen <3
