Veckan där allt stog stilla
Skålen där du åt är borta, och din liggplats med. Inga stängda dörrar längre, inget oljud alls. Det börjar kännas ensamt här, för just du skapade miljön vi bor i nu. Jag kan inte beskriva känslan att vi gjorde rätt, för beslutet vi tog var inte lätt.
Kan ju ärligt säga att det fortfarande svider efter valet man gjorde, men ingen ånger för min lilla prins behövde somna in och få ro. Tankarna om att han skulle flytta med mig härjar fortfarande i hjärtat, men jag antar att allt inte kan förutses. Den andra pärlan på bilden är Sessan, hon lever fortfarande och är till och med mycket äldre än vad han var hon är 16 år nu. Pigg och en riktigt krutkärring, han var bara 9.Saknaden är fortfarande stor kan jag säga, så mycket man ändrat bara för hans skull. Att ha dörrarna öppna var inte ens möjligt förut. Det känns tomt men jag vet fortfarande, att det var för min prins bästa. Jag vet att detta sitter i nu, och kommer det i veckor frammåt. Vet inte hur aktiv jag konmer vara här, känner att orken ligger lite fel just nu.
<3 Hejdå bloggen
<3 Hejdå bloggen
