Publicerad 2014-06-28 00:38:21 i Allmänt
Att vakna upp i ett mörker, handen var knappt synlig och inte heller rummet. Det var en sådan stund man trodde solen faktiskt gömde sig bakom mina persienner. Men om solen funnits där hade den lyst igenom allt, men nu fanns det bara mörker. En sekund så blev jag rädd och ensam, när en blixt från denna mörka himmel visade mig något helt annat. Ett mullrande ljud utanför fick mig och bli lugn igen, ett högt dån av fallande regn fick mig att lägga ner huvudet på min huvudkudde igen. Det var något med det mullret som fick mig att bli lugn, något med det dånade regnet som fick mina tankar och allt annat att bara lägga sig och lämna mig ifred för en liten stund.
Publicerad 2014-06-26 21:19:01 i Allmänt
Plötsligt stog ingenting still längre, världen rullade igen och det kändess plötsligt som jag hade brottom. Sitter på helspänn och väntar på en speciell dag, och snart och på snabba vingar kommer den. Lite har hänt sedan senast, klippt mig och skaffat en annan frisyr.
Så såg jag ut efter klippningen, och en heldag på stan med min kära mamma. Just idag blev det ju slingning av håret istället.
Och sådär blev det resultatet, mamma är riktigt duktig på det där. Nu börjar rese närverna på riktigt, och resfebern har slagit till med 2 dagar i migrän. Ja nu vet jag iförtjej inte om resfebern har gjort detta, men det har varit sådär roligt med migrän. Inget mer speciellt på olika fronter, sitter mer och hoppas på att klockan blir tolv så man krypa ner och komma en dag närmare avgången. Det är väll alltid något spännande och speciellt med resor, de ger närver som aldrig förut. Speciellt att sitta fönsterplats är nog det bästa med resan, att se alla städer, byar och allt annat passera förbi. Men mest av allt målet gör en alldeles varm inombords att få träffa nära o kära igen, eller som jag som ska ochså möta en vän.
Tills dess väntar jag otåligt på att tiden ska röra sig frammåt, vem vet vad en resa kan leda till.
Hejdå bloggen <3
Publicerad 2014-06-17 00:05:49 i Allmänt
Det är alltid tiden som skrämmer mig mest, inte tecken på förändring eller hur många människor som har försvunnit. Det är alltid tiden som skrämmer mig, om jag fick önska skulle jag vilja stanna tiden nu. Jag vill vara i den här åldern föralltid, på den här platsen där jag listar ut både A och O på samma gång. När man sitter med två ändar och vet inte riktigt hur man ska pyssla ihop det, jag vill väll detta mest för att framtiden känns inte som något jag skulle vilja just nu. Mer eller mindra så kommer den och jag är berädd på det, men samtidigt så lever man i hopp att man slipper gå igenom en del saker ensam. Så stog man återigen på den smala stigen i skogen, där man lovade sig själv att inte gå på igen. Men när man hamnar där är man mer eller mindre fast, och man vet inte riktigt om det är rätt eller fel.
Men är det så fel att önska den närhet jag behöver, jag vet att många njuter av att vara singel men jag känner att jag inte får ut något av det alls. Plötsligt så vandrade sinnet till det igen, den där platsen som man inte ska hamna på. Kanske det är en aning sent, kanske jag har för kort tålamod. Bara kanske börjar tålamodet tryta för jag orkar inte, att kämpa ensam i dessa sitvationer är tufft. Vissa klarar av sånt, andra gör det inte. Jag vill inte ge upp men att se månen som den enda som vakar över dig, känns lite för tyst. Det sägs att det tar två för att viska, men om jag viskar vem svarar då?.
Hejdå bloggen <3
Publicerad 2014-06-14 19:41:31 i Allmänt
Plötsligt var veckorna på språng, och allt bara flög iväg. Dagar, Drömmar, Samtal allt bara försvann. När man kollade på kalendern hade man nästan svårt och förstå, det var snart dags att välkommna sommaren och ledigheten. Det kryper redan i alla vråer av kroppen, man kan knappt sitta still. En våg av både längtan och en smula resfeber har slagit rot i mig, äntligen får man göra något mer. Jag antar att jag saknar att resa lite, att vara på språng och se ovanliga platser. Även om man bara ser platsen för några få sekunder, så är det endå ett välbehövt miljö byte. Känslor av lugn drar in i sinnet, även om resan tills idag inte varit lätt känner man att det löser väll sig.
Det slutade att kännas vilse, målet är inte synligt än men hjärtat bultar i takt med mina steg igen. Inga svåra steg att ta, inga hårda beslut som ska läggas på mina axlar. Just nu är alla dessa knutar lösta och lagda bakom mig, men den största knuten ligger fortfarande vid mig. Men denna knuten kan inte många få upp, inte ens världens smartaste människa skulle det. För denna knut får inte vissa upp förrän det är försent, andra går runt hela livet och försöker reda ut den. Jag å andra sidan försöker lite försiktigt, men trasslar den in sig för mycket släpper jag den och återvänder lite senare. Det är kanske det jag borde göra med det mesta, trasslar det sig får jag släppa det lite och ge det lite tid innan jag försöker igen. Det gäller väll detsamma med allt annat runt om mig ochså, att flytta imorgon är inte möjligt men om jag ger det lite tid och väntan så kanske det blir det nästa vecka. Inte för att det nödvändigtvis skulle hända, men det är på en ungefär så man måste fungera ibland.
Men nu är det dags för mig att andas lite, och att spela lite Pixelmon.
<3 Hejdå bloggen ~~
Publicerad 2014-06-05 13:42:50 i Allmänt
Det sägs att det tar mycket kraft att älska ngon, mycket kraft att våga lita på någon. Den största kraften är att säga förlåt, eller inse och erkänna att man har fel. Jag kanske har dragit linjen för långt denna gången, och kände det ända in i benmärgen. Jag gjorde det igen, jag la mig i en annans grejer igen. Med en låg suck funderade jag mycket länge på detta, och kom fram till att ingen av dera skulle må bra av att vänta på en lösning. Jag skrev ett litet medelande som jag inte ångrar, och som jag facktist önskar att jag ionte behövt skriva. Med ett par tryck så var det redan iväg, och då insg jag att jag saknade denna personen mycket mer. Nog för att han sårat en vän eller två till mig, men samtidigt sårade han aldrig mig. Jag är ledsen för deras skull men det är inte jag som ska säga a eller o, utan jag tog upp vänskapen igen för att det behövdess. För allt för mnga gånger lägger jag mig i andras grejer, sådan har jag alltid varit. Men en vis person som står mig nära sa en gång, jag gillar inte det du gjort men jag slutar inte älska dig för det. Dom orden är en av de visaste jag någonsin hört, just för att de matchar sitvationen en del. Jag älskar denna personen som min kompis, och han är värd guld i vissa ögon och brons i andras.
Men viktigast av allt, så blev vi vänner igen. Även om det ahn gjort inte var okej, så pratade vi ut och gjorde det okej ialafall mellan oss. Vad som händer senare är upp till ödet själv, men jag tror att med lite tid och med lite hopp löser sig det mesta.
Publicerad 2014-06-01 23:30:09 i Allmänt
Stormen som jag förberett mig på i veckor, var över på mindre än fem minuter. När stormen tystnat så förstog jag inte ens då att det var förbi. En mjuk vind smekte kinden för en sekund, sedan så kunde jag pusta ut. Oron över stormen var över, alla känslor och sömnlösa nätter var över. Hela huvudet kändess tungt, och hela alltet kändess en aning overkligt. Jag känner mig lycklig, som ibland oroar mig för mycket. För när väl resultatet kommer kanske det är mindre än vad man trott, som i detta fallet var så.
Och för den lilla tysta stunden kan hjärtat pusta ut
Hejdå bloggen
