En lång väg
Jag visste alltid att det skulle vara svårt utan min katt, trots detta har jag klarat mig ganska bra. Jag saknar fortfarande min lilla hjälte, men inget kan undkomma att jag fortfarande inte ångrar mitt beslut för honom. Imorgon har det gått 3 veckor, och jag kan knappt fatta det. Jag kämpar fortfarande emot känslorna då och då, men som alla perioder av sorg så går det upp och ner. Jag försöker se det possetiva att han är där han behöver nu, och att jag träffar honom en vacker dag. Men hålet i hjärtat är svårt att distrahera sig ifrån, mina vänner har väll mer eller mindre försökt hjälpa mig. Det känns dock fortfarande som ingen anstränger sig eller ens frågar om jag vill prata om det, det är precis som alla förväntar sig att det är okej. Visst har jag sagt att det är ganska okej, för det är det men helt okej då skulle jag ljuga.
Distrationerna blir plötsligt för små och för få, och hjärtats hål visar sig återigen. Det är som hela jag skriker ut sorgen, men människor runt omkring mig ser bara det lilla som väl tar sig ut. Det som ibland rinner ner för mina torra kinder, och tar sig ner på golvet. Jag vet inte längre om folk hör mig, eller om min omedvetna sida av att le istället för att visa min sorg har tagit över helt. Det är som att gråta i kudden, mitt i en massa med folk. Ingen märker dig, för så länge kudden är där ser dom inte det den döljer. Så jag begraver mig själv med musik, och ett tyst rum. Då kanske bara kanske dom hör min musik, och kanske kan höra en dov stämma av sorg.
Hejdå bloggen <3
Hejdå bloggen <3
