Snabbis
Här kan du läsa mina historier (som i fantasy historier osv får sådanna infall ibland)
http://storylinestar.blogg.se/
http://storylinestar.blogg.se/
Svårt att förklara
Det är svårt att förklara känslan av vilse, jag vet inte ens hur jag ska beskriva den. Det känns som man gått och gått, aldrig kollat skyltar eller frågat om vägen. På vägen hit där jag står idag har jag förlorat mycket, mitt brustna hjärta försvann någonstans på vägen. Men samtidigt vill jag inte gå tillbaka, då får jag se allt jag en gång såg och jag är verkligen inte redo för det än. Så om du mystiska person skulle finna det, kan inte du vara vänlig och ge det åter till mig. Jag skulle behöva det trots att det är trasigt, så kanske jag kan finna någon som kan laga det. Så slipper min kropp kännas så dysfunktionell hela tiden, och kasnke äntligen börja göra nytta. Kanske äntligen börja tänka om, och kanske bara kanske börja se saker på ett nytt sätt. Utan mitt hjärta har jag varit både vilse och rädd, men samtidigt ganska kall på insidan av mig själv. Svårt att gå frammåt eller bakåt, svårt att andas ren luft och att vakna till i själen.
Om jag hade orkat med alla hinder hade det inte varit ett problem, men hjärtat finns inte för att styrka mig längre antar jag. Allt bara försvinner och jag står själv, varför orkar jag inte. Vem du än är, ge aldrig upp utan fortsätt. Jag önska att jag hade styrkan till det nu, men det kommer ta ett bra tag innan den styrkan finns igen.
Hur?varför?
Jag känner mig ensam, trött och helt åt helvete. Humöret svänger som en väg, och jag är nere krypandess igen. Det gör ont i bröstet, och tårarna går snart inte att hejda. Varför är jag så trött på allt, jag vill inte vara så här nere igen. Det känns som någon har hittat mitt brustna hjärta, och börjat stampa på det tills det blöder. Det gör så ont att jag vill gråta, det känns så ensamt att jag vill inte vara här mer. Hur ska man orka när man sitter fast igen, varför orkar jag inte ta mig upp igen. Att ens orka hålla ögonen öppna gör ont, ensamheten är inget jag trivs i eller vill vara i. Tystnaden bryter ner mig bit för bit, och tankarna skenar iväg igen.
Det känns hårt att misslyckas det man trodde att man lyckats med, och när man ser det blir neråtfallet hårdare än någonsin. Jag önskade att jag bara kunde le åt mina problem, och sluta titta tillbaka. Men det ser ut som mitt problem förföljer mig även hit. Ensam på vägen ibland en massa par som inte verkar märka mig, jag vet inte kanske jag bara är gnällig. Men jag saknar känslan av att må bra, och att känna att allt är på sin plats. Jag saknar glädjen av att få ett sms då och då, att inte känna mig totalt bortglömd. Jag saknar att ha någon som får mig att gå upp på morgonen, någon som stöttar mig när jag inte orkar stå mer. Jag saknar att orka leva mitt liv, även om jag knappt kunde le just då.
Känner mig vilsen
Känner bara tystheten i mig, inget annat. Simmar i ett endlöst hav av tankar, men inget som leder mig. Vart är min vägledning när jag behöver den, vart är mitt hopp när jag inte ser den. Spår av tiden sitter djupt i mitt skinn, men det har väll alla eller? Alla mina drömmar försvinner, trodde jag var okej men nu vet jag inte längre. Känner mig blind av all förvirring, trött av all vilseledning. Jag önska att mitt liv kunde ge mig lite tid, låta mina sår läka innan de fortsatte med all skit. Det är nästan som livet vill att jag ska bli känslokall och orädd. Men var finner jag styrka när jag inte vill mer, vad ska jag vila mina ögon när ingen annan orkar hålla vakt. Jag vakar ständigt över min egen rygg, det är nästan som hela min värld är evigt mörker. Jag vill fly och kunna leva igen, men det verkar som jag ständigt dras tillbaka till verkligheten igen. Jag är älskad av mina nära och kära, men det känns tomt varför. Jag får aldrig svar på dessa grubbel, ingen dröm att få eller hämta. Jag försöker att hålla huvudet högt, och hoppas att alla tankar jag en dag har kanske slår in. Men vad finns hoppet nu? jag fammlar runt i mitt rum trevandes efter hoppet som svek mig.
Vem plockar upp mig när jag är trött, vem finns där vid min sida när andra har sina liv att stå i. Mitt huvud fylls med tystnaden, och drunknar i luften jag andas. Jag har kämpat till blodet flödat, men kvar står jag ensam och kämpar. När är det min tur och finna rätt, när ska jag få vila i någons famn. När ska jag orka kämpa, när ska någon få mig till det. Varför står jag kvar ensam, vart tog du vägen vilsna själsfrände. Jag trodde du väntade på mig, jag trodde du fanns här hoss mig. Du försvann med tiden, du övergav mig till ödet. Varför gick du din väg, varför försvann du med det som fattas i mitt hjärta. Jag behöver dig, varför lämnade du mig kvar i detta döende sinne. Jag ligger i mina tankar och drunknar snart, du lovade att du skulle rädda mig vart är du?
Du sa att du sa att du skulle lyfta mig när livet var för hårt att bära ensam, var detta bara tomma löften som du tog med dig. Tänker du fortfarande på mig när du vandrar, eller försöker du fortfarande finna minnet av vem jag var. Är jag bara en skugga av något som inte borde vara, eller är jag för krävande för dig. Jag är som en sjunkande båt, med tusen ord som aldrig blir sagda. Tusen ord som lämnas i mörkret, ensamheten som tar kål på röst och själ. Jag försöker springa till dig, men du finns inte här mer. Vart tog du vägen min älskade, vart tog du vägen min drömm.
Internet dejting och vad världen erbjuder
Kärleken inom livet är aldrig lätt, att hitta vägen dit är ännu svårare. Att finna kärlek är det svåraste, och det känns som jag aldrig kommer hitta det. Vilse i en enda röra, utan slut utan början. Evigt vara vilse i sin egen fantasi, och evigt plågad av den perfekta bilden av kärlek. Ingen karta vart, ingen kompass som visar mig ens vart jag går. Mina fötter svider av allt gående, men mina ben rör sig än fast jag bett dom sluta. Dimman är för tjock för att se, jag vet inte vart jag är eller om den rätta finns där. Jag hör bara mina egna andetag, jag hör bara mina egna fotsteg inget annat. Inget liv, inget som rör sig, inget hopp.
För lat för att orka, för blind för at se. Cirklar runt i en evig tystnad, vet inget om omgivningen eller överlevnaden. Att skrika lönar sig inte,dina djupa gråt hörs inte längre. Vägarna blir svårare att välja, och mer fyllda med fällor och farliga varelser. Akta dig för skuggorna, akta dig för mörkret. Mina sista tankar fyller mitt huvud, och jag mumlar det för att inte glömma.
Men vad händer om det är förtjent, vad händer om mörkret redan slukat mig. I en ständig förvirring, i en evig längtan.
I ett evigt mörker
Hejdå bloggen
Att vara sjuk är tydligen inte rätt
Trött på att vara sjuk, trött på att känna mig som en börda. Ingen sträcker ut sina armar för att hjälpa mig, och kvar blir jag i intet. Jag önska att samhället hade mer hjälp att ge, jag önska att någon kunde säga att allt skulle bli bra. Men allt jag kan säga som jag är säker på, är att jag och mamma har ett tuft år att överleva. Varför kan man inte vara sjuk, varför får man inte vara den man är? Jag trodde världen var fri, jag trodde människans acceptans hade ändrats. Vi går bakåt i tiden, vi är inget annat än bördor längre. Vad händer om tiden forsätter gå bakåt, kommer vi få införa dödsstraff igen? Världen är upp och ner igen, starka tvivel på att rättvisa finns överhuvudtaget. Jag trodde att individerna kämpade för acceptans, jag trodde alla kunde bli hörda. Ingen verkar bry sig längre, allt bara rasar ihop som ett korthus. Vart vänder jag mig som individ,vart tar jag vägen om ingen vill hjälpa mig. Önskar att mina djupaste tankar händer, att de gör en undersökning på alla möjliga grejer och börjar ställa saker tillrätta. Varför ska jag med 3 handikapp hålla reda på när min post kommer, hur ska jag veta vad jag ska göra varje gång. Om inte handikappsenheten hjälper mig utan släpper taget, vart faller jag då någonstans.
Jag faller ner i tansen, sedan i sömnen som leder mig bort från verkligheten. Jag önskar inget hellre än lite rättvisa i världen.
Hejdå bloggen
Djupa suckar
Nu rann energin ut igen, nu orkar jag inte stå mer. Har varit trött i dagar nu, och kan bero på stressen av F kassan. Nu ligger jag på marken och sprattlar igen, nu blir mina ögon suddiga igen. Tårrarna rinner igenom, och jag är maktlös igen. Min stjäl verkar aldrig få ro, och speciellt inte i detta samhället. Nu är jag återigen återbetalningskyldig, och detta är förmodligen 16 tusen plus att mamma har minst 16 tusen ochså att betala tillbaka. Trött på att bli nertrampad, det är precis som dom inte ser något. Kan inte de testa och leva som minimum lön istället, och kanske öppna ögonen till andra verkligheter. Svenska folket får ju fan ta skulden för allt, speciellt vi med sjukdomar eller handikapp. När ska vi få lugn och ro, när ska f kassan föra sina jävla jobb rätt?!
Vi andra jobbar häckar av oss, och kämpar som svin för överlevnad. Medans de flesta av dom har med riktiga personer och göra, men de blandar verkligen inte in några käsnlor alls. Undra vart fan deras hjärtan tog vägen, va fan som hände!? Så trött på samhället som inte orkar göra nåt, och bara sitter och rullar deras pengar.
Jag önska jag slapp allt blod,alla tårar och allt slit för överlevnad. Jag trodde världen är för alla, men jag har fel. Vi som är svaga ska förbli det, vi som är sjuka är de som antingen dör eller lata jävlar. Vi som gråter är svaga, och vi som försöker gör det förgäves. Rättvisan försvann, och kvar är ett samhälle fullt med sår. Ingen orkar ställa nåt tillrätta, och ingen vill bära skulden. Önskar att samhället kunde förändras, så alla kunde leva sitt liv. Men tror jag drömmer för långt igen, allt jag önskar är att jag kunde stå utan att få en smäll som fäller mig lika snabbt. Ingen lycka igen, inget hopp igen. Vad kan man göra, de har ju alltid rätt. Saknar dig rättvisan <3
Hejdå bloggen
Liten bit på vägen men endå
Jag har kommit långt från vad jag stog för ett år sedan, men är endå tillräckligt långt ifrån mitt mål. Mer lärdom har jag tagit in, men inte tillräckligt för att fylla allt. Jag tror de flesta ställer sig frågan vart de kommer vara imorgon, eller om ett år eller två. Jag vet att jag har en massa berg och bestiga, innan jag når mer kunskap än vad jag har nu. Jag vet att jag aldrig kommer kunna bli störst, men jag kommer bli så stor som jag kan bli. Jag antar att min avensjuka på mina kompisar är oftast inte deras kärlek de har, utan mer att de verkar veta vart de står och har nästan ett helt liv och utforska med back up. Kanske mina grunder är löjliga jag vet inte, men jag känner att ett steg närmre mitt mål är bättre än två steg bak. En dag når jag det, och då blir jag så stor som jag vill. Då kommer jag sitta nära mitt fönster, och se ut medans tusentals av stjänor glimmar för mig.
En dag kommer jag dansa bland stjärnorna, om inte på dom. Jag tänker bli allt jag kan bli, och det jag inte kan bli drömmer jag om. Jag hindrar bara mig själv, men en dag kommer jag vara överallt och ingenstans.
Hejdå bloggen <3 (tack till alla som läser)
When can i see you again?
When can we do this again?
When can I see you again?
When can we do this again?
When can I see you again?
When can we do this again?
When can I see you again?
Switch on the sky and the stars glow for you
Go see the world 'cause it's all so brand new
Don't close your eyes 'cause your future's ready to shine
It's just a matter of time, before we learn how to fly
Welcome to the rhythm of the night
There's something in the air you can't deny
It's been fun but now I've got to go
Life is way too short to take it slow
But before I go and hit the road
I gotta know, 'til then,
when can we do this again?
Oh oh oh oh
When can I see you again?
Oh oh oh oh
When can we do this again?
Oh oh oh oh
I gotta know, when can I see you again?
(When can I see you again?)
Joined at the hip, yeah your sidekick needs you
Life is a trip down the road that leads you
Look all around at all the mountains you haven't climbed
It's just a matter of time, before we learn how to fly
Welcome to the rhythm of the night
There's something in the air you can't deny
It's been fun but now I've got to go
Life is way too short to take it slow
But before I go and hit the road
I gotta know, 'til then,
when can we do this again?
Oh oh oh oh
When can I see you again?
Oh oh oh oh
When can we do this again?
Oh oh oh oh
I gotta know,
When can I see you again?
Don't close your eyes 'cause your future's ready to shine
It's just a matter of time, before we learn how to fly
Welcome to the rhythm of the night
There's something in the air you can't deny
So let me know before I wave goodbye
When can I see you again?
Oh oh oh oh
When can we do this again?
Oh oh oh oh
When can I see you again?
Oh oh oh oh
When can we do this again?
Oh oh oh oh
Yeah, it's been fun but now I've got to go
Life is way too short to take it slow
But before I go and hit the road
Tell me when
When can I see you again?
When can I see you again?
Tell me when
When can I see you again?
When can I see you again?
When can we do this again?
When can I see you again?
When can we do this again?
When can I see you again?
Switch on the sky and the stars glow for you
Go see the world 'cause it's all so brand new
Don't close your eyes 'cause your future's ready to shine
It's just a matter of time, before we learn how to fly
Welcome to the rhythm of the night
There's something in the air you can't deny
It's been fun but now I've got to go
Life is way too short to take it slow
But before I go and hit the road
I gotta know, 'til then,
when can we do this again?
Oh oh oh oh
When can I see you again?
Oh oh oh oh
When can we do this again?
Oh oh oh oh
I gotta know, when can I see you again?
(When can I see you again?)
Joined at the hip, yeah your sidekick needs you
Life is a trip down the road that leads you
Look all around at all the mountains you haven't climbed
It's just a matter of time, before we learn how to fly
Welcome to the rhythm of the night
There's something in the air you can't deny
It's been fun but now I've got to go
Life is way too short to take it slow
But before I go and hit the road
I gotta know, 'til then,
when can we do this again?
Oh oh oh oh
When can I see you again?
Oh oh oh oh
When can we do this again?
Oh oh oh oh
I gotta know,
When can I see you again?
Don't close your eyes 'cause your future's ready to shine
It's just a matter of time, before we learn how to fly
Welcome to the rhythm of the night
There's something in the air you can't deny
So let me know before I wave goodbye
When can I see you again?
Oh oh oh oh
When can we do this again?
Oh oh oh oh
When can I see you again?
Oh oh oh oh
When can we do this again?
Oh oh oh oh
Yeah, it's been fun but now I've got to go
Life is way too short to take it slow
But before I go and hit the road
Tell me when
When can I see you again?
When can I see you again?
Tell me when
When can I see you again?
Jag vill bli Nyfiken igen
Jag vill bli Nyfiken på livet igen, Nyfiken på allt som har med livet och göra. Så som jag var innan allt hände, så som jag borde vara nu ochså. Nyfiken på hur det är och resa, hur det är att bli kär igen. Nyfiken på hur det är att slå någon i spel, eller hur det är att kyssa någon igen. Nyfiken på hur en date skulle vara, eller en bio träff. Ligga under en stjärnhimmel och bara prata, eller att någon bjuder på en varm rätt. Livet har många korridorer, men jag har fastnat i en jag inte gillar. Jag vill inte sitta här i den färglösa salen, jag vill ut och kunna bli mig själv igen. Uppleva värme, uppleva hopp. Uppleva kärlek, uppleva allt som possetivt som finns och uppleva.
Jag kan säga med lugn att jag saknar min nyfikenhet på världen, även den syn jag hade just då. Jag såg inga gråa vägger, bara gångar genom dom. Jag saknar att få överaskningar, jag saknar att få uppleva livet genom andras ögon. Trotts att jag saknar min nyfikenhet, har jag hopp om framtiden. Det känns som jag är tillräckligt nära den, för att tro på den. Snart lämnar det sista av tvivel kroppen, och vem vet vart det för mig. Men ibland tycker jag det är roligare att inte veta, eller så är det ett kall från mitt gammla jag som är på väg tillbaka.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen