Svårt att förklara
Det är svårt att förklara känslan av vilse, jag vet inte ens hur jag ska beskriva den. Det känns som man gått och gått, aldrig kollat skyltar eller frågat om vägen. På vägen hit där jag står idag har jag förlorat mycket, mitt brustna hjärta försvann någonstans på vägen. Men samtidigt vill jag inte gå tillbaka, då får jag se allt jag en gång såg och jag är verkligen inte redo för det än. Så om du mystiska person skulle finna det, kan inte du vara vänlig och ge det åter till mig. Jag skulle behöva det trots att det är trasigt, så kanske jag kan finna någon som kan laga det. Så slipper min kropp kännas så dysfunktionell hela tiden, och kasnke äntligen börja göra nytta. Kanske äntligen börja tänka om, och kanske bara kanske börja se saker på ett nytt sätt. Utan mitt hjärta har jag varit både vilse och rädd, men samtidigt ganska kall på insidan av mig själv. Svårt att gå frammåt eller bakåt, svårt att andas ren luft och att vakna till i själen.
Om jag hade orkat med alla hinder hade det inte varit ett problem, men hjärtat finns inte för att styrka mig längre antar jag. Allt bara försvinner och jag står själv, varför orkar jag inte. Vem du än är, ge aldrig upp utan fortsätt. Jag önska att jag hade styrkan till det nu, men det kommer ta ett bra tag innan den styrkan finns igen.
