Känner förvillad i känslor, vad leder detta, vart kommer jag sluta i allt detta. Att ta steget frammåt har inte hänt än, men om det händer kommer du och möter mig halvägs. Jag vet inte om marken skakar under mina fötter, eller om mina ben inte orkar bära mig längre. Att sitta i tankarna gör ont, att inte veta varken de ena eller det andra. Ta steget fram känns för stort, det är försent för att ta steget tillbaka. Att låstas att det regnar är ingen lösning heller, väntar tar sakta död på allt hopp. Ett litet ljus finner jag alltid i ditt leende, jag vet inte längre om jag misstar mig eller? Kan någon väcka mig ur denna eviga drömm, eller nypa mig så jag vet att detta är verklighet. Hur ska jag tolka mina känslor, hur ska jag hålla minen och säga att jag är okej mycket längre. Det är svårt att tänka sig att vi känt varandra ett tag, men känslor kryper alltid fram när du ler. Det är svårt och se det klart, men jag vet inte. Du får mig och skratta från små saker, vi har alltid roligt ihop. Även om intressena inte alltid matchar, så känns det som vi förstår varandra på en helt annan nivå.
Bitarna verkar ta sin plats, eller missar jag hela bilden igen? Jag ser små tecken åt ett håll men vägen delar sig, vart går jag nu. Det känns redan som jag valt ett håll, men om det visar sig vara fel, kommer jag orka gå tillbaka till ruta 1? Natten faller igen och tankar håller mig vaken, vad händer om jag har fel? Känslorna bara rusar inom mig, borde jag känna så här. Är risken stor att jag har blivit det igen, i hjärtat vet jag redan svaret för länge sen. Jag tar styrk var dag fördjupad i mina egna tankar, och om jag inte hade varit det hade jag mått bättre? Min hjärna säger mig att det hade varit fel av mig, för då hade jag fortfarande låtsas att det regnade och det hade bara skapat problem.
Sakta sakta tar vi steget närmare
Orden formas aldrig till meningar men vi förstår endå
Stjärnorna lyser klart över oss
dag som natt finns du i varje del av mina tankar
Det känns jobbigt att inte våga riskera
men samtidigt vill jag inte att allt detta försvinner
leendet som finns på mina läppar har du skapat
känslan av lycka har jag fått ifrån dig
att se dig försvinna skulle förstöra mig igen
förlåt om jag hoppas för mycket av dig
orden bara ploppar ur mig som kommer både från hjärtat och mina drömmar
kvar sitter jag tyst brevid dig och säger inte ett ord
du frågade om jag var trött och jag svarade ja
men egentligen frågade jag mig själv när jag samlat modet att berätta
och även modet till att höra svaret
Vi verkar förstå varandras ord bättre än någon annan
vi verkar diskutera om allt och inget
Samtal som kan vara jobbiga
samtal som kan vara bra
och samtal som inte är av denna jord
timmarna bara rullar iväg när jag är med dig
lite försiktigt sitter jag brevid dig och försöker vara lugn
men djupt nere i tankarna hör jag mig själv fråga dig
men svaret kommer aldrig
och vi förblir tysta
vi sjunger smått på låtarna i din bil
och glömmer bort tid och rum för sekunden
Tittar du på mig ochså ibland och undrar
eller är det bara mina drömmar som är så högtflygande
ge mig tankeläsande krafter så jag vet
ge mig ett leende så jag förstår
ge mig orden så jag hör
allt jag vill är att förstå
och veta om jag för en gång skull
bara för denna gången
har hittat rätt
// Hejdå bloggen
