Vart
Vart plockar man energi när din egen är slut
Vart finner du styrka när modet tryter
Vart finner du hopp när allt omkring dig faller
Vart finner du ljus o ett ständigt mörker
Vart finner man kärlek när allt är borta
Vart finner man liv när döden går vid din sida
Jag tror att jag är stark räcker det för att hålla mig flytande
Jag tror på att jag finner min väg räcker det för att finna den
Jag tror att jag orkar gå igenom eld igen räcker det för att göra det?
Om mitt hjärta blir krossat igen, kommer jag orka pussla ihop det.
Om min tro om kärlek är för hög, kommer jag orka gå tillbaka för att välja en annan väg.
Jag står ständigt mellan att ha tålamod och vänta, eller rädlsan att vara för mycket igen. Svårigheten att aldrig veta om, ska jag vara där eller inte. Det känns hjärtekärande och underbart på samma gång, kanske det funkar eller så smiter tjansen åt ett annat håll. När ska den fallande stjärnan höra mina böner, när ska den skinande fullmånen lyssna på mina tankar. Jag bara väntar på att få mina djupaste önskningar uppfyllda, är jag för skygg är jag för trygg i läget. Jag vet inte längre, tjansen kanske redan är borta.
Min historia behöver mer kärlek, mindre problem och stress. Min värld behöver mer ljus, mindre hörn med mörka skuggor. Jag behöver ett lyckligt slut, för att kunna fortsätta tro. Men vad vorre världen utan dess mörka hörn, vad vorre mitt liv utan de tragiska bilderna av mitt liv som rullar inanför mina ögon. Vad vorre ett ansikte, utan ögonen som visar vad vi verkligen känner.
Att leva utan att känna, att leva utan att förstå. Att inte se de oskyldigt blåa ögonen, att inte höra mjukheten hoss en röst. Men samtidigt inte höra den grova stämman när någon är upprörd. Jag bara önskar att jag förstod världen på ett annat sätt, jag må lärt mig mycket men man blir aldrig full lärd. Allt jag vill ha är lite förståelse, varför jag bär på för höga förhoppningar. Varför jag gråter när tornet rasar samman igen, varför jag inte vågar kliva fram i ljuset när dagen visar sig. Varför jag inte orkar ta det där extra steget, varför jag inte vågar le för mycket. Varför jag är rädd för min egen skugga, värför jag har hopp som flyger med vinden tills det slutar blåsa. Allt jag vill ha är lite förståelse, för att jag inte alltid hänger med när vägen svänger. Att det tar lite längre tid för mig att uppfatta livets svängar, och lite längre tid innan jag hinner reagera.
Jag vill vara där när vägen svänger, jag vill vara där när det blåser. Jag vill vara där innan det blir försent, jag vill se så det inte blåser förbi.
Hejdå bloggen
