Publicerad 2013-01-31 23:20:31 i Allmänt
Den här dagen har varit mentalt störd, och fysiskt krävande. Virituella kramar och pussar hjälper inte, inte ens min favvo låt får mig på humör. Även om 3 månaders planen för skiten är lagd, känner jag att det kommer gå så fel som det kan gå. Varför kan dom inte inse vad dom gör, varför kan det inte se de vi ser varje dag. Folk som jobbar dyngnet runt för att försörja sina familjer, folk som går under pga er. Ni ser bara namn på papper, ni ser inte ens att dessa folk behöver det lilla de får av er. Endå ska ni in i varenda kryphål och titta, ni ska lägga er i folks lycka. Hur ska folk orka kämpa egentligen, när ni mixtrar med allt och inget. Tur att man har lite livsglädje kvar för att orka leva vidare, och jag kan bara säga att vår käre stadsminister är inte bättre han. Jag suckar bara djupt åt alla möjliga sitvationer, vi med handikapp eller fattigdom har ingen chans i dagens samhälle.
Dagens samhälle är så krävande för alla, jag menar ingen vill vara handikappad. Vad tror dom egentligen, att alla skriker TJOHO och är lyckliga när man knappt orkar jobba heltid för sitt handikapp. Jag menar att vara handikappad är inte liksom en dans på rosor, men enligt Reinfeldts kära parti är det. Jag skulle defenetivt inte vilja födas in i samhället, så dåligt som det är. Bara de med pengar kan ha det bra, vi som har handikapp ska straffas så mycket det bara går. Ja ni ingen har det lätt, men jag ska inte klaga egentligen. Men det är bara jobbigt med den "fantastiska" hjälpen man får idag, från både staten komuner och hela sverige. Inget funkar korrekt, allt är ständigt i obalans med allt annat. Att försöka resa sig upp igen kommer bli svårt, men jag hoppas det går snabbt så jag slipper ligga där igen. 5 kilo jord över sig igen är jobbigt och tungt, räcker med 10 kilo jorden jag precis grävt mig upp ifrån. Jag hoppas ingen råkar ut för denna skiten, önskar att fler kunde reagera och börja protestera mot allt sådant. Lite mer rättvisare värld, och lite mer rättvisare sverige.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-31 19:47:32 i Livet
Har lugnat mig nu efter F kassan påhopp Ush alltså villka svin. Önska att folk kunde ha orken att säga till att nu räcker det, och sparka varenda jävel som sitter där i baken. Jag menar dom på f kassan har det inte som vi andra, dom har sin lön på tusenlappar de vet inte villka vi är. Önska att man kunde få ett stopp på detta trampande, och stampande på oss som facktist försöker överleva. Mamma och jag pratade igenom allt, och det kommer bli hårt men vi kommer få bort det. Önska bara de fick känna sådanna käftsmällar som vi vanliga folk gör, istället för att sitta där på sina rövar och se dessa namn på papperna. Men en liten önskan i ett oförstående samhälle, tack till alla som läser det visar att jag åtminstånde måste skriva något bra eftersom så många läser det.
Publicerad 2013-01-31 16:24:19 i Allmänt
Gör ont att leva just nu, jag får inte vara den jag är för samhället. Igen annan heller för den delen, du måste vara frisk annars är du inte värd den tiden. Trött på den ständiga kampen för att få vara lycklig, trött på den ständiga kampen som jag aldrig kan vinna. Så trött på livet, så trött på allt som händer. Jag blev ju återbetalningskyldig förra året av försäkringskassan, för de hade betalat ut för mycket lappen jag skulle fått om detta nådde aldrig fram. Idag kom beskedet att mamma blev återbetalningskyldig för pengar dom inte skulle röra, 15 tusen..... . Gör bara ont nu orkar inte le mer, orkar inte ens hoppas på nåt lyckligt slut något mer. Jag vill kunna vara mig själv i detta samhället, men jag är en av dom som har medfödda syndrom så därför ska jag straffas. Gör så ont att jag hellre skulle sova tills jag dör, orkar inte gå runt så här mer. Trött på att falla, trött på att gräva upp mig från hålen jag trycks ner i. Orkar bara inte resa mig igen, har ju ingen som klappar mig på axeln och säger att det löser sig. Så trött i kroppen att jag inte vill resa mig mer, vill inte gå ut och göra nåt längre. Varför jobbar jag ens?, kommer ju endå inte få något av det. Så länge F kassan finns så lider folk, varför för de får aldrig en tjans att leva. Det känns som jag bara vill gå och göra massak på allt och alla, sådant skitsnack om att vi måste saker.
Klart som helvete att folk tar livet av sig, ingen orkar med alla dessa krav på hur man ska vara. Jag kommer aldrig ta den vägen ut, men just nu skulle jag inte tacka nej till det. Känns som att man verkligen måste vara frisk för att få leva, vad tror dom egentligen. Självklart vill jag vara sjuk, jag älskar det och jag vill inte jobba som vanliga människor!. Det gör så ont i bröstet på mig att tårarna kikar fram igen, varför ska vi handikappade straffas för?. Bara för att vi är lite anorlunda då eller?, eller är det det att "vanliga" personer är från ett finare släkte. Ska inte samhället hjälpa dom utsatta, nej det ska dom inte för det är dom som utsätter oss för sånt här. Blir så trött i själen på allt, kommer nog inte orka att gräva mig upp ur jorden den här gången. Varför är det så fel att vara mig själv, varför får jag inte vara den jag är.
Nu sitter jag här igen, med tusen bitar av livet nere på golvet igen. Jag skulle precis plocka upp den sista, när detta hände. Återigen så styckar de mig, gräver ner mig på 50 olika ställen. Återigen så är jag i plågor, och återigen är jag i tårar.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-29 01:11:28 i Allmänt
Hur kan jag vara lycklig när det finns så mycket att sörja, hur kan jag sörja när det finns så mycket att glädjas åt. Svårt att välja ett av dera, samtidigt kan ett val ändra en hel historia. Livet är fulla av dessa beslut, att välja rätt väg är inte alltid så lätt.
I dagens läge har vi ungdomar mycket att stå i, vi måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterade. Vi måste kunna allt om inget, vi måste orka med det trycket som finns på oss. Vi måste orka jobba, vi måste alltid se ut som fotomodeller för att vara helt okej. Även om många av oss tycker att vi kan se ut som vi vill, finns alltid den lilla vrickade bilden i bakhuvudet av vad man borde se ut som. Är du överviktig räknas du som ful, är du invandrare räknas du automatiskt som kriminell. Är du smal räknas du automatiskt som hora eller att du har aneroxia, och folk frågar varför man stänger in sig. Skolorna går under, elever tar livet av sig. Lärarna vänder dövörat till, och psykologer får man bara gå om du har tillräckligt lite problem. Det förvånar mig inte att folk hatar sig själv, det förvånar mig inte att folk vill bort härifrån. Kan inte tänka mig något svårare än att hålla fast vid det lilla batteri av energi man har, när det tar slut försvinner resten av lusten till liv med det. Jag har känt det många gånger i mitt liv, men detta är en vänd punkt för mig ialafall. Känns jobbigt att höra om alla förhoppningar som spricker för var dag, alla självmordstankar folk kan ha. Hur gärna jag än skulle vilja hjälpa dom, känns det bara hårt att ens försöka. Alla dessa ledsna inlägg om förstörda liv, alla dessa farväl som kanske skriks ut av en 8 årig kille på en skolgård. Livet blir bara hårdare och hårdare att leva, mer och mer krav sätts på alla. Ungdomsgårdar och fritidsgårdar plockas bort, och sedan klagar de på kriminaliteten!. Det är inte konstigt att alla är så slut på energi, inget håller alla vill bara sova föralltid. Dina inkomster sänks för att ditt barn tjänar pengar, varför då? ska inte vi som får det bra ställt ha det lite så ochså någon gång.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-21 23:03:30 i Allmänt
Livet ur min synvinkel är ett ställe där du gör misstag, där du lär dig eller håller fast vid misstagen. Vissa har styrkan att inse felen, och gå vidare med sitt liv. Jag satt fast i minnena en period, men jag tog steget utanför cirkeln och klarade mig perfekt. Mitt fokus ligger mest på min vikt, och mitt liv framöver. Jag ser tillbaka lite, känns konstigt för dom är bara skuggor. Nu i september år 2013 kommer jag varit single i två år, svårt att fatta egentligen. Tiden susade förbi mig, tog förmodligen de värsta såren med sig. Eller så har bara sinnet bestämt sig, att det är ingen ide att ödsla bort tiden i minnena. Styrkan i mig gör mig förvånad, den finns där men ligger bra dold. Jag menar förut kunda jag spendera nätter dagar timmar, åt att enbart tänka vad som hade hänt om det gjorts på annat sätt. Blicken är bakåt ibland, men den är mer frammåt än någonsin. Gör ont att tänka bakåt, men inte längre. Mitt liv ligger frammåt då går jag dig, att vandra minnerna till livets ände är inget jag strävar efter. Jag har kommit en lång väg från där jag en gång var, men jag är inte vilsen längre.
Allt börjar klarna, snart kanske molnen lättar.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-19 01:44:00 i Allmänt
Att finna styrka i dagens samhälle är inte en lätt uppgift, inte för någon kan jag tänka mig. Det är så många krav som ställs på oss, speciellt oss ungdomar. Vi får inte ha en annan hudfärg än vit, vi får inte härstamma från ett annat land. Vi får inte bete oss galet, vi får inte ha kvinnliga/ manliga kompisar. Jag är glad att jag är i kretsar där nästan allt är acceptabelt, speciellt med mina föräldrar. Även om vissa sätt de reagerar på kan vara lite små jobbigt, så är jag mycket lyckligt lottad. De flesta föräldrar tillåter inte sina barn vara Bög/lesbisk, de tillåter inte sina barn vara lite udda. De tillåter inte sina barn att ha vänner av en annan färg, de tillåter inte sina barn att vara sig själva. Jag kan bara yttra ordet "tur" när jag tänker på folk runt omkring mig, folk som jag kallar vänner, folk jag kallar min familj men framförallt personer som en gång varit främlingar men stannat vid mig. Det är skönt att ha så acceptabelt folk runt omkring mig, man känner sig tryggare i sig själv och sin omgivning. I min skola där jag gick från 2-9 var man inte trygg, jag var mycket rädd på den tiden och osäker i mig själv. Lärarna brydde sig inte, och ansåg att jag var problemet.
Att gymnasiet fick mig att gå ifrån osäker och blyg, till utåtriktad och ganska säker på mig själv är underbart steg att ta. Mycket är människornas förtjänst, de som trodde på mig, uppmuntrade mig de jag kan kalla bästa kompisar, familj och lärare. Jobbet har hjälpt mig att ta många stora kliv i rätt riktning ochså, och är oehört tacksam för det med. Älskar er alla, och även ni som läser bloggen :> stort tack till er.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-18 02:21:51 i Allmänt
Gemenskap är en av de största sakerna jag saknar från skolan, även nu efter studenten och allt vänder sit folk ändå till varandra för att söka hjälp. Saknar skolan mycket just av den anledningen, man kunde vända sig till folk du knappt kände till där just för att alla satt i samma båt. Jag insåg inte förrän efter ett tag att det fanns så mycket där, jag menar när sveket kom var det flera i skolan som skrev till mig. Det är mycket med skolan jag saknar, lärarna, stunderna med klasskamraterna imprecip allt. Mitt liv har utveklats mycket ifrån sveket, nu känns det som det sista av den dagen har lämnat mig. Wiiet vi spelade på då är sönder och ska ej lagas, vissa personer man kände då har antingen försvunnit eller tonats ner. Mitt hjärta befinner sig i någon slags frid, och jag ler åt tanken att jag äntligen är fri. Mina tankar riktas frammåt, och det sista av min tvivel att någonsin bli fri försvinner.
Med en gnutta possetiv inställning, och hjälp ifrån alla som har stått bakom mig har jag kommit på fötter igen. Svårt att tro att tiden gått så fort, men är glad för allt jag åstakommit istället för att falla ner i deprission. Ser fram emot många grejer, och leendet kryper fram allt mer ofta. Fortfarande svårt att förstå min fd väns resonemang, men alla har ett men hennes var inte av denna värld. Saknar de problem fria dagarna, men tror de kommer snart. Känns som mer och mer folk är bakom mig nu, än någonsin innan. Känner mig lite mer säker på mitt val, och lite gladare att så mycket har kommit in i mitt liv.
Hejdå från en lycklig vinnare
Publicerad 2013-01-15 17:26:51 i Allmänt
Tänka sig vad små saker kan göra en så glad, jag trodde nämligen scifimässan i gbg inte skulle bli av. Men nu stod det i svart och vitt, att det gör det. Mest av allt blev jag besviken för jag hade planerat att gå som tobi, men ja som sagt nu blir det så endå :D.
Kommer beställa dom på fredag, ska bli kul att cosplaya för första gången. Har alltid velat testa detta, men pga både penga brist och vikt så blev det inte av. Men tobi är en perfekt start karaktär, han har en stor pluffig kappa och dessutom syns inte vad du har under. Med andra ord perfekt x3, är skitlycklig nu. ^^ tills nästa gång
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-13 23:24:00 i Allmänt
Jag har ofta svårt att finna ro i den här världen, det kan vara mina kärleksproblem, mina tankar som ständigt ligger o gnager och det vanligaste pengar problem. Men idag känns det inte så problemaktigt, idag är det mer en lugn känsla. Svårt att tro att min kropp fått lite ro, i veckan hjälpte jag trotts allt en kompis att skriva ett kärleksbrev. Jag hoppas innerligt att allt går bra för henne, att bli nekad en stor kärlek är hårt. Förutom mitt ex har jag frågat chans på en annan i min närhet, han sa att han inte var redo och jag accepterade det. Det smärtar när man får ett nej, men att förlora honom som vän skulle smärta mig mer. Det är alltid svårt det här med kärlek, även om den ibland gör ont är det bara bra. Blir man för bortskämd kanske det gör ondare än någonsin, dessutom kanske man inte hittar rätt endå.
Det viktigaste för mig är att le då och då, inte för att det hjälper min sitvation utan för att de hjälper andras. Det kanske inte löser några problem, men det kanske betyder mycket för personen som kanske betyder mycket för dig. Att le efter svåra sitvationer är viktigt, gråta eller vara ledsen är inte förbjudet men att gräva ner sig hjälper ingen heller. Många av mina vänner uppvisar just den styrkan, att kunna le hur förjävligt livet än är. Mitt liv må ha varit förjävligt ibland, och må ha varit ett rent helvete. Även om lite av mitt leende har suddats bort, så försöker jag endå le för att alla andra ochså har haft det svårt. Ibland måste man inse att livet e orättvist, och ibland måste man svälja just det och le emot det. Visst inte alltid enkelt att göra det, men är defenetivt roligare än att gräva en grop i marken. Så jag uppmanar läsare med kraft, Le emot alla! Emot din partner, emot dina vänner men speciellt emot dina fiender. För inget retar upp någon mer, än ett stort leende på läpparna.
Publicerad 2013-01-12 20:15:26 i Allmänt
Så tänker jag skriva om dagen, konstigt va :D. Idag var jag och besökte morfars grav, gått 3 år sedan han dog fortfarande svårt och fatta det.
Efter det åkte vi in till stan jag skulle köpa upp mitt Scifi presentkort, och det tänkte jag göra på de här grejerna.
Om dom hade haft det, hade jag köpt allt D:. Men oturen var med mig och sakerna var slut, vill inte köpa på nätet där får man ju inte välja :<. Så jag tittade runt lite i butiken ett tag och fann något som kan funka lite bättre, en plånbok som jag facktist behövde en ny.
Ska försöka börja se på den animen, men jag gillar den den e söt <3. Ialafall så avslutadess dagen med macdonalds, och såklart min värsta fiende mensverken D:. Idag var det fan riktigt illa, gjorde så ont att man nästan låg och kved i sängen.
Som vanligt varje gång man ska göra något kul, så kommer den typiska mensverken och förstör D:. Annars har dagen varit bra.
Hejdå bloggen :D
Publicerad 2013-01-11 02:20:00 i Allmänt
Nu sitter man här igen, orkar inte sova och orkar inte vara uppe. Tysta steg i rummet, ljudlösa andningar brevid mig. Är du här igen? varför är du här igen. Svaret lämnas osagt, och mitt huvud går över till en trans. Jag suckar djupa suckar, jag tänker tysta förhoppningar. Hela cirkeln börjar om igen, alla tankar kommer tillbaka igen. Att vänta är aldrig enkelt, att älska någon är aldrig enkelt. Samma gammla vanliga tankar, samma gammla ensamma vrå. Någon tar sakta tag i mina axlar, jag är för rädd för att vända mig om. Jag vet mycket väl vem det är, men dum som jag är vänder jag mig om och där stod han återigen. Fragmenten blir hela, bilder svishar förbi mina ögon. En tidresa till mitt förflutna, gator, torg, lägenheter, och såklart hemma. Ord i form av mumlande hörs, din röst är nertonad men inte bortglömd. Jag försöker hindra mig själv från att titta ditåt, men likt förbannat gör jag det endå. Vem var du nu igen, varför fanns du i mitt liv så länge. Jag vet mycket väl vad alla svar är, men frågar endå för att se om svaret blir anorlunda. Varför tar du mig tillbaka hit, varför tvingar du mig att känna såhär. Personen ler men säger inga ord, det återstår bara tystnad emellan oss som vanligt. Styr ödet över mina tankar? eller är det du som får mig att påminnas.
Cirkeln påbörjas igen, minnen kommer tillbaka. Försöker komma ur detta, men sitter fast bakom eviga lås. Jag kommer inte av denna karusell, jag blir fast kvar här föralltid. Inga händer kommer till min räddning, eller är jag för blind för att se dom. Mörkret omsluter mig återigen, och allt tynar bort. Svaga röster, dimmiga nyanser, oskarpa former. Varför kan jag inte släppa det här nu, eller är jag inte redo än. En tyst önskan, en lugn suck. Sakta faller den sömnlösa in i en djup sömn, tills nästa natt kommer med fler frågor utan svar.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-10 23:00:07 i Allmänt
Jag mår dåligt, nej vet du va jag mår sämmre än sämst. Men i början var det inte så, då var det röda kuddar och hjärtan överallt. Man går som i en trans, och är blind för allt annat. Man märker de små sakerna som får en lycklig, och man försöker sitt bästa för den andra parten ochså. För mig försvann den tiden på en sekund, det kunde varit kortarre men det kändess som bara ett få sekunder. Jag föträngde dom mycket lättare än jag trodde att jag skulle, men smärtan bränner endå. Även om jag har mer hopp än dagen innan, så sitter vissa sår djupare än andra. Jag menar det fanns bra saker med mitt ex, men om han och hon hade gjort på ett annat sätt kanske vänskapen hade bestått. Ödet kanske ville sätta mitt liv på en ny prövning, kanske ville smälta ner allt och se hur lång tid det tar för mig att bygga upp det igen. Visst går hjärtan itur ibland, visst är man kanske inte menade för varandra. Alla som stöttade mig mest när detta skedde vet mycket väl vem jag dömmer mest, dom skulle nog säga att det var hon. Men de har ochså fel, hon är den jag saknar mest. Men han är den som fick mest, för han var den jag raderade helt. Små små fragment finns kvar inget mer, av henne finns allt kvar.
I dagens läge har inte det förändrats mycket, gatorna vi en gång gick på, floden vi en gång satt vid, bänken vi en gång berättade våra drömmar vid. Skolan som en gång var platsen vi möttes, allt blir suddigt igen. Även om platserna i sig inte skadar mig, så ser man minnen som ständigt visar vad men en gång hade. Drömmar, hopp, men framförallt men själsfrände. Även en vän kan vara det, och hon var som jag bara en smula anorlunda. Saknaden av henne är smärtsam, men även det lär jag mig av. Smärta är inget nytt för mig, och inte farväl heller för den delen. Det svåraste för mig är att förstå vad som hände, hur kunde hon bara göra sådär. Jag undrar om hon någonsin tänker tillbaka på mig, undrar om hon ångrar sig. Tankarna stoppas av ilskna tårar som rinner ner för kinderna, ingen ide att tänka tillbaka snart har det gått 2 år.
Kärlek för mig är en varm känsla, en känsla jag en gång hade men förlorade den. En trygghet förutom livet själv, en själ jag kunde dela tankarna med. En person som älskade mig för mig, men vände ryggen åt mitt håll för en sådan skitsak. Smärtan lär mig att det finns bättre, men att komma för långt ifrån den tiden gör ont i sig. Jag kan inte gråta inför er, ni är de jag håller av ni ska se mitt leende inte min sorg. Mina problem ska förbli mina, leendet håller ni nyckeln till. När jag inte orkar le är då jag drar mig iväg för en stund, och när jag kommer tillbaka ska jag få er och skratta och le med er. Ni är min styrka, även om jag verkar otacksam tro mig ni är min styrka.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-08 21:39:00 i Allmänt
Farväl är inget nytt för mig, för mig betyder det oftast adjö föralltid. Inget lätt ord att förmedla, men inget ord man säger bara för att heller. Alla har sina anledningar att säga farväl, det kan vara allt ifrån ett förhållande som tar slut till en som kanske var en fd kompis. Men allt i livet är aldrig enkelt, man måste endå försöka gå vidare.
Även om jag är flera stenkast från mitt förflutna, så sitter det endå där bakom mig endå. Kanske det största problemet jag har att jag tittar tillbaka för mycket, kanske det alla människor har. Det steget man tar ifrån dagen innan, det är alltid det jobbigaste. Men när man tagit det steget, så rullar de andra sakta på. Jag menar tiden försvinner om man fastnar, den går så fort tillslut att du inte hinner med. Jag försöker se tillbaka så lite som möjligt, men det är svårt att vända sig ifrån de underbara minnena jag har. Nä nog med sådant tänk, nu ska jag njuta av mitt liv. Sedan ska jag sparka den i baken, med allt jag har lärt mig :D.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-01-02 03:04:53 i Allmänt
De är svårt att välja sida i världen, och ännu svårare att veta om det är rätt. Från ena sidan kan de verka rätt, men om man ser det från andra sidan kanske det är helt fel. Att ha skilda föräldrar är ett bra exempel på att hamna i klämm, speciellt mina. Jag menar inget illa med dom, de är underbara föräldrar men de är båda för envisa och bittra på varandra för att ens prata. Tro mig det är den största sorgen i mitt liv, att de inte kan prata med varandra. När jag var lite var det oftast att jag fick springa med pappren hit och dit, och att jag fick göra massa grejer åt dom. Det värsta var den ständiga kampen mellan dom, vem är bäst?
Som barn tänker man nog inte mycket på vem som är bäst, inte vad jag tror ialafall. Det värsta för ett barn i klämm, oavsett ålder eller kön är att höra föräldrarna snacka skit om varandra. Det har jag hört ifrån båda sidor, och det är tungt att ens tänka på. Jag kom ihåg en gång när jag var liten, då hade jag problem med andningen och mamma ringde pappa och de båda var i varandras närhet utan att slå ihjäl varandra. Det där gjorde mig lycklig, att de facktist pratade med varandra utan att det blev slagsmål. Även om jag förstår mycket väl vad en skilsmässa betyder, känns det jobbigt att sitta i min sits. De bråkar och grälar som små barn, om sådanna skit saker egentligen. Jag ska ju inte gnälla egentligen, jag har det bra med dom. Men känslan att inte vilja prata så mycket om dom inför varandra är tungt, man känner sig mest av allt skyldig. Skuldkänslor upp till öronen för inget egentligen, men endå sitter man här och gråter av tanken.
Ja jag vet att det vore för mycket att hoppas på, jag vet att jag inte borde tänka ditåt. Jag förstår att det aldrig kommer hända mig, att för en gång skull få lugn och ro. Ett av mina tidigaste minnen brukar jag ofta tänka på, första gången jag blev biten av en häst. Då var Mamma och Pappa med mig, vi fick hem tillsamans. Jag skulle aldrig ärligt kunna säga i dagens läge att jag skulle vilja ändra ödet för de två, så att de två var ihop igen. För jag vet att Mamma är lyckligare på sitt håll, och detsamma med pappa. Men om jag fick önska för en gång skull, skulle jag önska fred mellan dom en lång vapen vila. Visst dom båda kanske är villiga till det vad vet jag, jag bara önskade att någon tog steget till det i så fall. För mig hade en vapen vila iniburit ett lugn i mig, utan att behöva oroa sig för att prata för mycket om den andra för den ena. Utan att oroa sig för villken sida man jämt måste välja, villket parti som är bäst. I detta fallet är mitt eget bäst, så jag står kvar här mitt emellan allt och inget. Mitt emellan Tystnaden och skrikandet, mitt emellan kärleken och hatet. Här lär jag stå kvar tills dom försvinner, men då kommer jag endå finnas på samma ställe mitt emellan dom och evigheten.
Hejdå bloggen
