Orkar inte mer
Gör ont att leva just nu, jag får inte vara den jag är för samhället. Igen annan heller för den delen, du måste vara frisk annars är du inte värd den tiden. Trött på den ständiga kampen för att få vara lycklig, trött på den ständiga kampen som jag aldrig kan vinna. Så trött på livet, så trött på allt som händer. Jag blev ju återbetalningskyldig förra året av försäkringskassan, för de hade betalat ut för mycket lappen jag skulle fått om detta nådde aldrig fram. Idag kom beskedet att mamma blev återbetalningskyldig för pengar dom inte skulle röra, 15 tusen..... . Gör bara ont nu orkar inte le mer, orkar inte ens hoppas på nåt lyckligt slut något mer. Jag vill kunna vara mig själv i detta samhället, men jag är en av dom som har medfödda syndrom så därför ska jag straffas. Gör så ont att jag hellre skulle sova tills jag dör, orkar inte gå runt så här mer. Trött på att falla, trött på att gräva upp mig från hålen jag trycks ner i. Orkar bara inte resa mig igen, har ju ingen som klappar mig på axeln och säger att det löser sig. Så trött i kroppen att jag inte vill resa mig mer, vill inte gå ut och göra nåt längre. Varför jobbar jag ens?, kommer ju endå inte få något av det. Så länge F kassan finns så lider folk, varför för de får aldrig en tjans att leva. Det känns som jag bara vill gå och göra massak på allt och alla, sådant skitsnack om att vi måste saker.
Klart som helvete att folk tar livet av sig, ingen orkar med alla dessa krav på hur man ska vara. Jag kommer aldrig ta den vägen ut, men just nu skulle jag inte tacka nej till det. Känns som att man verkligen måste vara frisk för att få leva, vad tror dom egentligen. Självklart vill jag vara sjuk, jag älskar det och jag vill inte jobba som vanliga människor!. Det gör så ont i bröstet på mig att tårarna kikar fram igen, varför ska vi handikappade straffas för?. Bara för att vi är lite anorlunda då eller?, eller är det det att "vanliga" personer är från ett finare släkte. Ska inte samhället hjälpa dom utsatta, nej det ska dom inte för det är dom som utsätter oss för sånt här. Blir så trött i själen på allt, kommer nog inte orka att gräva mig upp ur jorden den här gången. Varför är det så fel att vara mig själv, varför får jag inte vara den jag är.
Nu sitter jag här igen, med tusen bitar av livet nere på golvet igen. Jag skulle precis plocka upp den sista, när detta hände. Återigen så styckar de mig, gräver ner mig på 50 olika ställen. Återigen så är jag i plågor, och återigen är jag i tårar.
Hejdå bloggen
