En drömmares väg
Om jag fick önska skulle jag rikta mig utåt, vara den underbara personen jag kan vara. Men tiden efter Nisses avlivning har fått mig och känna mig ensam. Det känns fortfarande som de flesta av mina vänner mer eller mindre försvunnit, och att man står kvar någonstans i mitten. Mina sår börjar läka nu, det har trotsallt gått en månad sedan han försvann. Jag vill ha tillbaka någon slags livsglädje, men det känns bara tyngre nu mera. Jag vill bli dragen på äventyr jag med, jag vill ha vänner som drar ut mig på fester bara för att få mig ut ur rummet. Men det känns som de som skulle kunna göra detta finns lite för långt borta, eller så måsta man fråga innan. Tro mig jag kan fråga men det känns inte som någon som är nära vill det, det känns en anning hopplöst.
Det känns mer och mer mörkt i mitt rum, visst jag kan ta mig ut ur mitt hål själv men det känns så djupt. Alla som varit där vet vad det handlar om, man kommer oftast upp själv men ibland behöver man uppmuntran för att det ska hända. Men för mig står tiden stilla, framtiden är förutbestämd kanske men den känns för långt ifrån mig just nu. Jag vill ochså kunna göra spontana saker som alla andra, men att göra dom ensam är inget jag önskar. Vad gör jag för mörkret skadar mig på mer sätt en ett numera, ensamheten fanns där. Tankarna fanns där med, men inte all denna sorg och ensamheten tar över hela tiden. Men mitt liv är väll i detta hålet i sådana fall, där ska jag förbli tills någon ser detta och kanske sätter mig fri en gång för alla.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
