Publicerad 2013-04-25 23:12:24 i Allmänt
Det dova ljudet av regn kommer till mina öron, det är något med regnet som alltid lugnat mig. Det är nu jag borde ta all anime jag har, lägga mig i sängen och spamma. Men något hindrar mig, är det själen som ylar av ensamhet igen. Jag försöker ständigt kväva ljudet med musik, eller bara stirra ut i det kalla regnet. Sakta tonar rösten bort, och det blir lugnt igen. Jag vet att den kommer tillbaka, men det försvinner ialafall tillräckligt för att leva lite. Känslorna rusar igen, gör jag fel eller rätt jag vet inte längre. Vad oroar jag mig för, förstör jag nåt som inte finns än jag vet inte. Jag har för höga drömmar igen, det är som en ballong som inte kommer ner förutom när den smäller. Jag har fallit platt en gång jag vill inte mer, men väntandet på att nåt ska hända känns olidligt. Regnet smattrar hårdare och tankarna flyger högre, allt jag väntar på är att ballongen smäller så jag kan komma ner på jorden igen. Jag går och väntar på flisorna av ballongen men jag vet inte, kanske den flyger denna gången. Äsh löjliga förhoppningar skymmer synen för mig, jag vet inte om det är sant eller falskt. I mitt eget huvud går jag över alla tankar igen och igen, alla orealistiska men det är därför de är drömmar. Jag vet inte vad som oroar mig mest, att drömmarna kommer ner någon gång eller att jag gräver min egna grav.
Jag ser skuggor i mina drömmar igen, men nu i en mycket klarare skepnad. Vad den vill vet jag inte ännu, en varning ett tecken lär jag väll aldrig veta förrän den tiden kommer. Jag oroar mig för vad det betyder, klädsen är alltid svart och grå. Det som skrämmer mig mest är den oroliga upsynen skuggan har, även om han är klarare så verkar det endå mycket som är oklart. Jag slutar ögonen och blinkar bort skuggan, försöker somna om i det mörka rummet. Mer känslor bubblar upp och huvudet bara rusar, gör jag fel eller inbillar jag mig det.
Var är önskebrunnen, vart är hoppet för en person i the gray zone. Det gråa har färgat av sig på mig, jag vill inte bli en i mängden. Men att våga är en sak jag aldrig kommer kunna, vad gör jag då?
Antingen kommer jag sjunka in i det gråa
eller så får jag färg igen
vad som än händer så måste det hända snart
Innan jag blåser förbi och aldrig kommer tillbaka
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-04-24 22:58:00 i Allmänt
Mina andetag är tysta nu, så tysta att ingen kan höra dom. Är dom tysta för att jag gömmer mig, eller håller jag andan i väntan på magin. Mina ögon väntar på något stort, medans hjärtat hoppas för mycket igen. Andetagen brusar upp igen, jag vet inte om jag är avslöjad eller om magin börjar. Mitt hjärta säger med låg röst att inte hoppas, även om man kan se att den nästan brister av förväntningar. Vad händer om magin inte finns där, kommer hjärtat gå i tu då?
Vad händer om magin finns där, kommer jag veta det eller se det?
Vad händer om jag hoppas precis lagom, kommer jag överleva då. Vad händer om jag hoppas för mycket igen, kommer jag lyckass ta mig ur detta ochså. Tankarna rusar återigen och man känner sig hopplös, vad händer om jag känner fel eller om personen inte känner magin. Vad gör jag då, kommer jag orka leta vidare då. Jag sluter mina ögon och önskar en tyst önskan, inte för fort inte för sakta tillräckligt för att jag ska orka vidare. Min mage säger att jag bör sluta, men mitt hjärta säger oroa dig det kanske behövs. Jag vet inte längre vad jag ska tro eller göra, om jag ska ta ett steg frammåt eller bara vänta i tystnad. Vad händer om tjansen blåser förbi mig, och jag står kvar i drömmen av mina minnen igen. Jag känner en svag vind blåsa, vad händer om jag får det att blåsa förbi mig. Vad händer om skuggan är ett problem, vad händer om ljuset betyder mer problem. Borde jag vara tyst inomhus och vänta, eller borde jag försöka fånga magin. Mitt hjärta brusar upp och magen krampar, vad händer om jag gör fel.
vem vet kanske jag är menad att existera utan magi i all evighet
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-04-23 00:53:48 i Allmänt
Borde jag gå in igen, det är mörka moln på himmlen men jag vill se solen. Jag står och funderar lugnt, sakta faller regnet ner på mig. Jag vet inte hur ska jag tolka detta, allt mitt hjärta säger är hoppas inte för mycket. Vad händer om jag har fel igen, en annan del säger satsa. Jag vet inte längre, jag ler och låter regnet falla ner på mig. Borde jag glömma allt grått och gå ut endå, eller borde jag spendera resten av mitt liv instängd på rummet som vanligt. Spelar mina tankar mig ett spratt, läser jag fel rad igen. Vad händer om jag tolkar singnaler fel, eller är dom rätt?
Jag blir så förvirrad att jag sätter mig ner på marken, allt jag kan tänka är att ta det försiktigt frammåt. Mina andetag drar in doften av våt mark, en lugnande musik hörs från regnet när de slår i marken. Kanske dags att hoppas igen, eller är det för tidigt ännu.
Mina drömmar svävar igen, huvudet rusar av tankar. Dags och stoppa innan känslor bublar, hjärtat kokar och leendet smittar. Jag vet inte vad jag ska tro, men mitt leende har jag saknat. En dag vet jag om jag gör fel, men just nu kommer jag göra misstag. Medans jag fortfarande kan göra dem, så jag kan bli gammal klok och kanske upplevt kärlek mer gånger en 1 gång.
Hejdå bloggen~~
Publicerad 2013-04-16 17:52:31 i Allmänt
I samhället idag styrs vi ofta av vårat självförtroende, det syr vad vi vågar och inte vågar och hur långt vi går. Självförtroende är inte ens lätt idag, vem har egentligen det?. Det är precis som ingen skulle ha rätt till det idag, för har du det då är du antingen en bitch eller falsk. Har du det inte går det lika bra och trampa på dig, som att trampa på insekter fast några gånger extra. Livet är ständigt något man måste igenom, spelar ingen roll vart du kommer ifrån, om du föddes med en silversked i mun eller ej. Alla har det tuft på sitt egna sätt, och endå så blir det fel på så många plan. Relationer orkar man knappt prata om idag, det är precis som det är fel att inte ha någon. Idag betyder single att man är aktivt sökande, och är du inte det är du konstig. Varför det egentligen? man får tydligen inte vara nöjd som det är idag. Jag har tagit till mig mycket av nära och kära, och börjat inse att en dag händer det men kanske inte just idag. Ta dagen som den kommer, varför ska jag ha en relation nu?. Jag vill inte kasta mig in i något nytt, vänner visst men en ny relation på någon minut söker jag inte. Har hört att nätet inte är ett ställe för kärlek, och på något sätt så håller jag med. Även om jag inte har så många andra val, jag har nog inte turen att möta en kille via kompisgäng idag. Gå ut och dricka och dansa? neh känns inte något jag skulle gilla.
Varför stressa mig till något, när jag kan njuta av det jag har. Visst vägen till ett förhållande kommer aldrig vara rak för mig, men när det händer kommer det vara värt väntan. Men dagen är inte kommen än, så nu njuter vi av de förlorade leendena som vi aldrig har sett. Jag hoppas på kärleken när den kommer fram till mig, inte jag till den.
Hejdå bloggen~~
Publicerad 2013-04-14 21:43:48 i Allmänt
Vad krävs det egentligen för att må bra? vad gör en glad eller förstörd. Jag känner mig lyckligt lottad som inte förstörs helt varje gång jag slår i hårt i något, det gör ont men smärtan dämpas efter ett tag. Det är svårt att vara nöjd med sig själv idag, så höga krav på vad du ska bära, hur trimmad du är och helst size 0. Det är vad jag känner ialafall, det verkar ju så bland de flesta. Varför duger ingen som de är? jo för att media proppar oss fulla med skit såklart. Men trotts all skit på tv, och allt som förhindrar oss från oss själva måste man försöka tro. Det är vad jag försöker med, även om jag tycker illa om mig själv så försöker jag inte bry mig om det. En sak som jag finner roligt är att trigga reaktioner i dagens samhälle, det känns som allt flera inte vågar detta. Varför? ja det är väll för att de skäms av det, jag vet inte facktist. Jag tycker vi behöver fler reaktioner, fler skratt och fler som reagerar på ovanliga saker.
Det är synd att allt ger sådanna sår, men det man inte dör av gör ju än starkare. Ingen är ju perfekt eller normal, vad är ens en normal person? jag suckar bara åt tanken. Det är så jobbigt och tänka på alla som aldrig fått hjälp, eller fått uppmuntran när de är nere. De flesta ligger under jord idag, mest för att de håller detta inne. Det kan vara mobbing, det kan vara rädslor, förälskelser eller att ingen lyssnar. Det känns hemskt att veta att 9åringar tar livet av sig, bara för att de inte finns någon hjälp från skolans sida. Det är nästan läskigt vart världen tar vägen, människor bryr sig om saker som inte betyder ett skit. Men jag försöker kämpa för det jag känner är rätt, och försöker vara stolt att vara mig. Vet du vad det är jag fanme ochså! jag menar vem vågar det jag vågar eller gått den stigen jag har gjort?. Inte fan du och inte du heller, men ni alla har endå gått er stig för att hamna där ni är nu. Val som är fel? nej det finns inga, du kanske har valt en stig som varit full av problem men den är inte fel för det. Du lär dig från de misstagen, eller så lär du dig inte. Men så kommer det hålla på i livet, jag försöker lära mig från mina och andras misstag. Även om det är smärtsamt funkar det bra, och det har hjälpt mig och andra.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-04-12 23:46:35 i Allmänt
Mitt hjärta har gått långt ifrån platsen, så långt att den inte påverkar mig längre. Trodde aldrig jag skulle gå så här långt, trodde aldrig mitt hjärta skulle orka slå så hårt. Men min glöd ligger kvar, och lågan slår upp. Kanske jag ändå hade någon glöd kvar, glömd djupt ner i botten av mig själv. Jag reste mig igen, det förvånar mig. Känns som jag tar steg frammåt, inga små kliv utan nu stora kliv. Vågar breda på mig igen, vågar lyfta fram mitt skratt igen. Kanske alla delar ligger långt tillbaka, men de nya delar kom till mig. På lådan stog det ingen avsändare, men det spelar ingen roll jag är lycklig ändå. En tyst sång från mitt hjärta, den sjunger om lycka och leenden. Jag har väntat länge på detta, men det kanske är gudarna som äntligen hjälp mig upp på benen.
Som avslut så säger jag bara, DET ÄR SKÖNT ATT VARA TILLBAKA :D.
Publicerad 2013-04-09 17:25:38 i Allmänt
I helgen var det som att komma bort från att vara mig en stund, och bara vara den som bor i mig. Skutta omkring om jag ville, gå och vara kärleksfull och sprallig. Jag vill uppfattas så här, men blir inte alltid upfattad så. Mest för att jag inte har orkat vara den jag gillar och vara, men det har berott mycket på mitt eget välbefinnande ochså. Gudarna sparade en upplevelse som jag hade lite fasa för, och för det är jag fortfafrande tacksam för. Det var mitt under konventet som min kompis Cissi rusade till mig och berättade att vi hade ett problem, jag frågade vad men förstodd att det var riktigt alvarligt man kunde se det på hennes blick. När hon berättade att vår kompis som stått i kön hade sett henne och honom, jag vet inte om något frös till men oron steg för en sekund. Jag hoppadess innerligt att jag inte skulle få en skymt av dom, det kanske hade fått hjärtat o brista mer jag vet inte. Jag gick runt där i tron om att jag skulle stöta på dom, men jag hade tur de sågs inte någonstans inte inom min radar ialafall. Fortfarande tacksam att gammla sår förblir jiust det, men det hade kanske inte spelat någon roll. Jag menar jag känner mig starkare än innan, och hade nog inte brytt mig för mycket. Det enda problemet hade varit om hon kramat mig, jag var ju utklädd så jag antar att det kunde ha varit ett problem. Men då hade jag artigt(med en liten knuff) sagt nej och börjat gå, varför skulle jag ens orka bry mig om henne.
Dagen flöt på bra nu när jag var utom fara, och jag måste säga DET SKA SKE NÄSTA ÅR IGEN. Så kul var det, så såg ni en tobi på mässan var det bara jag kära läsare. Jag måste säga att mässan har gett mig lite ny energi, och den possetiva av mig börjar komma fram igen. Om jag ska vara ärlig så hoppas jag att den är här för att stanna, och att gudarna kanske äntligen lyssnar till de böner jag har djupt inom mig.
Dagen därpå var det fullt ös ner till nordstan, för att få saker signerat av YOHIO. tyckte nästan synd om honom så fort som kön gick, nästan som han fick jobba dubbelt . Men söt som fan är han, hoppas stackarns öron överlevde med tanke på alla tjejer som gallskriker hela tiden. Snacka om huvudvärk, men det var endå en höjdare att få den här bilden med honom. Kändess svettigt det ser man, men helt okej kille synd bara man inte fick snacka så mycket men säger nu RAWK ON.
Hejdå bloggen
Publicerad 2013-04-06 23:47:44 i Allmänt
Hello folks nu e man hemma hel och behållen så alla som var på mässan om ni såg en tobi gå runt var det jag :> bildbevis kommer :D ^^ ialafall så slapp jag träffa dödsfiende 1 och 2 men dom var där o surra dom med o.o nåja tur det ialafall imorgon ska jag på signing på Nordstan och YOHIO :D ialafall :> ha det gött
Publicerad 2013-04-05 12:22:14 i Allmänt
En serie med romantik, en serie av hopp. Kanske är det men romantiken försvann, och hoppet ligger bara och väntar. Jag går stegvis närmare att bli hel igen, men fortfarande långt ifrån klar. Mina läppar är torra, och mitt huvud helt blankt. Jag är lycklig men saknar en liten liten del av mig själv någonstans. Det känns skönt att det gått ett år sedan jag såg Amandasist, hoppas bara Scifi mässan inte bringar de mötet till liv. Det är ganska skönt och vara nöjd igen, har inte riktigt hunnit med något. Suttit fast i Minecraft spelandet, och spelat så jag nästan spruckit. Jag måste säga att jag älskar det <3
Hejdå bloggen
Var är önskebrunnen, vart är hoppet för en person i the gray zone. Det gråa har färgat av sig på mig, jag vill inte bli en i mängden. Men att våga är en sak jag aldrig kommer kunna, vad gör jag då?
