Tysta andetag
Mina andetag är tysta nu, så tysta att ingen kan höra dom. Är dom tysta för att jag gömmer mig, eller håller jag andan i väntan på magin. Mina ögon väntar på något stort, medans hjärtat hoppas för mycket igen. Andetagen brusar upp igen, jag vet inte om jag är avslöjad eller om magin börjar. Mitt hjärta säger med låg röst att inte hoppas, även om man kan se att den nästan brister av förväntningar. Vad händer om magin inte finns där, kommer hjärtat gå i tu då?
Vad händer om magin finns där, kommer jag veta det eller se det?
Vad händer om jag hoppas precis lagom, kommer jag överleva då. Vad händer om jag hoppas för mycket igen, kommer jag lyckass ta mig ur detta ochså. Tankarna rusar återigen och man känner sig hopplös, vad händer om jag känner fel eller om personen inte känner magin. Vad gör jag då, kommer jag orka leta vidare då. Jag sluter mina ögon och önskar en tyst önskan, inte för fort inte för sakta tillräckligt för att jag ska orka vidare. Min mage säger att jag bör sluta, men mitt hjärta säger oroa dig det kanske behövs. Jag vet inte längre vad jag ska tro eller göra, om jag ska ta ett steg frammåt eller bara vänta i tystnad. Vad händer om tjansen blåser förbi mig, och jag står kvar i drömmen av mina minnen igen. Jag känner en svag vind blåsa, vad händer om jag får det att blåsa förbi mig. Vad händer om skuggan är ett problem, vad händer om ljuset betyder mer problem. Borde jag vara tyst inomhus och vänta, eller borde jag försöka fånga magin. Mitt hjärta brusar upp och magen krampar, vad händer om jag gör fel.
Jag skymmer oroligheten med mitt leende, och sitter kvar. Kanske jag är menad att stå där jag är, kanske jag är menad att vänta på min tur. En tyst tår rör sig ner för kinden, men vem kan se den i mörkret. Vem vet kanske jag var menad till att existera utan en livspartner.
vem vet kanske jag är menad att existera utan magi i all evighet
Hejdå bloggen
