Hej Detta är jag, kanske inte helt från början men så tidigt som jag kunde hitta. Som alla andras liv har jag ochså problem, båda på insidan och utsidan. Mycket likt alla andra runt omkring mig, även folk jag aldrig träffat ochså. Mitt liv är som alla andras, fast bara med en gnutta problem, en tesked sorg och en stor portion kärlek. Jag gör denna bloggen för min egen skull, och vill att ni som läser denna bloggen ska ta mina ord med försiktighet. Det finns många dolda gångar i mitt huvud, mycket föträngt och mycket oarbetat som behövs göras. Skriva komentarer är helt okej såklart, men läs och tänk efter lite det är allt jag ber om.
När jag var liten var jag nog en mycket förvirrad själ, jag tror de flesta är det vid den åldern. Jag blev mobbad för mina syndrom redan när jag gick i sexårsgruppen, kanske inte så ovanligt men det tar mycket hårt på en. Visst det mesta är antingen föträngt, eller hänger kvar som en litet moln av oväder över huvudet. Jag minns vissa saker väldigt starkt som gör mig både lycklig, och lite nedstämd. Jag minns hur jag brukade skrika på skolgården om att jag ville ta mitt liv, jag är dock väldigt glad att jag aldrig var dum eller modig nog att göra det. Jag levde under den här tiden hoss mamma i ett åtta våningshus på kalendervägen. Inget drömmställe precis men det funkade, inte mycket man kan göra åt andra människors beteende. Jag var ingen stark person från börjar, kanske jag inte är nu heller. Men hur som helst så började allting där, min resa till den jag är idag började precis där.
Jag träffade ochså en av mina bästa kompisar i nu läget Rebecca, hon var en av dom få som såg mig som människa kändess det som. En som man kunde utrycka sina ord med, och även utrycka sin fantasi med ochså. Förutom henne så var min vardag inte så ljus, man insolerade sig själv i sitt rum för att man visste att om man gick ut skulle mobbarna komma. Rebecca var en person som gjorde mig till mig i dagens läge, och jag är oehört tacksam att hon finns kvar.
Dagarna gick och jag spenderade mer och mer tid inomhus, rädslan för att gå ut var alltid mycket stor. Så en dag bestämde sig mamma för att vi skulle flytta, till ett ställe som var 20 minuter utanför Göteborg. Hennes avsikter var goda, det vet jag idag. Men när jag fick höra det blev jag ledsen och arg på henne, jag ville inte flytta jag ville ju stanna. Där kommer andra saken som ofta ställer till i mitt liv, Förändringar det är en av de saker som har ställt till det och som fortfarande ställer till det i mitt liv. Jag upplever inte som andra att förändringar tar tid, eller att de ska ta tid. För mig kändess det som allt bara susade iväg. Så känner jag fortfarande ibland att jag blir rädd, blir rädd när förändringarna händer det är precis som om jag inte är beredd på det. Det är som om jag skulle vilja att alla dagar går i repris, och trotts att jag vill så fortsätter tiden utan mig.
Flyttan skedde över en helg precis innan jag skulle börja 2an, vi kom till ett ställe som min moster bodde vid. Det verkade trevligt, men som vanligt har man fel på den punkten ochså. Denna fina stad skulle bli ett helveta i minst 10 år om inte mer. Lättlurad, inte speciellt stark, gick konstigt och hade glasögon. Det verkade vara de perfekta ingridienserna till att bli utsatt för mobbning, minsta lilla fel på än så var de som flugor vid sopor. Två personer i mitt liv har lyckats hålla mitt huvud över ytan i över 10 år, även om jag har varit kanske det värsta att ens försöka hjälpa. Den första är min Mamma, hon har kämpat ensam med mig sedan jag var 5, visst pappa tog hand om mig varanan helg men han har aldrig sett hur jag kan blir. Jag bar på mycket som ung, och skolan och mobbningen gjorde inget lättare för mig. När jag började 3an så spydde jag varje morgon innan skolan, för att jag visste vad som väntade mig. Mamma gick dit stup i kvarten för att prata med dom, men INGEN reagerade som dom skulle. Själv har jag svårt och fatta hur mamma orkade med mig, hon hade sina egna problem och fick ingen avlastning heller. Jag inser idag att jag borde vara en bättre dotter och sköta mig mer, men även det tar stopp på nåt vis. Det gick så långt vissa gånger att jag inte ens gick till skolan, för att mamma höll mig hemma därifrån. Men trots detta reagerade ingen speciellt mycket, mina dåliga betyg fortsatte och mitt humör strök oftast med. Uppåt sexan sjuan var då mitt liv började gå helt åt helvete, och då menar jag rakt neråt. Mitt liv är så olikt alla andras, ingen vet hur jag mår. Ni kanske kan ha en aning men aldrig upplevt exact vad jag har känt. Mer om Sjuan och uppåt får ni en annan gång, då man kanske orkar skriva om det. Kramar till alla som jag känner ni vet att jag alltid kommer älska er
Jag kan säga med lugn att jag saknar min nyfikenhet på världen, även den syn jag hade just då. Jag såg inga gråa vägger, bara gångar genom dom. Jag saknar att få överaskningar, jag saknar att få uppleva livet genom andras ögon. Trotts att jag saknar min nyfikenhet, har jag hopp om framtiden. Det känns som jag är tillräckligt nära den, för att tro på den. Snart lämnar det sista av tvivel kroppen, och vem vet vart det för mig. Men ibland tycker jag det är roligare att inte veta, eller så är det ett kall från mitt gammla jag som är på väg tillbaka.
Hejdå bloggen
