Kärlek i livet
Ibland grubblar vi alla över kärleken i livet, inte minst jag då. Men någonstans vet jag att jag alltid gjort det, ni vet den där lilla delen i hjärtat som har varit förvunnet ett bra tag. För mig finns det dock ett stort hål där nu, tack vare två stycken som inte längra finns i mitt liv. Jag grubblar mycket på den händelsen, trots att jag vet att jag borde låta bli. Men det är nog normalt och grubbla, speciellt när en sådan händelse händer. Jag minns dom två som en stark del av mitt liv, den ena var min första pojkvän den andra min själsfrände och bästa vän. Den tiden ligger bakom mig, men det är fortfarande stora luckor o mitt minne. Dessa luckor inehöll minnen av er två, men dom tinar bort sakta sakta med tiden.
För mer än ett år sedan så fick jag den mest traumatiska saken en människa kunde få, sitt hjärta sönderslitetoch sårat svårt. Min bästa vän som jag hjälpt genom större delen av gymnasiet, och även hon jag hjälpt göra slut med sin dåvarande pojkvän helgen innan. Sen min dåvarande pojkvän som hade velat göra slut i 1 och en halv månad, anledningen var att jag facktist inte ringde så mycket och när jag gjorde det så bad jag bara om en massa grejer. Svåra grejer det där, jag förlät dom aldrig för det lika bra det antar jag.
För mer än ett år sedan så fick jag den mest traumatiska saken en människa kunde få, sitt hjärta sönderslitetoch sårat svårt. Min bästa vän som jag hjälpt genom större delen av gymnasiet, och även hon jag hjälpt göra slut med sin dåvarande pojkvän helgen innan. Sen min dåvarande pojkvän som hade velat göra slut i 1 och en halv månad, anledningen var att jag facktist inte ringde så mycket och när jag gjorde det så bad jag bara om en massa grejer. Svåra grejer det där, jag förlät dom aldrig för det lika bra det antar jag.
Nu sådär ett år senare saknar man endå en annan människa i livet, men jag tänker ta det lugnt frammåt i villket fall. Fortfarande känslan av ensamhet som trycker på, ni vet dom där ensama kvällarna när man tänt ljus. Det kan lika väl vara en morgon när solen börjat gå upp, eller när man ser ett par passera en. Hårt kanske men det funkar, jag menar väntar jag så kanske jag finner dig. Spelar ingen roll villket kön, om du finns där så hittar vi kanske varandra en dag. När den dagen är kommen, så ska jag skryta med allt jag har om dig. Men tills dess väntar jag, och dränker min längtan efter någon med ett par spel, vänner och min familj. En dag hoppas jag att jag inte är en sådan grinolle, då jag facktist har styrkan att inte gråta för det minsta. Men just nu läker jag fortfarande, och det är bra och gråta det lättar. Så tills dess har jag mina älskade familjer, och mina underbara kompisar nära som långt borta. Tack alla :D
