tearsofblue.blogg.se

Mitt liv är inte enkelt, det är ingens egentligen. Min blogg handlar om mitt liv, vad som hände, vart det fört mig idag, vad jag vill gå nu. Allt som jag lever med varje dag, mina oroliga tankar. Ja det mesta som en sådan som jag kanske egentligen borde släppa.

Ett svar som alla kan se

Publicerad 2014-10-12 12:44:40 i Allmänt

 Tänker börja hälsa till mr Eric som förmodligen är någon jag har känt, du vet ingeting. 
Alla som känner mig, mina vänner som varit där från start vet att beslutet om nisse vägde tugnt. Men det var antingen att avliva honom, eller att låta honom självdö på soffan utanför mitt rum. Den sista dagen i hanns liv hade han så ont att han inte ens kunde spinna längre, han drog sig undan och var så osocial pga sin smärta att han inte kände igen honom längre. Så Eric vad gjorde jag för fel?, jag avlivade Nisse för hanns bästa. Det vet nog alla som läser, och alla som är mina riktiga vänner ocshå. Alla som har katter vet att det blir tomt efter en katt har avlivats, och att jag är i tankarna om en ny katt är ingen hemlighet. Detta har jag dock inte tänkt förrän minst några veckor efter hans avlivning, då jag och min mamma kom överens om detta. För både jag och mamma tyckte att det var för tomt här hemma, och vår andra skönhet kände sig ochså ensam. Så vi bestämde oss för att försöka skaffa en ny katt, självklart har jag inte gått vidare helt ifrån nisse han var en legend i mina ögon. Det är fortfarande svårt att fatta att den tjockisen inte kommer springande emot mig längre, men att avliva honom för hans egna bästa är inte att döda för en kattunge. Någon gång vill man gå vidare, och fylla lite av det tomrum min älskling lämnade efter sig.

Hejdå bloggen<3

En drömmares väg

Publicerad 2014-10-02 00:07:46 i Allmänt

Om jag fick önska skulle jag rikta mig utåt, vara den underbara personen jag kan vara. Men tiden efter Nisses avlivning har fått mig och känna mig ensam. Det känns fortfarande som de flesta av mina vänner mer eller mindre försvunnit, och att man står kvar någonstans i mitten. Mina sår börjar läka nu, det har trotsallt gått en månad sedan han försvann. Jag vill ha tillbaka någon slags livsglädje, men det känns bara tyngre nu mera. Jag vill bli dragen på äventyr jag med, jag vill ha vänner som drar ut mig på fester bara för att få mig ut ur rummet. Men det känns som de som skulle kunna göra detta finns lite för långt borta, eller så måsta man fråga innan. Tro mig jag kan fråga men det känns inte som någon som är nära vill det, det känns en anning hopplöst.
 Det känns mer och mer mörkt i mitt rum, visst jag kan ta mig ut ur mitt hål själv men det känns så djupt. Alla som varit där vet vad det handlar om, man kommer oftast upp själv men ibland behöver man uppmuntran för att det ska hända. Men för mig står tiden stilla, framtiden är förutbestämd kanske men den känns för långt ifrån mig just nu. Jag vill ochså kunna göra spontana saker som alla andra, men att göra dom ensam är inget jag önskar. Vad gör jag för mörkret skadar mig på mer sätt en ett numera, ensamheten fanns där. Tankarna fanns där med, men inte all denna sorg och ensamheten tar över hela tiden. Men mitt liv är väll i detta hålet i sådana fall, där ska jag förbli tills någon ser detta och kanske sätter mig fri en gång för alla. 

Hejdå bloggen
 

Om

Min profilbild

Angie

Är en tjej på 21 år än så länge som skriver om känsliga delar av livet och ibland inte alls känsliga saker för mig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela