tearsofblue.blogg.se

Mitt liv är inte enkelt, det är ingens egentligen. Min blogg handlar om mitt liv, vad som hände, vart det fört mig idag, vad jag vill gå nu. Allt som jag lever med varje dag, mina oroliga tankar. Ja det mesta som en sådan som jag kanske egentligen borde släppa.

Jag vill bli Nyfiken igen

Publicerad 2013-03-06 22:05:10 i Allmänt

Jag vill bli Nyfiken på livet igen, Nyfiken på allt som har med livet och göra. Så som jag var innan allt hände, så som jag borde vara nu ochså. Nyfiken på hur det är och resa, hur det är att bli kär igen. Nyfiken på hur det är att slå någon i spel, eller hur det är att kyssa någon igen. Nyfiken på hur en date skulle vara, eller en bio träff. Ligga under en stjärnhimmel och bara prata, eller att någon bjuder på en varm rätt. Livet har många korridorer, men jag har fastnat i en jag inte gillar. Jag vill inte sitta här i den färglösa salen, jag vill ut och kunna bli mig själv igen. Uppleva värme, uppleva hopp. Uppleva kärlek, uppleva allt som possetivt som finns och uppleva.
Jag kan säga med lugn att jag saknar min nyfikenhet på världen, även den syn jag hade just då. Jag såg inga gråa vägger, bara gångar genom dom. Jag saknar att få överaskningar, jag saknar att få uppleva livet genom andras ögon. Trotts att jag saknar min nyfikenhet, har jag hopp om framtiden. Det känns som jag är tillräckligt nära den, för att tro på den. Snart lämnar det sista av tvivel kroppen, och vem vet vart det för mig. Men ibland tycker jag det är roligare att inte veta, eller så är det ett kall från mitt gammla jag som är på väg tillbaka.
Hejdå bloggen

Kommentarer (0)

Sena nätter och svårflörtade drömmar

Publicerad 2012-12-20 01:45:06 i Kärlek

Sitter i ett hus fyllt med värme och kärlek, med tysta små tassanden runt om i huset. Utanför fönstret ligger snön djupare än vanligt, och endå har det inte slagit mig att julen bara ligger 4 dagar bort. Istället sitter jag och grubblar på saker som jag borde släppa, saker som inte hör till julen alls. En tyst tanke ligger och gnaggar mig i bakhuvudet, när blir de svårtflörtade drömmarna sanna. En bättre fråga skulle vara om de blir sanna, min vilda fantasi skenar ständigt iväg på nya äventyr. Nya platser, ensamma stunder, mystiska möten med den rätta. Så satt man fast igen, fast i detta ständigt dagdrömmande tillstånd. En djup suck ekar i mitt huvud, om det endå vore så bra. Jag återuptar fattningen till en viss nivå, och sakta så ler jag lite åt mina löjliga och för fantasi fulla drömmar. Det händer bara i sagor, det kommer nog aldrig hända mig.
Endå så fortsätter mjuka drömmar flyta förbi, en dag kanske man får känna den varme känslan av kärlek igen. De senaste gångerna har det bara varit en kall klump av is, som sakta runnit ner igenom kroppen. Jag intalar mig själv ofta att jag kommer klara mig igenom det här, det kommer jag säkert göra ochså. Men ingen sa till mig att det skulle vara så här svårt, antar att ingen egentligen kan förutse det. Det är väl min nackdel med att vara lite av den romantikern jag är, det ständigt dagdrömmande tillstånd jag kan ha ibland. Försöker komma tillbaka till verkligheten då och då, men känns inte som jag kommer tillbaka helt.
 
Svårt att måla upp flera tavlor över senarion som aldrig kommer hända, ännu svårare och ta sig ur dom. Man ligger sena nätter fast i det dagdrömmande tillståndet, tills natten sakta sveper med mig i en dans. Jag dansar tyst i mina drömmar tills dagen kommer, även om jag är skärp så dansar jag endå tyst och deskret under dagen. Mitt vakna tillstånd blir plötsligt så tröttsamt, jag vill fly iväg till tankarna, till en annan del och ett annat universum. Mina tankar dansar iväg igen, mitt hjärta börjar sakta slå snabbare. Jag kan vara enda del av mina dagdrömmar, och kan varenda ord. Slutar sakta att dansa när jag inser att jag redan varit där, när jag inser att jag aldrig kommer vara där.
En person i mask pryder mitt huvud, en skugga härjar i mitt hjärta. Varje vaken sekund så påminner du mig att du finns där, varje sovande sekund så drar du ennu en tråd från mitt hjärta till dig. Tysta viskningar i natten, höga skrik i mina tankar. Kommer jag få träffa dig i månens ljus igen? eller har du redan bestämt dig för att gå. En öm kyss på min kind, en ohörbar kärleksförklaring från mitt hjärta. Varför försvinner du från mig när morgonen gryr, varför dansar du ständigt i bakhuvudet när solen står högt. Jag vill ständigt återvända till dig, trotts att jag så många gånger har förbjudit mig själv till det. Mina tankar rasar emot mitt hjärta, jag ligger i en ständig fajt med mig själv. Vem vinner jag eller mig själv, vem kammar hem segern om hur jag ska bete mig. Plötsligt tystnar allting, och jag sitter helt själv igen. Tankarna blir helt blanka, och hjärtat bultar tyst i bröstet på mig. Jag ser mig förvirrat omkring, när allt blivit tyst gör det bara ont.
 
Varför denna smärta när jag är smart nog att veta att det kommer någon tillslut, varför denna ensamhet när jag vet att jag inte väntar förgäves. Varför dessa tysta tårar, när jag vet att de inte tjänar något till?
 
Hejdå bloggen
 
Kommentarer (0)

Kärlek i livet

Publicerad 2012-11-15 17:54:00 i Allmänt

Ibland grubblar vi alla över kärleken i livet, inte minst jag då. Men någonstans vet jag att jag alltid gjort det, ni vet den där lilla delen i hjärtat som har varit förvunnet ett bra tag. För mig finns det dock ett stort hål där nu, tack vare två stycken som inte längra finns i mitt liv. Jag grubblar mycket på den händelsen, trots att jag vet att jag borde låta bli. Men det är nog normalt och grubbla, speciellt när en sådan händelse händer. Jag minns dom två som en stark del av mitt liv, den ena var min första pojkvän den andra min själsfrände och bästa vän. Den tiden ligger bakom mig, men det är fortfarande stora luckor o mitt minne. Dessa luckor inehöll minnen av er två, men dom tinar bort sakta sakta med tiden.

För mer än ett år sedan så fick jag den mest traumatiska saken en människa kunde få, sitt hjärta sönderslitetoch sårat svårt. Min bästa vän som jag hjälpt genom större delen av gymnasiet, och även hon jag hjälpt göra slut med sin dåvarande pojkvän helgen innan. Sen min dåvarande pojkvän som hade velat göra slut i 1 och en halv månad, anledningen var att jag facktist inte ringde så mycket och när jag gjorde det så bad jag bara om en massa grejer. Svåra grejer det där, jag förlät dom aldrig för det lika bra det antar jag.

 
Nu sådär ett år senare saknar man endå en annan människa i livet, men jag tänker ta det lugnt frammåt i villket fall. Fortfarande känslan av ensamhet som trycker på, ni vet dom där ensama kvällarna när man tänt ljus. Det kan lika väl vara en morgon när solen börjat gå upp, eller när man ser ett par passera en. Hårt kanske men det funkar, jag menar väntar jag så kanske jag finner dig. Spelar ingen roll villket kön, om du finns där så hittar vi kanske varandra en dag. När den dagen är kommen, så ska jag skryta med allt jag har om dig. Men tills dess väntar jag, och dränker min längtan efter någon med ett par spel, vänner och min familj. En dag hoppas jag att jag inte är en sådan grinolle, då jag facktist har styrkan att inte gråta för det minsta. Men just nu läker jag fortfarande, och det är bra och gråta det lättar. Så tills dess har jag mina älskade familjer, och mina underbara kompisar nära som långt borta. Tack alla :D
Kommentarer (1)

Om

Min profilbild

Angie

Är en tjej på 21 år än så länge som skriver om känsliga delar av livet och ibland inte alls känsliga saker för mig

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela