Sena nätter och svårflörtade drömmar
Sitter i ett hus fyllt med värme och kärlek, med tysta små tassanden runt om i huset. Utanför fönstret ligger snön djupare än vanligt, och endå har det inte slagit mig att julen bara ligger 4 dagar bort. Istället sitter jag och grubblar på saker som jag borde släppa, saker som inte hör till julen alls. En tyst tanke ligger och gnaggar mig i bakhuvudet, när blir de svårtflörtade drömmarna sanna. En bättre fråga skulle vara om de blir sanna, min vilda fantasi skenar ständigt iväg på nya äventyr. Nya platser, ensamma stunder, mystiska möten med den rätta. Så satt man fast igen, fast i detta ständigt dagdrömmande tillstånd. En djup suck ekar i mitt huvud, om det endå vore så bra. Jag återuptar fattningen till en viss nivå, och sakta så ler jag lite åt mina löjliga och för fantasi fulla drömmar. Det händer bara i sagor, det kommer nog aldrig hända mig.
Endå så fortsätter mjuka drömmar flyta förbi, en dag kanske man får känna den varme känslan av kärlek igen. De senaste gångerna har det bara varit en kall klump av is, som sakta runnit ner igenom kroppen. Jag intalar mig själv ofta att jag kommer klara mig igenom det här, det kommer jag säkert göra ochså. Men ingen sa till mig att det skulle vara så här svårt, antar att ingen egentligen kan förutse det. Det är väl min nackdel med att vara lite av den romantikern jag är, det ständigt dagdrömmande tillstånd jag kan ha ibland. Försöker komma tillbaka till verkligheten då och då, men känns inte som jag kommer tillbaka helt.
Svårt att måla upp flera tavlor över senarion som aldrig kommer hända, ännu svårare och ta sig ur dom. Man ligger sena nätter fast i det dagdrömmande tillståndet, tills natten sakta sveper med mig i en dans. Jag dansar tyst i mina drömmar tills dagen kommer, även om jag är skärp så dansar jag endå tyst och deskret under dagen. Mitt vakna tillstånd blir plötsligt så tröttsamt, jag vill fly iväg till tankarna, till en annan del och ett annat universum. Mina tankar dansar iväg igen, mitt hjärta börjar sakta slå snabbare. Jag kan vara enda del av mina dagdrömmar, och kan varenda ord. Slutar sakta att dansa när jag inser att jag redan varit där, när jag inser att jag aldrig kommer vara där.
En person i mask pryder mitt huvud, en skugga härjar i mitt hjärta. Varje vaken sekund så påminner du mig att du finns där, varje sovande sekund så drar du ennu en tråd från mitt hjärta till dig. Tysta viskningar i natten, höga skrik i mina tankar. Kommer jag få träffa dig i månens ljus igen? eller har du redan bestämt dig för att gå. En öm kyss på min kind, en ohörbar kärleksförklaring från mitt hjärta. Varför försvinner du från mig när morgonen gryr, varför dansar du ständigt i bakhuvudet när solen står högt. Jag vill ständigt återvända till dig, trotts att jag så många gånger har förbjudit mig själv till det. Mina tankar rasar emot mitt hjärta, jag ligger i en ständig fajt med mig själv. Vem vinner jag eller mig själv, vem kammar hem segern om hur jag ska bete mig. Plötsligt tystnar allting, och jag sitter helt själv igen. Tankarna blir helt blanka, och hjärtat bultar tyst i bröstet på mig. Jag ser mig förvirrat omkring, när allt blivit tyst gör det bara ont.
Varför denna smärta när jag är smart nog att veta att det kommer någon tillslut, varför denna ensamhet när jag vet att jag inte väntar förgäves. Varför dessa tysta tårar, när jag vet att de inte tjänar något till?
Hejdå bloggen
