Synden straffar sig själv
Jag frågade min vän här om dagen hur Amanda hade varit efter allt, och hur det var för henne med allt. Jag var dock inte förvånad vad som hänt,allt hade rent ut sagt skitit sig. Kan man ju tänka sig eftersom de flesta i skolan kände mig, och lärarna tyckte om mig ochså. Jag fick höra att Pierre gett Amanda ett saningens ord, och att han bara pratat med henne när det verkligen behövdess. Hon var inte populär alls bland de andra eleverna, och Mikaelhan fick inte komma inom skolans område sa t.o.m. lärarna. Det känns på något sätt skönt, jag trodde aldrig lärarna skulle stå upp för mig även om jag inte fanns där längre.
Detta var en gång min bästa kompis, en person jag hjälpte att komma upp på benen igen. Hon jag offrade allt för, så att hon skulle komma tillbaka till skolan. Hon var en person som var som min själsfrände, men samtidigt bara en väldigt bra kompis. Vi förstod varandra väldigt bra, konstigt att jag inte förstod det sista du någonsin sa. Jag borde egentligen fattat mer, men nu ja nu är det redan försent. I mitt minne kommer du alltid finnas kvar, som personen du alltid var. Den du blev senare är en ond tvilling till den riktiga Amanda, saknar det forna du men det finns inget kvar att göra nu. Jag glömmer aldrig hur vi gick timtals på stan, pekade och skrattade åt allt som små barn. Vi kunde misstolka allt och ingenting, och vi levde för stunden. Den platsen i mitt hjärta du hade finns alltid kvar, även om den blev söndertrasad av dig. Jag har gått vidare ifrån dig, men smärtan du gav mig ligger fortfarande djupt. Önskade dock att vårt liv tagit en annan vändning, jag menar jag såg fram emot att ha dig som en av dom vännerna som fanns kvar. Men allt är förlorat nu, det finns inget någon av oss kan göra, och det är jag glad för. Den du har blivit inser skadan du gjort, men är blind av kärleken du snott. RIP Kompisen som jag hade för ett kort tag, ses aldrig mer hoppas jag.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
