Kärlek för mig
Jag mår dåligt, nej vet du va jag mår sämmre än sämst. Men i början var det inte så, då var det röda kuddar och hjärtan överallt. Man går som i en trans, och är blind för allt annat. Man märker de små sakerna som får en lycklig, och man försöker sitt bästa för den andra parten ochså. För mig försvann den tiden på en sekund, det kunde varit kortarre men det kändess som bara ett få sekunder. Jag föträngde dom mycket lättare än jag trodde att jag skulle, men smärtan bränner endå. Även om jag har mer hopp än dagen innan, så sitter vissa sår djupare än andra. Jag menar det fanns bra saker med mitt ex, men om han och hon hade gjort på ett annat sätt kanske vänskapen hade bestått. Ödet kanske ville sätta mitt liv på en ny prövning, kanske ville smälta ner allt och se hur lång tid det tar för mig att bygga upp det igen. Visst går hjärtan itur ibland, visst är man kanske inte menade för varandra. Alla som stöttade mig mest när detta skedde vet mycket väl vem jag dömmer mest, dom skulle nog säga att det var hon. Men de har ochså fel, hon är den jag saknar mest. Men han är den som fick mest, för han var den jag raderade helt. Små små fragment finns kvar inget mer, av henne finns allt kvar.
I dagens läge har inte det förändrats mycket, gatorna vi en gång gick på, floden vi en gång satt vid, bänken vi en gång berättade våra drömmar vid. Skolan som en gång var platsen vi möttes, allt blir suddigt igen. Även om platserna i sig inte skadar mig, så ser man minnen som ständigt visar vad men en gång hade. Drömmar, hopp, men framförallt men själsfrände. Även en vän kan vara det, och hon var som jag bara en smula anorlunda. Saknaden av henne är smärtsam, men även det lär jag mig av. Smärta är inget nytt för mig, och inte farväl heller för den delen. Det svåraste för mig är att förstå vad som hände, hur kunde hon bara göra sådär. Jag undrar om hon någonsin tänker tillbaka på mig, undrar om hon ångrar sig. Tankarna stoppas av ilskna tårar som rinner ner för kinderna, ingen ide att tänka tillbaka snart har det gått 2 år.
Kärlek för mig är en varm känsla, en känsla jag en gång hade men förlorade den. En trygghet förutom livet själv, en själ jag kunde dela tankarna med. En person som älskade mig för mig, men vände ryggen åt mitt håll för en sådan skitsak. Smärtan lär mig att det finns bättre, men att komma för långt ifrån den tiden gör ont i sig. Jag kan inte gråta inför er, ni är de jag håller av ni ska se mitt leende inte min sorg. Mina problem ska förbli mina, leendet håller ni nyckeln till. När jag inte orkar le är då jag drar mig iväg för en stund, och när jag kommer tillbaka ska jag få er och skratta och le med er. Ni är min styrka, även om jag verkar otacksam tro mig ni är min styrka.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
