Försäkringskassan
Den här dagen har varit mentalt störd, och fysiskt krävande. Virituella kramar och pussar hjälper inte, inte ens min favvo låt får mig på humör. Även om 3 månaders planen för skiten är lagd, känner jag att det kommer gå så fel som det kan gå. Varför kan dom inte inse vad dom gör, varför kan det inte se de vi ser varje dag. Folk som jobbar dyngnet runt för att försörja sina familjer, folk som går under pga er. Ni ser bara namn på papper, ni ser inte ens att dessa folk behöver det lilla de får av er. Endå ska ni in i varenda kryphål och titta, ni ska lägga er i folks lycka. Hur ska folk orka kämpa egentligen, när ni mixtrar med allt och inget. Tur att man har lite livsglädje kvar för att orka leva vidare, och jag kan bara säga att vår käre stadsminister är inte bättre han. Jag suckar bara djupt åt alla möjliga sitvationer, vi med handikapp eller fattigdom har ingen chans i dagens samhälle.
Dagens samhälle är så krävande för alla, jag menar ingen vill vara handikappad. Vad tror dom egentligen, att alla skriker TJOHO och är lyckliga när man knappt orkar jobba heltid för sitt handikapp. Jag menar att vara handikappad är inte liksom en dans på rosor, men enligt Reinfeldts kära parti är det. Jag skulle defenetivt inte vilja födas in i samhället, så dåligt som det är. Bara de med pengar kan ha det bra, vi som har handikapp ska straffas så mycket det bara går. Ja ni ingen har det lätt, men jag ska inte klaga egentligen. Men det är bara jobbigt med den "fantastiska" hjälpen man får idag, från både staten komuner och hela sverige. Inget funkar korrekt, allt är ständigt i obalans med allt annat. Att försöka resa sig upp igen kommer bli svårt, men jag hoppas det går snabbt så jag slipper ligga där igen. 5 kilo jord över sig igen är jobbigt och tungt, räcker med 10 kilo jorden jag precis grävt mig upp ifrån. Jag hoppas ingen råkar ut för denna skiten, önskar att fler kunde reagera och börja protestera mot allt sådant. Lite mer rättvisare värld, och lite mer rättvisare sverige.
Hejdå bloggen
