Min defenation av känslor
Hur kan jag vara lycklig när det finns så mycket att sörja, hur kan jag sörja när det finns så mycket att glädjas åt. Svårt att välja ett av dera, samtidigt kan ett val ändra en hel historia. Livet är fulla av dessa beslut, att välja rätt väg är inte alltid så lätt.
I dagens läge har vi ungdomar mycket att stå i, vi måste se ut på ett visst sätt för att bli accepterade. Vi måste kunna allt om inget, vi måste orka med det trycket som finns på oss. Vi måste orka jobba, vi måste alltid se ut som fotomodeller för att vara helt okej. Även om många av oss tycker att vi kan se ut som vi vill, finns alltid den lilla vrickade bilden i bakhuvudet av vad man borde se ut som. Är du överviktig räknas du som ful, är du invandrare räknas du automatiskt som kriminell. Är du smal räknas du automatiskt som hora eller att du har aneroxia, och folk frågar varför man stänger in sig. Skolorna går under, elever tar livet av sig. Lärarna vänder dövörat till, och psykologer får man bara gå om du har tillräckligt lite problem. Det förvånar mig inte att folk hatar sig själv, det förvånar mig inte att folk vill bort härifrån. Kan inte tänka mig något svårare än att hålla fast vid det lilla batteri av energi man har, när det tar slut försvinner resten av lusten till liv med det. Jag har känt det många gånger i mitt liv, men detta är en vänd punkt för mig ialafall. Känns jobbigt att höra om alla förhoppningar som spricker för var dag, alla självmordstankar folk kan ha. Hur gärna jag än skulle vilja hjälpa dom, känns det bara hårt att ens försöka. Alla dessa ledsna inlägg om förstörda liv, alla dessa farväl som kanske skriks ut av en 8 årig kille på en skolgård. Livet blir bara hårdare och hårdare att leva, mer och mer krav sätts på alla. Ungdomsgårdar och fritidsgårdar plockas bort, och sedan klagar de på kriminaliteten!. Det är inte konstigt att alla är så slut på energi, inget håller alla vill bara sova föralltid. Dina inkomster sänks för att ditt barn tjänar pengar, varför då? ska inte vi som får det bra ställt ha det lite så ochså någon gång.
Det är inte konstigt att folk väljer den lätta vägen ut, inte konstigt att vi ligger i en evig tystnad av sorg. Nog har jag hopp om samhället, men det känns som allt utvecklas åt fel håll. Saknar att bli accepterad, Saknar att kunna gå utan att bli dömd. Varenda person ute gå gatorna bli dömda, även hur rik, hur snygg eller hur bra klädd du är. Vårt samhälle måste börja vända snart, lärarna behöver ta tag i allt som sker. Vi behöver fler glädjespridare, vi behöver fler som orkar lyssna när andra skriker. Utan dom skulle många av oss vara döda nu, utan dom skulle mitt hopp inte vara där det är.
Hejdå bloggen
