Inte brevid utan mitt emellan
De är svårt att välja sida i världen, och ännu svårare att veta om det är rätt. Från ena sidan kan de verka rätt, men om man ser det från andra sidan kanske det är helt fel. Att ha skilda föräldrar är ett bra exempel på att hamna i klämm, speciellt mina. Jag menar inget illa med dom, de är underbara föräldrar men de är båda för envisa och bittra på varandra för att ens prata. Tro mig det är den största sorgen i mitt liv, att de inte kan prata med varandra. När jag var lite var det oftast att jag fick springa med pappren hit och dit, och att jag fick göra massa grejer åt dom. Det värsta var den ständiga kampen mellan dom, vem är bäst?
Som barn tänker man nog inte mycket på vem som är bäst, inte vad jag tror ialafall. Det värsta för ett barn i klämm, oavsett ålder eller kön är att höra föräldrarna snacka skit om varandra. Det har jag hört ifrån båda sidor, och det är tungt att ens tänka på. Jag kom ihåg en gång när jag var liten, då hade jag problem med andningen och mamma ringde pappa och de båda var i varandras närhet utan att slå ihjäl varandra. Det där gjorde mig lycklig, att de facktist pratade med varandra utan att det blev slagsmål. Även om jag förstår mycket väl vad en skilsmässa betyder, känns det jobbigt att sitta i min sits. De bråkar och grälar som små barn, om sådanna skit saker egentligen. Jag ska ju inte gnälla egentligen, jag har det bra med dom. Men känslan att inte vilja prata så mycket om dom inför varandra är tungt, man känner sig mest av allt skyldig. Skuldkänslor upp till öronen för inget egentligen, men endå sitter man här och gråter av tanken.
Ja jag vet att det vore för mycket att hoppas på, jag vet att jag inte borde tänka ditåt. Jag förstår att det aldrig kommer hända mig, att för en gång skull få lugn och ro. Ett av mina tidigaste minnen brukar jag ofta tänka på, första gången jag blev biten av en häst. Då var Mamma och Pappa med mig, vi fick hem tillsamans. Jag skulle aldrig ärligt kunna säga i dagens läge att jag skulle vilja ändra ödet för de två, så att de två var ihop igen. För jag vet att Mamma är lyckligare på sitt håll, och detsamma med pappa. Men om jag fick önska för en gång skull, skulle jag önska fred mellan dom en lång vapen vila. Visst dom båda kanske är villiga till det vad vet jag, jag bara önskade att någon tog steget till det i så fall. För mig hade en vapen vila iniburit ett lugn i mig, utan att behöva oroa sig för att prata för mycket om den andra för den ena. Utan att oroa sig för villken sida man jämt måste välja, villket parti som är bäst. I detta fallet är mitt eget bäst, så jag står kvar här mitt emellan allt och inget. Mitt emellan Tystnaden och skrikandet, mitt emellan kärleken och hatet. Här lär jag stå kvar tills dom försvinner, men då kommer jag endå finnas på samma ställe mitt emellan dom och evigheten.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
