Studenten villka minnen
Studenten var för mig både lycklig och sorglig, en stund då jag fick släppa loss och vara vild. Jag saknar timmarna på rasterna med vänner, skanar lärarna som såg till att man mådde bra. Jag saknar en vän som försvann i mängden igen, och minnena bara tar stopp. Nog för att sakerna blivit mer komplicerade, men jag vet inte egentligen vad jag skriver. Allt känns bara som ett rasande torn, tornet byggd av mina känslor som redan verkar vara på väg o falla. Det känns konstigt i mitt hjärta nu, bara tomt och ensamt. Kan det bero på att jag är ensam, kan det bero på att jag nåt en återvändgränd igen.
Jag är väll lite trött, jag är väll lite ensam. Antar att tiden att vara ensam tär mer på kroppen en vad man kan tro, en kram gör så mycket för mig egentligen. En blick värmer hjärtat, ett hej får mig på benen igen. Jag vet inte för många farväl är väll för jobbigt, eller alla ner klankningar. Trött på ensamheten, trött på alla som vill förstå. Vill ha någon som förstår, och vill finnas vid min sida.
