Hur?varför?
Jag känner mig ensam, trött och helt åt helvete. Humöret svänger som en väg, och jag är nere krypandess igen. Det gör ont i bröstet, och tårarna går snart inte att hejda. Varför är jag så trött på allt, jag vill inte vara så här nere igen. Det känns som någon har hittat mitt brustna hjärta, och börjat stampa på det tills det blöder. Det gör så ont att jag vill gråta, det känns så ensamt att jag vill inte vara här mer. Hur ska man orka när man sitter fast igen, varför orkar jag inte ta mig upp igen. Att ens orka hålla ögonen öppna gör ont, ensamheten är inget jag trivs i eller vill vara i. Tystnaden bryter ner mig bit för bit, och tankarna skenar iväg igen.
Det känns hårt att misslyckas det man trodde att man lyckats med, och när man ser det blir neråtfallet hårdare än någonsin. Jag önskade att jag bara kunde le åt mina problem, och sluta titta tillbaka. Men det ser ut som mitt problem förföljer mig även hit. Ensam på vägen ibland en massa par som inte verkar märka mig, jag vet inte kanske jag bara är gnällig. Men jag saknar känslan av att må bra, och att känna att allt är på sin plats. Jag saknar glädjen av att få ett sms då och då, att inte känna mig totalt bortglömd. Jag saknar att ha någon som får mig att gå upp på morgonen, någon som stöttar mig när jag inte orkar stå mer. Jag saknar att orka leva mitt liv, även om jag knappt kunde le just då.
