Den som trodde tiden stog still
Det är alltid tiden som skrämmer mig mest, inte tecken på förändring eller hur många människor som har försvunnit. Det är alltid tiden som skrämmer mig, om jag fick önska skulle jag vilja stanna tiden nu. Jag vill vara i den här åldern föralltid, på den här platsen där jag listar ut både A och O på samma gång. När man sitter med två ändar och vet inte riktigt hur man ska pyssla ihop det, jag vill väll detta mest för att framtiden känns inte som något jag skulle vilja just nu. Mer eller mindra så kommer den och jag är berädd på det, men samtidigt så lever man i hopp att man slipper gå igenom en del saker ensam. Så stog man återigen på den smala stigen i skogen, där man lovade sig själv att inte gå på igen. Men när man hamnar där är man mer eller mindre fast, och man vet inte riktigt om det är rätt eller fel.
Men är det så fel att önska den närhet jag behöver, jag vet att många njuter av att vara singel men jag känner att jag inte får ut något av det alls. Plötsligt så vandrade sinnet till det igen, den där platsen som man inte ska hamna på. Kanske det är en aning sent, kanske jag har för kort tålamod. Bara kanske börjar tålamodet tryta för jag orkar inte, att kämpa ensam i dessa sitvationer är tufft. Vissa klarar av sånt, andra gör det inte. Jag vill inte ge upp men att se månen som den enda som vakar över dig, känns lite för tyst. Det sägs att det tar två för att viska, men om jag viskar vem svarar då?.
Hejdå bloggen <3
Hejdå bloggen <3
