Kärlekens färg är grå vänskapens färg är gul tårarnas färg är blå
När man ser upp till människor är det svårt att tänka annat, när deras sätt att vara förgyller en hel dag.
När allting snurrar i takt, bara för att man har någon och vara med. Men vad gör man när den här personen krossar allting med en enda sak, och allting om personen blir svart och smutsigt. Antingen stannar man kvar för att se om personen kan bli den den var, eller så vänder man ryggen åt den för att man inte orkar längre. Jag vände två personer ryggen för någon dag sedan, det var lika smärtsamt som vanligt. En av dom hade jag glidit ifrån, den andra hade jag nästan glömt. Ingen av dom var rena för mig, inte för att alla mina kompisar äe detta men jag ser det så. Jag har inget samanhang med en person som inte gör mig gott, ibland kan jag ha fel och ibland har jag rätt.
Ibland blir det svårt och släppa att mina vänner blir färre, vissa försvann för att vi växte ifrån varandra. Andra försvann för att de betedde sig illa, och vissa försvinner bara in i dimman. Jag oroar mig mycket för det, men som en god vän sa till mig att alla som är kvar är dom som är äkta vänner. Jag tror det ochså, klart saknar man vissa man gett upp. Men någonstans kanske det var bättre så, och någonstans så gjorde jag mig av med en av dom för min närmaste väns skull. Man skadar inte en person jag känner och bryr mig om så väl, utan att jag ochså försvinner .
Dessa slingriga vägar tar mig frammåt, även om jag inte alltid gillar vägarna själv så måste jag leva med dom.
Hejdå bloggen <3
Hejdå bloggen <3
