Hundra tankar i ett dammigt rum
Tiden bara svishade förbi igen, tyst obemärkt och osedd. Dammet i mitt rum har samlat på ställen man trodde man städat precis, och en glimt av solen strömmar igenom fönstret. Jag trodde aldrig jag ens skulle komma såhär långt i mitt liv, inte för att jag påstår att jag gjort något som alla kan förstå. Men att gått igenom nästan halva livet och en fjärde del att säga att man vill dö, är i mina ögon ganska stort. Att förlora kära vänner, och gammla förälskelser utan att sedan försvinna helt är ochså stort. Ni alla som läser har säkert varit med om ett och annat ochså, jag känner mig visare än skoltiden villket jag säkert är men samtidigt känns det lite sorgligt. Minnen är det enda som jag inte tål ibland, inte för att dom var dåliga utan för att dom var bra. Att sakna någon från sitt förflutna är både jobbigt och ledsamt, inte för att jag vill ha tillbaka personen utan för att personen finns där oavsett vad. Det sticker till i ögonen och en bild av henne målas fortfarande upp där, och sedan målas en annan bild upp av mig. Det svider mer av att tänka på den jag var, för då låg livet framför mig på riktigt.
Livet ligger fortfarande framför mig, men samtidigt inte lika tydligt som då. Att ta sig igen det många av oss gjort, är omänskligt och hemskt. Vissa klarar sig hit där jag står nu, andra faller bort på vägen. Men vart jag ska ta vägen nu är en återstående fråga, men dit jag ska kommer jag nog tillslut.
Hejdå bloggen
<3
Hejdå bloggen
<3
