Publicerad 2014-05-26 00:46:59 i Allmänt
Han skrev till mig, det skar djupare än jag trodde att det skulle. Det känns som man får för lite respons nu mera, att man aldrig får höra ifrån kompisarna att man är stark. Det känns som allt för sällan i villket fall, om en mamma eller pappa säger det är det standar grej även om jag uppskattar varje gång. För jag klarar allt antar jag, eller är det så de ser mig?. Är jag obrytbar i deras ögon, utan problem och ett leende på läpparna. Det känns som alltför sällan så ser dom mina tårar, alltför sällan är jag väll den vilsna ledsna tjejen eller?. Jag är väldigt rädd, för att vara den som aldrig gråter är inte jag. Glömmer dom bort den sidan av mig jag så sällan visar, eller vill dom bara inte se. Jag känner mig lite bortglömd, jag vet att jag inte har den största smärtan av alla. Men jag bär endå på smärtor och rädslor, och de växer varje gång jag förlorar eller gör mig av med en vän. Tänka sig vad ett litet ord styr upp i en, även om jag hellre vill glömma allt.
Känns som allting bara faller, hur länge ska jag orka vara oberörd. Jag är alltid redo och ta smällar om det behövs men, när man inte ens får det minsta beröm för att man orkar eller ställer upp eller ens bryr sig. Känns plötsligt fasaden med känslor inombords väldigt meningslös, även om jag aldrig varit en person som velat prata om personliga grejer med mina kompisar. Inte för att jag inte litar på dom utan för att jag inte vill tynga dom med mina saker, men nu när jag väl behöver det vet jag inte om jag vill. Det känns som mina problem inte finns mer, mina problem är en liten del procent av något att bry sig om. Visst dom ställer upp för mig det gör dom men, varför kan jag inte tala när jag behöver. Kanske munnen ska förbli tyst tills det inte går mer, då kanske jag äntligen får sagt allt på en gång. Då kanske allt surr inom mig slutar, och kanske då kan jag tänka problemfritt igen.
Hade önskat dock att tiden var nu, så man slapp tänka på onödiga känslor inför någon som gjort fel.
Bara glömma allt onödigt och stänga in sig ett tag, tills vidare så får jag blåsa bubblor av kärlek och önskevärda tankar. Tills bubblorna kanske spricker, tills dess så fylls himmlen med önsketänkanden från en lågflygande fågel.
Hejdå <3