Ovanliga tider man lever i
Den varma vinden som jag längtat efter vad som kändess som år var äntligen här. För första gången saknade man lite kyla emot en varm panna, och så såg man allting blomstra igen. Även om himmlen inte är blå imorgon, vet jag att det finns fler chanser. När mörkret äntligen börjar falla så ligger man och stirrar efter den klara månnen som alltid brukade titta till mig. En glimt och jag kan sova lugnt igen, men en månlös natt är en sömlös en. Ett mörkt ensamt rum bringar både tankar och gammla drömmar till liv, vissa flyger framför ögonen för att bli sedda. De andra gömmer sig under sängen som en dålig dag, med ett snabbt skakande på huvudet försvinner allt för en sekund. Vad i mitt liv missar jag,
jag gäspar nästan av utråkning när jag tänker på mig själv. Antagligen saknar jag känslan att finnas där för andra, men plötsligt när du inte är så behövd längre vad händer då?. Jag antar att det inte blir mycket mer spännande än några få toner i huvudet, och några få steg runt i rummet.
Som två sidor av ett mynt så förändras tankarna, efter allt drama och nu när det äntligen blir lugnt så vet jag inte hur jag kommer ner till jorden igen. Jag svävar i någon daglig rutin som retar skiten ur mig, och som ochså får mig och känna mig mer ensam. Andas sakta och försöker ta det sakta frammåt igen, men osäker hur man behåller lugnet efter en sådan storm. Vad är det som fattas i det jag har, vad är det som behövs för en för stor dos av mig själv är bara ibland för mycket. Så skiner månnen lite försöktigt igen och tankarna lägger sig ner för att vila, och när dom försvunnit kan äntligen mitt huvud ochså det.
Hejdå bloggen <3
Hejdå bloggen <3
