Krafter
Känner mig långt nere i botten just nu, det är mörkt och väggarna är täckt av tårar. Det känns för hopplöst för att rycka upp sig i detta läget, jag kommer snart falla tillbaka på mina knän. Jag ser tårarna och alla jag förlorat bara bli fler, det gör ont att sitta här. Men vart annars ska jag ta vägen?, mitt hjärta är det enda jag kan fly till. Mitt hem är en rutin, min kropp är min förbanelse och mitt liv det enda jag verkligen har kvar. Vad gör jag för nytta egentligen, min glädje räcker inte ens till mig själv längre. Jag orkar inte resa på mig för att hämta krafter, jag orkar inte heller sitta kvar för att försöka. Jag fortsätter sjunka in i det mörka bultande hjärtat, där bara min fantasi besöker då och då. Den absolut mörkaste delen av min kropp, och det som svider absolut mest. Jag vill bara att allt ska vara över jag orkar inte detta längre, min metala hälsa är helt nedbryten och mitt sinne finns inte någonstans och hitta. Det känns så ensamt bland alla förstående blickar, det känns tyst bland alla dessa hjälpande röster. De vill inte hitta mig en lösning, de är bara glada att de inte är jag. Jag orkar inte stå mer, och mina knän faller snart ihop och rasar. Hur ska jag orka med resten av årets smärtor, hur ska jag orka jobba när både min oro för pengar och mitt psyke tynger ner mig.
Jag har väl nog med mig själv och kämpa med, och nu ska jag fortsätta kampen med resten av alla delar i livet. Jag får inget att funka, och det är tröttsamt. Ingen kärlek som ger mig hopp, tomt på pengar och folk som vill hjälpa ordentligt.
Mitt magra försök att orka gör det mer värdelöst än innan, hur jag än vrider och vänder på det är jag som en insekt som drunknar i ett glas med vatten. Kippar efter andran, och försöker breda mina vingar för att flyga. Men de är redan för våta av alla tårar för att flyga, de är redan för tunga av alla stenar för att orka slå ett vingslag. Det gör ont när jag försöker, det gör ont att stanna i detta inferno mellan att vara okej och vara på gränsen till att vilja sova för gott. Min blick på mig själv försämras varje dag av detta året, inget get mig lusten att orka uppleva livet. Det verkar bara vara smärta sparat för mig, och guld och gröna skogar för alla andra. Allt detta stiger mig åt huvudet, snart är gäller det bara överlevnad. Ingen lycka för det man har, ingen ork att sörja längre. Kroppen känns så tung, känns som jag inte kommer komma ut ur kammaren av mitt hjärta. Där kommer jag sitta, tills någon kanske räddar mig. Men jag skulle inte tro för mycket på det, för hur långt kan en människa egentligen flyga. Vart hittar man sin lycka tillslut, och varför lyckas jag aldrig få rätt.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
