Borta
Just nu är jag i ulricehamn hoss min goda vän Cecilia, jag har varit här sedan torsdag förra veckan. Jag är på bättre humör men samtidigt, sitter fortfarande kniven djupt i hjärtat. Det känns som om hennes hem ger mig mer tid och tänka, villket gör alla tankar värre än förrut. Har halvt dåligt samvete över att brytit kontakten men en till kompis, men det rann över till slut antar jag. Nathalie hennes namn har fortfarande en mening för mig, men allt detta mellan mig emil och hur hon bettet sig funkar inte. Till och med Rebecca orkade inte med det, då är det banname något fel. Det gör ont att klippa trådar som suttit där ett tag, minnen strömmar alltid tillbaka då. Jag känner mig lite svinig, hon behöver mig endå klippte jag tråden. Men gjort är gjort, och jag kommer nog aldrig orka stå mellan två stycken personer jag gillar. Det har jag redan gjort tillräckligt i mitt liv, men nog om det.
Hoppas drömmen ennu en gång vaknar....
Hejdå bloggen
Det känns jobbit och bråka med sig själv, man är oenig om saker i sig själv och får aldrig riktigt frid. Man känner sig tomm inombords och fyller det med allt man kan få tag i, spel, mat vänskap och mer spel. Det känns lite ensmat och inte vilja visa en tår eller två, man håller dem helst för sig själv. Ni vet som en sen natt bakom en stängd dörr, eller en ensam dag i en tom lägenhet. Nog för att inga tårar fälls just nu, men inom mig så strömmar det ut i varenda del av kroppen. Inte för att jag är ensam, utan för att jag saknar tiden som försvann ur mina händer, och aldrig komm tillbaka på samma sätt. Jag måste medge att jag saknar den gammla tiden just för alla verkade så oskyldiga, Amanda som var min närmaste vän, Malin som facktist bodde nära mig och Nathalie med hennes awsome personlighet. Alla dom jag har förlorat är borta för att vi alla har så olika mål i ivet tror jag. Amanda och jag blev på två våglängder när det hände, Malin och jag vi blev för olika och Nathalie hon förändrades för mycket. Jag hoppas att alla vänner jag har kvar stannar hoss mig, det känns tufft och inse att dom kanske inte gör det. En dag kanske det blir som alltid igen, jag sitter tyst i ett hörn av rummet utan ett ord och säga.
Vad vet jag, så kanske mitt liv kommer bli.
Vad vet jag, så kanske mitt liv kommer bli.
Hejdå bloggen
