Bortappad
Jag känner mig lite bortappad, lite trött och seg. Jag känner mig lite svår smält, och jag känner att humöret försvinner lite. Vissa kallar det olycklig, jag kallar det bara lite bortappad. Jag är inte arg för det som hände, inte ledsen heller jag är bara okej med det. Men känns som att man går och inväntar nästa smäll, kanske det finns något litet över till som livet kan skänka. Lite mer trubbel med pengar, lite mer krossade hjärtan kanske. Jag vet inte vad som står på spel, men det känns som hela detta året har haft en dålig start, och för mig har det fortsatt neråt. Visst jag är inte nere i botten, men känner lika gott som begraven. Ett krossat hjärta klarar jag, det gjordess på ett sådant varsamt sätt. Men att stå ut med att vinden ylar varje natt innan läggdags känns lite svårare. Kanske är lite mesig med mina grejer, men det känns verkligen tomt. Nu när man inte är närvös eller förhoppningsfull länge så blir det gott om plats för annat, både lite mer lycka men mest nederlag och oro. Det känns som man går lite i cirklar igen, går över signaler går över allt igen i huvudet och försöker smälta det. Att söka någon är aldrig lätt, speciellt inte när du inte vet vart du ska leta. Jag letar inte aktivt men samtidigt önskade jag det på ett sätt, kanske ta mig frammåt och uppåt igen hade inte varit fel. För tystnaden gör ont, även om det är det andra gillar bäst. Jag skulle behöva någon som sveper mig upp i luften, och sätter inte ner mig förrän jag fått nog. Det vorre en drömm, men jag vet mycket bättre än så än att hoppas på den.
Kärlek börjar gå mig på nerverna, att sitta i ett tomt rum utråkar mig. Känns som livet får sig goa skratt så fort jag förlorar, kanske ödet väljet dessa vägar för att verkligen bryta ner mig. Jag känner mig nästna tom igen, en kall känsla i kroppen utan slut. Jag vill inte hamna för långt ner, men samtidigt kan jag hindra det?. Ingen hoppas på sådanna smällar, men alla får en då och då. Det är en väldigt mycket upp och ner tid för mig, jag mår som jag mådde för en minut sedan men nästa minut kanske blir anorlunda. Jag vill ha en vändpunkt snart, jag vill kunna få min livslust tillbaks.
Dessa tysta rum skänker inget annat än minnen, den ylande vinden ger mig ingen lust. Den tysta sucken hörs enbart av mig, allt sker bakom samma dörr. Den svaga lampan lyser varje kväll, för att hålla mig sälskap tills jag somnar. Den ilska tonen av mobilen på morgonen, för att väcka mig innan klockan tickar iväg. Det mjuka surret från min dator, som försäkrar mig att någon hör mina ledsna tjut. Röster på tvn som ger mig lugn, för vem vet de kanske hör. Två kuddar under huvudet mitt, istället för en arm att vila på. Två kuddar brevid mig, som påminner mig att en dag kanske någon finns där. Det varma täcket som sveper in mig, istället för en varm kram som går in i hjärtat. Ett tomt rum, istället för värmen från en annan.
Hejdå bloggen
