Det känns
Om jag sa att jag var ledsen för en sak beror det inte på att jag tycker synd om mig själv, en del kanske men det som ger mig mest sorg i hjärtat är nog att jag föralltid kommer vara hjälplös i ett hjärtlöst samhälle. Mitt hjärta slits i tur när jag tänker på att jag förmodligen aldrig kommer vara oberoende av någon, det skär så mycket att man får så lite hjälp i samhället. Jag känner mig värdelös och sorgsen när jag tänker på det, mina tre diagnoser gör det svårt för mig att tänka klart, att vara rakt frammåt och att röra mig hur mycket jag vill. Det känns svårt med framtiden för mig i en del av det, för att se att jag kanske inte lyckas med de vägar jag ville kommer nog bli ett faktum. Jag kommer få inse att samhället aldrig kommer hjälpa mig som individ så mycket som jag behöver, och att jag aldrig kommer orka med motgångar här i livet lika bra som förut. Det här året har tärt på både kropp och mitt psyke mest av allt, det känns som det inte kommer ta slut. Det slutar väl med att jag och min mamma går skilda vägar i tårar, för att ingen av oss har psyke nog att ta oss igenom detta helvete. Jag vill resa mig ur sanden, jag vill ta mig upp ur askan av allt som varit. Men ständiga problem trycker ner mig igen, och jag ligger kvar och ser på den oskyldigt blåa himmlen som är ovetande om var och annans liv. Om jag fick drömma så skulle jag se ett slut på det hela, och vakna en morgon utan att känna mig tygnd av alla tankarna. Ligga en natt utan att sova oroligt eller ligga vaken, somna direkt utan att tänka ett skit på dagen därpå. En dag då jag får ett sms från en jag älskar kanske, en dag då både jag och mamma inte har mörka tankar om livet längre. Då jag orkar stå på egna ben, och kanske till och med klarar ett hushåll själv. Jag vill göra allt detta, tiden sätter sår djupare än olyckorna själv. Tiden pressar mig till saker jag aldrig visste att jag skulle orka med, såren blir djupare och synligare för varje dag. Mitt sinne skadar mig gång på gång, en dag vill jag vara fri. Men hur ska det gå när du idag är bunden att göra saker du inte vill, när du är bunden att bete dig och skall kunna vara lika stark som en frisk människa. Du skall orka ta tag i ditt liv som ligger i bitar framför dig, du skall orka le varje gång även om ditt liv inte står rätt till.
Min bild av livet är ensamt, en oövervinnerlig strid som du utkämpar oftast ensam. En stig med varken träd, skog eller något tecken på liv. Dom med psyket eller smak för livet går tills vägen tar slut, eller tills det hittar det dom sökt efter. Hittar du det skatta dig lycklig, alla har inte hittat det eller dött i sökan efter det. Jag kan lycka mig skattad att mitt sinne är starkt, annars hade jag inte träffat någon av de jag har träffat eller kommer och träffa. Jag är lycklig men lyckan har dragit sin kos, ett leende stannar alltid kvar men det är svårt och hålla det där.
Hejdå bloggen
