Tystnaden av mitt hem
Hemma igen efter över en veckas styrke samlande, det har varit panik, ångest och totalt nerbrytande. Hade hoppats på en lugn vecka, men mesta tacken var försäkringskassan med deras velande. Sedan har man varit lite nere tack vare alla man trodde skulle vara kvar, jag borde lärt mig att inget stannar för alltid. Det värsta som finns är att komma hem till en väsande kommentar om vad jag får och inte får skriva, men vet ni va jag bryr mig inte så mycket som jag brukade och gjorde en gång i tiden. Att tvinga mig att välja mellan två personer har ingen rätt till, och när jag väl gjorde det tycker denna personen det är fel. Men det spelar ingen roll, en dag blir vi alla olika och skiljer oss på ett eller annat sätt.
Att vara så otroligt korkad och tro att allt föralltid skulle vara enkelt, är både dumdristigt och en del av barndomen. Jag borde växt ur de barnsliga drömmarna av evig vänskap och enkla lösningnar på livets prövningar. Att vara så dum och tro att man överlever, eller att man någonsin finner rättvisa eller tröst i dina vänners armar. Mitt leende har funnits och finns där än, jag ler inte för att jag måste utan för att jag är trött på tårarna som gör ansiktet ömt. Varje prövning är förbi trots att vissa av dom svider än, jag har lärt mig att stå på mina ben tack vare min mamma och pappa. Mina prövningar är unika för just mig, alla kanske upplevt dom eller inte ingen vet. Jag vet inte vad som hade hänt om jag inte haft mitt sinne i behåll, kanske jag hade legat mosad mot marken eller uppskuren. Jag är glad att jag har de jag har kvar, det är svårt att leva med mina val här i livet. Men jag ångrar inget av dom, de har låtit mitt skinn på näsan gro mer. Jag är stark som individ enbart av folket runt om mig, enbart för att jag aldrig tagit den lätta vägen ut eller fått det jag ville serverat. Visst många här i världen har det tuffare än jag, och har defenetivt mer skinn på näsan än jag det vet jag. Till dom vill jag säga tack för att ni kämpar, till alla som blivit mobbade vill jag säga starkt jobbat. Till alla er som överlevt ett brustet hjärta vill jag säga det blir bättre, till dig som läser nu vill jag säga tack. Denna bloggen har både lyft mig och sänkt mig, men det är en av de få ställena jag försvinner när jag är ltie vilsen eller går på överrus.
En dag finner jag en väg som leder mig till en ny väg, men än så länge har jag bara irrat runt. En dag finner jag dig mystiska framtid, och då kommer jag ochså finna mitt liv som väntar på mig. En dag finner jag dig mystiska person, som kommer betyda allt och inget för mig. En dag så kommer jag le för att jag orkar, den dagen kommer gudarna äntligen sett mig. En dag så kommer jag falla för någon igen, jag längtar tills armors pilar skjuter hål på mitt hjärta igen.
Hejdå bloggen <3
Hejdå bloggen <3
