tearsofblue.blogg.se

Närvös

Publicerad 2013-06-07 00:49:31 i Allmänt

Jag är osäker och rädd just nu, ditt svar var kort men possetivt. Lördagen närmar sig med stormsteg, är jag redo för att höra vad du har och säga. Hjärtat skenar iväg, och alla känslorna tar över igen. Jag skulle inte hoppas för mycket sa vi ju, men sedan kom ditt svar som en chock för mig. Tankarna har redan gått igenom ett helt liv flertal gånger, ett alternativt liv kanske jag borde säga. Jag vet inte än hur eller vad som händer, det känns som jag ialafall tog det vid en bra tidpunkt. Vad en svaret blir kommer jag gå ifrån denna helgen starkare, kanske krossad igen kanske inte. Att hoppas för mycket kan verkligen göra dig svag på många sätt, och jag är en sådan som aldrig lär mig från mina misstag heller. Oron sköljer över mig just nu, jag kallsvettas av rädslan för ditt svar. Hur tacklas man egentligen med allt vi upplever, hur tacklas man egentligen med känslor överhuvudtaget. Alla känslor som flödar från topp till tå, eller de små vibbarna som kan vara avgörande på rätt och fel. Jag är ialafall lycklig att jag rest mig ur askan, och gjort ett nytt försök. Jag är redo att tro på gudar och vägledning, eller kanske till och med i mig själv. Att bli nedtryckt när man gör ett nederlag är naturligt, men att försöka igen är ovanligt. Alla bär vi på olika villjestyrkor beroende på vad vi mött tidigare i vårt liv, min viljestyrka är stark med många olika saker men aldrig med mitt självförtroende. Det kommer det nog bli med tiden, men just idag under dessa timmarna så finns det knappt. Men hoppet är det som håller mig vid liv just nu, och om man lyckas så kanske man inte alltid behöver förlita sig på hoppet. Kärlek är nog det mest komplicerade jag någonsin stött på, till och med mer komplicerat än försäkringskassan och föräldrarnas logik med vissa saker.

Att hoppas för mycket för mig är att se något som ska ske inom snar framtid, men mer drömma vidare på tanken om det sker så som jag vill. Vi kan inte alla få vad vi vill bara för sakens skull, och det vet jag sen innan. Men det vorre skönt att kunna le med hela ansiktet igen, och att kanske en gång till få uppleva att vara på toppen igen. Såklart kommer jag inte kunna påverka ett skit, jag har gjort det jag kunnat och inte låtit tjansen glida förbi mig. Vad som än händer kommer han alltid ha en del av hjärtat, det har alla personer jag träffat. Som min fd kille han har det ochså, min fd bästis med alla har det. Vissa glömmer jag andra sitter kvar där inne, så kommer det bli livet ut. En dag kanske jag kommer minnas detta som en oskyldig romans som slutade som vänskap, eller så blir det en dag som jag minns för att jag lyckadess vad vet jag. Egentligen vill jag inte ens veta om det sker eller ej, det känns mer spännande så här. I villket fall går livet vidare, antingen kommer jag fastna på vägen igen eller få hjälp att gå en bit till.

Oroligheten lägger sig för stunden, och ett leende kryper fram i mungipan. Tänk om man kommer ur detta levande, jag tvingar ut ett litet skratt. Kommer jag ens ihåg hur man är ihop, hur man säger gör och beter sig. Kommer jag lyckass med det, är vi gjorde för varandra eller inte ens menade för varandra. Är detta bara ett av ödets fula spel igen, eller har jag en tjans. Jag sjunker ner i min stol och ser på alla månaderna som glidit förbi med dig, vad ska jag säga du fick tiden att flyga och stå stilla på samma gång. Jag beundrar ditt sätt och tänka och din humor, ditt leende gör mig så glad så det smittar av sig. Du har gett mig en massa saker i mitt liv, allt jag hoppas är att den du förtjänar finner dig tillslut. Som ni ser är hoppet fortfarande inte tillräckligt för att få mig possetiv, men lite hopp är kvar och det är vad som hållet mig uppe om nätterna. Jag har bett ett antal gånger till den stora fullmånen, om det funkat? ja det får vi se på lördag. Ett steg i rätt riktning kan man ialafall säga, alla vad säger ni?

Vad jag minns av kärleken är lite luddigt, men jag minns en obeskrivlig frid i hjärtat. En röst som sa att alla bitarna äntligen låg på plats, och att allt skulle lösa sig. Från morgonen till kväll kom jag ihåg hur possetiv jag var, och även hur blind man blev. Jag hoppas mitt hjärta inte ljuger för mig, jag hoppas att ödet inte sviker mig. Om det är menat så är det det, om inte så fortsätter vi vara goda vänner.
Allt jag kommer göra är att fortsätta hoppas på det bästa, tills jag vet eller får ett svar. En till sömnlös natt väntar och imorgon väntar en annanm om jag har tur så kanske kroppen tuppar av innan en annan video spelas upp om hur jag ser vårt liv tillsamans. Hoppet fyller mig till det yttersta, kanske för mycket.

 

Hejdå bloggen