tearsofblue.blogg.se

Tomhet

Publicerad 2013-06-10 15:30:41 i Allmänt

Ett gapande hål i hjärtat igen, ett tyst sus i mina öron. Jag ligger i sängen utan ett hopp igen, allt har dragit sig vidare. Jag gråter inte ögonen ur mig, men tomheten har sakta börjat göra sin verkan igen. Varken ledsen eller glad, det är en väldigt läskig känsla att vara tom. Jag dömmer ingen i detta, jag beskyller enbart mig själv för tomheten i mig. Alla runt om mig sa att inte hoppas för mycket, men som vanligt är den hopplösa romantikern ingen som lyssnar på detta. Jag vet inte om jag misstolkade signaler igen, jag vet inte om hjärtat skriker eller om den bara är tyst. Den kanske är för tyst för att prata igen, kanske tyst för alltid vad vet jag. Det är vingligt att stå på benen, det gör ont i hjärtat. Jag visste att det skulle hände, jag bara visste det på ett eller annat sätt. Vad mer kan jag göra än att försöka hoppas igen, jag vill hitta rätt att det tar tid vet jag redan.

Det är som ett osagt löfte som aldrig upfyllts, det är som en väderprognos som visar sol men man får bara regn. Smärtan har många ansikten för mig, det gör ont men jag skyller inte av mig på någon. Hoppet var det enda som kanske gör ont för mig, det är det enda som verkar svida mest i det hela. En tom säng är inte så illa, en ensam stund och då sätter kanske lite spår. Men inget svider så mycket som att känna den bittra smaken av nederlag, den där känslan att man snublade på mållinjen. Ett kuvär från det förflutna, men inget inehåll i det. Jag vet inte om jag övereagerar med smärtan, men händerna slutar inte skriva. Vart är min drömm någonstans nu, vart ska jag befinna mig nu. Ett steg på vägen hjälper inte mycket i längden, mitt mål är fortfarande för långt borta för att kunna se. Ibland känns det otröstligt att ligga ensam om nätterna, inte för den rivande saknaden av någon utan hungern efter en gnutta kärlek. Lite romans med blommor och choklad, ett litet alla hjärtans dag kort med ditt namn på. Allt känns för mycket för att begära i dagens samhälle, jag sitter kvar i tiden igen. Jag orkar inte gå frammåt för det fallna träden blockerar min väg, jag kan inte gå tillbaka för vägen är redan försvunnen. Kvar står jag i intet igen, hålet i hjärtat sitter kvar och är synligt som dagen. Att stänga det kommer itne bli lätt, att bli lämnad kvar igen är en sak jag alltid fasar för. Men endå ett faktum som jag vet kommer hända, för alla verkar gå förbi trädet som jag inte kan förmå mig ta mig över.

En kram i regnet, ett kyss i mörkret, En tyst viskning i ett öra. Alla drömmar flyter iväg, och kvar ligger jag i det kalla regnet, utan en väg att gå. Vägen försvann med regnet ner i marken, och utan en väg vet jag inte längre hur jag ska göra. Tiden utvisar många saker och jag är trött på det, jag vill hitta rätt väg nu. Jag behöver inte höra att det kommer när det kommer, eller folk som redan har sina vid sin sida berätta vad jag ska göra. Ni sitter inte i detta sjunkhål och hoppas på att dö, ni sitter inte med ena fotet i gränsen till helvetet och bara hoppas på att sluta ha känsel av någoting. Jag orkar inte ha känslan av hopp längre, den är för tung för mig att bära nu. Det gör bara ondare för var dag jag tänker på det, kommer jag få ett slut på denna eviga smärta. Himmel eller helvete jag vet inte, jag orkar inte tänka mer på min framtid eller vad som händer. Skuggan av min mr right följer mig fortfarande, men den visar sig aldrig det smärtar mig. Jag ska sluta leta helt efter kärlek nu, jag ger upp då kanske livet slutar krossa mig. Det gör ont men mer kan jag inte göra, allt jag kan göra är att vänta. Men en dag orkar jag inte vänta mer, jag borde sluta innan tankarna tar över helt.

 

Hejdå bloggen