Det var ett tag sedan
Ständig oro för ekonomi är ett heltidsjob, när samhället inte tar i måste den stackaren i kläm göra det. Jag har kanppt orkat upp på morgonen just för alla kretsande problem, jag har försökt att se saker possetivt men allt verkar bara mulna på just på den gnutta blåa himmlen jag skulle behöva. finns det något slags uppehåll någonstans, en plats där man kan ta några andetag och få tillbaka krafterna för just nu kan jag inte ens samla kraft längre. Det känns som hela min värld ligger i en ständig gungning, och allt gör mig bara illamående. Sociala känns som ett enda stort skämt nu mera, jag betalar allt jag får i månaden till mamma så vi överlever räkningar 5000kr till henne och så får man bara 900kr från soc som ska räcka till kläder och annat. Visst de har sina planer och så vidare, men faktum kvarstår att jag är ingen person som står framför dom utan ett till problem. Det är svårt att erkänna sig nerslagen ibland, och det är jobbigt att se det varje gång man ser sig i spegeln. Jag ser inget leende längre, det smög fram bara för en kort sekund innan det sakta sakta försvann med alla problem som växte detta året.
Även om mitt liv spårat ut för länge sedan, så finns det något i mig som längtar efter att få kontrollen innan man åker över kanten igen. Lite tystnad till ett surrande huvud, lite lugn till ett slående hjärta.
Bara för en sekund en våg av lugn, och kanske till och med lycka. Att försöka hålla huvudet högt är lite svårt, när alla dessa tunga känslor tynger än längre ner. Sådan simpel sak som att vakna och känna att gå till jobbet det pallar jag, börjar ochså försvinna den lyckan försvinner i allt mörker på något sätt.
Jag minns aldrig gatorna så här gråa, jag minns inte träden så mörka som de är. Jag minns inte husen så tråkiga, jag minns inte vägen så lång. Jag minns inte livet så ensamt, jag minns inte tiden så kort.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
