Svåra känslor
Det känns svårt att förklara allt, det är samma kämslor som rusar än och det irriterar mig på ett underligt sätt. Den vännen som dog för mig år 2011 sitter fortfarande kvar och kryper under skinnet på mig, det känns nästan läskigt hur känsligt det fortfarande är för mig efter dessa år. Det har läkt men jag antar att ärret är den stora biten i detta, det gör ont när jag petar på det eller kliar för mycket när det börjar blöda får jag panik. Tankar om hur allt annars hade hänt är anorlunda, men samtidigt sitter dessa mentala bilder fast i ögonlocken på mig. En sån liten sak som en sång om en räv, att den kunda väcka sådanna minnen gör facktist mig rädd. Jag vet att ärret finns där, de mesta av tiden täcker jag över den med nutida skit och problem. Men de ensama tysta stunderna, då jag verkligen får tiden att tänka kryper det fram. Jag lästa åter igen medelandena mellan henne och Cecilia, det känns läskigt och smärtsamt. Varför jag gör det vet jag inte, jag känner mig snurrig och yr av alla minnen som strömmar tillbaka. Trots att det gått mer än två år, är jag endå inte redo och släppa detta än. Även om mitt fokus ligger på viktigare fronter så känns det fortfarande som det blöder djupt inom mig, det är så hjärteskärande att se och läsa allt igen.
Det känns som det minsta gör mig upprörd, och din röst flyter tillbaka in i mitt huvud. Tänk att människor kan vara så dumma, tänk att människor kan vara så oskuldfulla men endå onda. I texten stod det att jag kommer behöva dig om ett år, jag tror vi båda visste att loppet var kört långt innan det. Även om det är svårt och erkänna så skulle jag behöva en som var lika bra vän som du, alla mina vänner är bra men på olika sätt. Jag vill ha samma förståelse som du gav mig, men jag vet att det är passé och ingen ide att gräva mer. Ibland vill jag bara tysta ner alla skrikande röster i huvudet, men ju mer jag försöker desto mer tränger andra smärtsamma saker fram. Minnen av skolan är en av de svagaste minnena nu mera, tack vare att du var där. Hade jag ansträngt mig hade jag minnts allt, men en del av hjärnan bara stänger av sig helt. Det är ingen ide att ens försöka, det är låst djupt inne och kommer aldrig ut igen. Det svider mer i huvudet mer än någonsin, varför ska det vara svårt att glömma dig. Antagligen för att jag inte vill det, det var än av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Allt passerar igen och nu blir hela skallen tom, ekande fötter som går emot sten golvet i huvudet hörs. Jag vet inte vem som skulle vilja vandra dessa tomma salar, fulla med hat, ångest och deprission. Kanske vi möts en dag, hör jag någon viska igenom det tomma rummet. Jag kan inte tala tillbaka men jag tror att den här personen redan vet mina tankar, och vem vet vi kanske möts en dag.
Och när våra ögon möts vet jag att du är
där du alltid varit
både nära och långt ifrån
där du alltid varit
både nära och långt ifrån
Då blir du den du alltid varit
ett enda stort mysterium
Hejdå bloggen
ett enda stort mysterium
Hejdå bloggen
