Åren vart tog ni vägen!?
Jag ser en kvinna i spegeln, jag gillar henne inte speciellt mycket. Hon ser ensam ut, och rädd för att le. Då börjar jag undra vad som gick snett, vart leendet är idag och om det någonsin kommer tillbaka till henne. Jag ser att hon försöker le, men slutar så fort hon märker det. Vart försvann lyckan i dig?, vart försvann dom som du höll kär. Finns det för många dömande ögon i din vardag, eller för få snälla ord i din värld. Ligger du vaken för sent om nätterna och tänker, eller ligger du där och dränker de sorger du har. Din hand börjar sakta treva efter något, men ingen annan hand tar den och ger svar. Saknar du bekräftelse att du behövs, saknar du smaken av livets lust. Dina läppar ler så gott dom kan, men dina ögon berättar en helt annan historia. Jag ser hur du försöker säga något, men ur din mun kommer inte ett ljud. Jag ser en kvinna som saknar hopp, ser ut som det är bara en liten låga kvar. Jag ser en kvinna som hatar sin kropp, och undrar hur det bara kunde gå så snabbt. Kvinnans höjdpunkter är kärlek från kompisar och familj, men allt blir alltmer sällan när ingen finns tillräckligt nära. Hennes hjärta dunkar än, hennes andetag finns fortfarande där. Åh tänker hon om jag endå kunde vara kär, bli kär på nytt bli kär igen. Kär i livet, kär i sig själv, kär med små ljusglimtar som livet ger henne. Svårt att hoppas, svårt att tro när kärleken inom henne vägrar gro
Tiden rusar iväg utan oss alla ibland, men ibland blir det överväldigande vad mycket tiden gått. En skvätt tårar kan jag ha ibland, bli jätte nostalgisk bara för en liten melodi. Smaker, dofter och allt därvid, allt är saker som är långt borta för mig nu. Jag saknar närheten med kompisarna, när man bara kunde åka en hållplats eller två, och vips vips så var man hoss dom. Jag vill inte klaga dock, dom finns här i trakten endå. Men allt nytt i livet verkar ställa till det på vissa plan endå, nu har du ett jobb att sköta, en pojkvän att möta vem vet kanske en egen lägenhet. Klart alla har la inte den lyxen att hitta en riktigt än, känns jobbigt från dag till dag då brukar jag gråta ett tag. Tysta tjut om natten, och ensama tankar på morgonen när man är som mattast. Klart att jag kan alltid anstränga mig mer, men nåt i min kropp säger att jag inte borde det. Den lilla rösten har blivit tokig, och skriker att alla är nog upptagna och att jag ej bör störa. Ett tack går endå ut till alla där som lyssnar, som facktist orkar lyssna på mig och mitt envisa gnällande. Så slut på tårar för dagen, och full av skit i magen. Tackar till er alla som läser och lyssnar, nu så ska min skrivna text tystna.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen