Tusen ord i natten
Visst är det svårt ibland att vara hoppfull?, jag menar dom där ensamma nätterna då man sitter i mörkret. Det är då de mörkaste tankarna är där, eller även de ljusaste. Min mamma gav mig en lampa för att lysa upp detta mörkret idag, en kvist med körsbärsblommor som lyser. Den kommer lysa som klarast om nätterna, speciellt när jag ligger i mina tankar. <3 Älskar dig mamma, tack för att du lyser upp natten för mig ännu en gång.
Livet traskar vidare i ständig takt, med eller utan en vilsen själ. Jag har vänner bakom mig, men inte tillräckligt nära för att känna värmen. Mina föräldrar är brevid mig, men endå når jag bara fingertopparna av deras händer. Kärlek är ständigt runt omkring mig, men endå så fortsätter mörkret härja i mig. Jag kommer dock aldrig berätta vad som verkligen stör mig, för jag vet att det alltid sårar någon. Mitt ljus i livet är inte min dator, inte mitt tv spel och inte saker. Mitt ljus i mitt liv är vännernas skratt, deras leende när dom får något det gäller även min familj. Nu när alla ljus är så långt bort, och bara ett fåtal kvarstår så blir det mörkt. Alla skratt glöms, all värme glöms, kvar står bara jag som försöker vrida tillbaka tiden. Trotts att alla tårar finns där, så fanns ochså ljuset där. Saknaden av det ljuset gör mig mer bestämd, men tiden väntar inte snart är det även dags för mig att sträcka på vingarna. Rädslan för att mina vingar inte håller hela vägen finns alltid i bakhuvudet, hur kan jag påbörja ett nytt kapitell av mitt liv när jag inte är redo att avsluta det som redan var innan. Men en dag blir jag redo, och då kanske det finns ett starkt ljus vid min sida.
Tills dess skapar jag mina egna färger, mina egna drömmar, Mitt egna ljus.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
