Halv kvälls tankar
Är det fel att önska att man hade någon i mörkret, är det svagt att gråta för att man inte har den som tårkar de tårarna som rinner. Är det känslokallt att hata en kompis pojkvän, är det på tok om man inte orkar höra om kompisarnas pojkvänner. Är det jobbigt om jag sa att jag inte står ut med allt rabbel om era pojkvänner, är det fel att mitt hjärta säger emot när ni använder er av ord som inte är menat att såra. Tystheten i alla rummen sprider sig, ensamheten tätt intill mig hela tiden. Saknaden beskrivs med några få ord, och sakta sakta får mörkret vagga mig till söms.
Sakta sakta drar natten in, sömnen slår till och man ligger försvarslös igen. Drömmer om livet, drömmer om fantasin. Jag drömmer om ett annat liv, t.o.m. ett bättre liv kanske. Jag sitter med så många bollar i famnen att alla ramlar ner på golvet, jag vågar inte plocka upp dom för då faller resten av de jag har i famnen ochså ner på golvet. Jag ser hur bollarna försvinner genom golvet för att aldrig mer visa sig igen, kvar har jag bara de bollar som betyder mest för mig. Så nu sitter man här i rummet, på en ostadig stol med en famn full av bollar. Konstigt? Nah bara en vanlig dag för mig, jonglera med dom?! nah hade jag gjort det hade jag blivit närvös och tappat alla. Visst kanske hade fått fler bollar i livet, men samtidigt är jag fullkomligt nöjd med de jag har. En dag kommer jag tappa bollarna, kanske inte allihop men många av dom. Då kommer hjärtat sörja, och ansiktet le. Sjukt ? nej jag kommer och le åt alla minnen, och sörja de som inte fick upplevas.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
