En komplicerad kärlek
Du hör mig inte för att du inte vill lyssna, du ser inte mina våta kinder för att du blundar. När jag är frustrerad vill jag att du tröstar mig, när jag är rädd vill jag att du finns där. Är jag en så jobbig person så du måste skälla på mig, är jag en sån jobbig person att du måste gapa på mig. Jag vill att du förstår när jag inte gör det, jag vill att du finns när ingen annan gör det. Endå står du där och gör tvärt emot allt, säger att du är trött på mig. Efter varje samtal undrar jag vad som gick snett, endå pekar du alltid på mig så fort det blir bråk. Varför är jag så jobbig för dig, varför får jag inte kramar av dig?. Jag älskar dig men älskar du verkligen mig?, känns mer som jag är inget annat än en börda för dig. Saknar kramarna jag fick när jag grät, saknar att du stod vid min sida när jag behövde det. Vart tog du vägen min livskamrat, vart tog du vägen när jag gick rakt. Du svängde la av någon annan stans, så nu beter du dig som om du inte ville att jag fanns. Jag älskar dig endå kära du, får sitta här och hoppas att du kommer på samma stig en dag.
Jag saknar den varma handen emot min kind, din röst som sa att allt skulle bli bra. Varför är det alltid dig som jag älskar mest, som ska bringa mig in i dessa förtvivlade tårar. Antar att det är för att jag alltid kommer förbli det du ser mig som....En börda.
