Tacka gudarna att denna känslan aldrig kommer igen
Igår var en av de värsta dagarna i mitt liv, min kära katt hade sprungit bort i tierp. Men lyckan kom åter klockan 4 på natten, då mamma skrev att Nisse inte hade sprungit bort. Tydligen hade han gömt sig någonstans i huset hela dagen, och kom inte fram förrens då. Känslan när jag hörde att han sprungit bort var iskall, och min största rädsla var inte att han var borta för alltid utan att han skulle bli som Amandaett föträngt minne. Så idag sov jag så länge jag bara kunde utan klocka, och vaknade runt 12 tiden. Nu är jag mer än helt slut, hade ingen ork idag speciellt inte efter jag gråttit ögonen ur mig dagen innan. Är bara lycklig att jag inte såg nisse för sista gången, är inte redo för det nu kommer nog aldrig bli <3.
Hejdå bloggen
