Drömmar som vissnar och blir till nya mål
De senaste veckorna har varit lite udda, efter allting känns det endå bra i kroppen. Många av mina måsten har nu åkt upp på hyllan, och de viktigaste finns nu kvar i händerna. Även om jag vet att vissa av drömmarna ochså befinner sig på hyllan, vet jag att dom kanske blir mer som mål än drömmar en dag. Jag tar livet lite mer steg för steg nu mera, vill jag gå ut gör jag det och "stormar" det ute så låter jag bli helt enkelt. Jag presterar så gott jag kan på gymmet, men är endå ganska glad att jag kommit igång lite bättre på det. Men det som är mest konstigt för mig är att släppa den drömm som hängt kvar längst, eller mer acceptera att den facktist flög till någon annan. Men inom mig så börjar det sjunka in att jag facktist inte behövde den längre, den som har den nu behöver den mer än mig och bara det gör mig glad.
Jag har inte beslutat helt om jag ska testa "Lyckopiller" eller ej, för jag vet inte riktigt än om jag orkar dra upp den kampen. Men funderar snart på att boka en tid till ungdomsmottagningen, för ett samtal och se om alla tankarna är det som tynger mig. Jag vill fotfarande göra klart för alla som läser att jag inte ger mig in på något förrän jag vet säkert hur jag känner, det gäller även en speciell komentar jag fick på inlägget om det med "lyckopillerna" men som sagt bestämmer inte än. Själv så ser jag fram emot stockholm i sommar, mest för att jag och min kära sis/Leila funkar perfekt tillsamans. Just våra samtal känns så anorlunda på så många sätt, och jag är lyckligt lottad att ha henne. Om jag kunde skulle jag vilja öka självförtroendet och även våga ta första steget, även om en av de vägarna är de svåraste.
Lite ständigt på jakt efter ett sätt att få det ochså, jag vet att vissa saker måste övas in men samtidigt så blir det svårt för mig. Men vad är det man säger Övning ger färdighet, och jag hoppas att i mitt fall att den ger mig lite mer mod ochså. Om inte så får jag väll gifta mig med ett tv spel, som alltid finns där när jag behöver den. Nåja lite avstånd ifrån sökandet skadar aldrig, men det svåraste är väl den bitande ensamheten som uppstår då och då. Men samtidigt när jag ser omkring mig i nutidens värld, så kanske det inte längre är bara jag som är ensam.
Hejdå bloggen
Hejdå bloggen
